Koloratur
Wikipedia
Koloratur (av lat. color färg) Virtuos utsmyckning av vokalmusik genom snabba löpningar, vågade språng, ornament och drillar.
| Röstläge |
| Kvinnostämmor
Mansstämmor |
Koloraturer förekom ofta i den italienska körmusiken under 1400- och 1500-talet, och utvecklades särskilt i Florens. Under de följande århundradena var italiensk musik mycket tongivande, och koloraturer praktiserades i nästan all opera- och kantatmusik. Även arabisk sångteknik innehåller koloraturer, och uppkomsten i Europa kan ha varit genom kulturellt utbyte därifrån. Fram till början av 1800-talet gavs sångartister inom alla röstlägen möjlighet att demonstrera sin virtuositet genom koloraturer.
Barockoperans bravurarior gav rikliga tillfällen till dylik improvisation, i synnerhet vid kadenserna. Från 1800-talet står koloraturer främst att finna i arior för sopraner, varför benämningen koloratursopran uppkommit. I det här fallet räknas den koloraturrörsten som den högsta av sopranrösterna medan den dramatiska är motsatsen.
Berömda koloraturarior är Nattens drottnings stora aria (hämndarian) i Mozarts Die Zauberflöte, Lucias aria (vansinnesscenen) i Donizettis Lucia di Lammermoor och Zerbinettas aria i Richard Strauss Ariadne auf Naxos.
Kategorier: Opera | Musik
