Mars naturliga satelliter

Wikipedia

Mars naturliga satelliter består av månarna Phobos och Deimos. Båda månarna upptäcktes av Asaph Hall 1877. De är namngivna efter krigsguden Mars/Ares två demoniska söner och följeslagare Phobos (Skräck) och Deimos (Fruktan) i den antika mytologin. Månarna har dock tilldelats de grekiska namnen på sönerna, till skillnad från planeten, som är uppkallad efter den romerske guden.

Sedan upptäckten av Asaph Hall 1877 har man sökt efter flera månar runt Mars. En undersökning gjordes så sent som 2004 av Scott S. Sheppard med flera^[1]. De använde ett teleskop som hade kunnat detektera en måne med en diameter på endast 90 meter förutsatt ett albedo på 0,07 eller högre. Undersökningen täckte hela Hillsfären förutom dess allra innersta delar (på grund av ljusstörningar från Mars), men trots detta fann inte heller de någon ny marsmåne och tillsammans med andra undersökningar kan man dra slutsatsen att det med största sannolikhet inte finns fler månar runt Mars.

Innehåll 1 Upptäckt 2 Phobos 3 Deimos 4 Jonathan Swifts förutsägelse 5 Se även 6 Källor

[redigera] Upptäckt

Månarna upptäcktes med bara några dagars mellanrum av den amerikanska astronomen astronomen Asaph Hall år 1877 vid US Naval Observatory i Washington D.C.. Deimos upptäcktes först, den 12 augusti, medan Phobos sågs ett par dagar senare, den 18:e augusti när Hall egentligen försökte observera Deimos.^[2][3]

I anteckningsboken från upptäckten av månarna av Asaph Hall kan man läsa:^[4]

"Jag upprepade undersökningen under den tidiga delen av natten den 11 augusti, och igen fann jag ingenting, men när jag försökte ett par timmar senare fann jag ett svagt objekt på den följande sidan och lite mot norr om planeten. Jag hade knappt tid att säkra en position när dimma från floden stoppade arbetet. Det här var klockan halv tre på natten den 11:e. Molnigt väder intervenerade flera dagar.

På den 15 augusti såg vädret mer lovande ut, jag sov vid observatoriet. Himlen klarnade upp efter ett åskoväder klockan 11 och sökningen fortsatte. Dock var atmosfären i väldigt dåligt skick och Mars var så flammande och ostadig att ingenting kunde ses av objektet, vilket vi nu vet vid den tiden var så nära planeten att det skulle ha varit osynligt.

På den 16 augusti hittades objektet igen på den följande sidan av planeten, och observationerna den natten visade att den rörde sig med planeten, och om det var en satellit, var nära en av dess elongationer. Fram till nu hade jag inte sagt någonting till någon vid observatoriet om mitt sökande efter en satellit hos Mars, men när jag lämnade observatoriet efter dessa observationer den 16:e, ungefär klockan tre på morgonen, berättade jag för min assistent, George Anderson, som jag hade visat objektet för, att jag trodde att jag hade upptäckt en satellit hos Mars. Jag sa till honom att vara tyst eftersom jag inte ville säga någonting innan saken var bortom tvivel. Han sa ingenting, men saken var för bra för att behålla och jag släppte det själv. Den 17 augusti mellan klockan ett och två, medan jag reducerade mina observationer, klev professor Newcomb in på mitt rum för att äta sin lunch och jag visade honom mina mätningar av det svaga objektet nära Mars vilka visade att det rörde sig med planeten.

Den 17 augusti medan jag väntade och sökte efter den yttre månen, upptäckte jag den inre. Observationerna den 17:e och den 18:e säkerställde bortom tvivel arten av dessa objekt och upptäckten annonserades publikt av Admiral Rodgers."

Namnen föreslogs sedan av Henry Madan, vid Eton College, från Bok XV av Iliaden, där Ares kallar Fruktan och Skräcken (Deimos och Phobos)^[5].

[redigera] Phobos

Huvudartikel: Phobos (måne)

Phobos är den större och inre av Mars två månar och har fått sitt namn från den grekiska mytologin efter Phobos, son till krigsguden Ares (Mars i romersk mytologi). Phobos roterar närmare en planet än någon annan måne i solsystemet, mindre än 6 000 km ovanför Mars yta, och är också en av de mindre månarna man känner till. Dess officiella beteckning är Mars I.

Phobos låga bana betyder att den så småningom kommer förstöras. Samma krafter som styr tidvattnet på jorden sänker dess bana, för tillfället med en hastighet av 1,8 cm per år. Om 30-80 miljoner år kommer den antingen kollidera med Mars eller brytas upp i en planetär ring, vilket är mer troligt.

Ett av Phobos mest utmärkande drag är nedslagskratern Stickney. Kraften från nedslaget bör ha varit nära att krossa den lilla månen och man anser att det är detta nedslag som har gett upphov till de ränder och fåror som finns på ytan.

[redigera] Deimos

Huvudartikel: Deimos (måne)

Deimos är den mindre och yttre av Mars två månar samt är bland de minsta månarna man känner till i solsystemet. Deimos har precis som Phobos en mycket oregelbunden form. Densiteten av Deimos är precis som för många asteroider väldigt låg, endast 1,7 g/cm³. Den påminner även när det gäller ytmaterial mycket om en speciell sorts kolrika asterioder och därför anser många att det är en infångad asteroid, men detta är inte säkerställt ännu.

[redigera] Jonathan Swifts förutsägelse

I del 3 kapitel 2 ("Resan till Laputa") i Jonathan Swifts kända satir Gullivers resor, skriven 1726 (150 år före månarnas upptäckt), finns en fascinerande förutsägelse. Enligt sagan hade Laputas astronomer upptäckt två satelliter hos Mars som gick banor på ett avstånd av 3 och 5 marsdiametrar, och med perioder på 10 respektive 21,5 timmar. I verkligheten är siffrorna 1,4 och 3,5 diametrar samt 7,6 och 30,3 timmar. Detta är ett märkligt sammanträffande, inget teleskop på Swifts tid skulle ha varit i närheten kraftigt nog för att upptäcka månarna.^[6]

En liknande "upptäckt" gjordes av Voltaire i hans interplanetära äventyrsberättelse Micromegas vilken tros vara influerad av Jonathan Swifts Gullivers resor. För att ära dessa förutsägelser har man döpt två kratrar på Deimos till Swift och Voltaire.

[redigera] Se även

• Jupiters naturliga satelliter
• Saturnus naturliga satelliter
• Uranus naturliga satelliter
• Neptunus naturliga satelliter

[redigera] Källor

1. ^ Sheppard, Scott S.; Jewitt, David; Kleyna, Jan ”A Survey for Outer Satellites of Mars: Limits to Completeness”. The Astronomical Journal. vol. 128, 2004. ss. 2542-2546.
2. ^ Hall, Asaph ”The Satellites of Mars”. The Observatory. vol. 1, 1877. ss. 181.
3. ^ Hall, Asaph ”Inner Satellite of Mars”. Astronomische Nachrichten. vol. 19, 1877. ss. 13.
4. ^ Hall, Asaph ”The Discovery of the Satellites of Mars”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. vol. 38, 1878. ss. 205-209.
5. ^ Hall, Asaph ”Names of the Satellites of Mars”. Astronomische Nachrichten. vol. 92, 1878. ss. 47-48.
6. ^ Galileo's Anagrams and the Moons of Mars. URL läst 2006-11-06.