Kolonialism
Wikipedia
Kolonialism, staters erövring, behärskande, exploatering och införande av den egna civilisationen till främmande territorier och kulturer. Det är svårt att dra en entydig gräns mellan denna traditionella expansionism och kolonialism i nutida bemärkelse. Starka stater har i alla tider sökt utvidga sitt territorium. Kända historiska exempel på imperier som starkt påverkat de områden de kom att behärska är Alexander den stores välde (336-323 f Kr), Romarriket (31 f Kr - 476), Inkariket (1197-1533), Aztekernas välde (1375-1521), Mogulväldet i Indien (1526-1857), det Ottomanska riket (1281-1923) och det Japanska imperiet (1871-1944). Kulturell, politisk och teknologisk påverkan och utveckling har ofta varit starkt förbunden med koloniala företag.
Kolonier har inte alltid varit geografiskt sammanhängande med moderlandet och man har då inte heller alltid sökt införliva kolonierna helt, även om man ofta försökt underordna koloniernas inhemska kultur på olika vis som genom att göra det egna språket till första språk (japanska i Korea[1], engelska i Indien, Kenya m fl stater). Religiösa samfund, politiska partier och litteratur som var tillåtna i moderlandet har under vissa skeden varit förbjudna i kolonierna. Under de båda senaste världskrigen deltog kolonialtrupper ofta i moderlandets krigsmakter, vars befolkningar alltså engagerades i krig utan att ha något eget politiskt inflytande.
Innehåll |
[redigera] Modern tid
Den moderna europeiska kolonialismen har daterats till 1415 då en portugisisk expedition intog den nordafrikanska hamnstaden Ceuta och omvandlade stadens moské till en kristen kyrka. Detta skede av kolonialismen -- liksom tidigare den Grekiska, Romerska och sannolikt den Aztekiska och de flesta andra erövringar -- gick hand i hand med föreställningar om de segrande gruppernas överlägsenhet. Det handlade dock inte om någon rasism på pseudobiologisk grund; denna utvecklades först på slutet av 1800-talet i Europa. Det uppkom också en idealistisk föreställning om att de vita hade en skyldighet att civilisera och hjälpa de koloniserade folken, ibland betecknat som "Den vite mannens börda" (efter en dikt av Rudyard Kipling). Under mellankrigstiden började Storbritannien ge ekonomiskt stöd till vissa av sina kolonier, vilket efter det andra världskriget och Marshallhjälpen så småningom gav upphov till dagens biståndspolitik.
Kampen om Afrika (The Scramble for Africa) under mitten och slutet av 1800-talet innebar att flertalet betydande europeiska makter sökte befästa territorier genom erövringar av mer eller mindre äventyrlig art. Vid Kongokonferensen 1884-85 i Berlin (där även Sverige deltog men avstod från kolonier) delades stora delar av centrala och östra Afrika upp i intressesfärer mellan stormakterna.
[redigera] Påverkan
Genom människans historia har koloniala företag ofta handlat om erövringar och plundring, och i flera fall utrotningskrig. Inte sällan har befolkningen i de nya territorierna decimerats kraftigt genom att nya sjukdomar följt med kolonisatörerna, som skedde i Sydamerika. Som en mer eller mindre oavsiktlig konsekvens har också teknologisk, politisk och kulturell påverkan uppstått, särskilt i de fall då den erövrande makten sökt etablera permanent kontroll över ett område. Man har då använt den teknik och de institutioner man själv känt till, och de har ofta skilt sig från den inhemska. Det danska vikingaväldet i England har således inneburit en stark påverkan på det engelska språket. Roms påverkan genom sina erövringar var synnerligen långtgående, och mycket av dagens politiska institutioner i Europa, USA och övriga världen (republik, senat) har där sina direkta förebilder. Den romerska och grekiska litteraturen och filosofin, liksom den romerska rätten och kristendomen som blev romersk statsreligion 313-325, har på samma sätt påverkat Europa och stora delar av världen. Mogulhärskarna i Indien påverkade arkitekturen starkt över hela kontinenten. Den har också lämnat permanenta förändringar i etnologiskt hänseende då kolonialmaktens befolkning kommit att bli den dominerande gruppen i kolonier genom migration. Exempel kan nämnas som USA, de grekiska stadsstaterna i Syditalien och den arabiska bosättningen på Afrikas östkust.
Efter frigörelsen från kolonialmakterna har många stater utvecklats starkt. Dock har framför allt flertalet stater i Afrika visat sig svaga. De lider ofta av svår korruption och ekonomisk stagnation. Ett vanligt argument från den kommunistiska sidan under det kalla kriget var att kolonialismen i viss mån har ersatts av nykolonialism då en del före detta kolonier har hamnat i ett fortsatt ekonomiskt och politiskt beroendeförhållande till sina förutvarande kolonialmakter.
[redigera] Debatt
En debatt om den moderna kolonialismen startades av Karl Marx och Lenin. De menade att den dåvarande europeiska kolonialismen syftade till att suga ut kolonierna. Denna tanke har förts vidare fram till idag i olika versioner, t ex av Immanuel Wallerstein och den så kallade beroendeskolan. Deepak Lal, Jagdish Baghwati och andra forskare har hävdat att Asiens kraftiga ekonomiska tillväxt motbevisar beroendeskolan.
Åter andra har hävdat att kolonialmakterna, framför allt Storbritannien och Frankrike, också lämnade ett arv av institutioner -- rättsväsende, civil byråkrati, partiväsende, parlament, infrastruktur etc -- som kolonierna haft nytta av efter självständigheten. Å andra sidan lämnades ett mycket auktoritärt centralstyre i arv i många kolonier.
[redigera] Kolonialmakter i modern tid
[redigera] Storbritannien
Av alla de moderna kolonialmakterna blev Storbritannien den mest framgångsrika, både avseende yta, antal områden och ekonomiska fördelar. Enligt ett chauvinistiskt talesätt runt sekelskiftet 1900 hette det att "solen går aldrig ner över det brittiska imperiet." Som störst omfattade de brittiska kolonierna dagens bland annat Kanada, Belize, ett antal karibiska öar inklusive Jamaica, områden i Afrika som sträckte sig från Egypten i norr till Sydafrika i söder, Indien, Pakistan, Bangladesh, Afghanistan, Malaysia med Singapore, Hong Kong och Australien. Idag är många före detta brittiska kolonier medlemmar i det Brittiska samväldet. Några av dessa medlemmar, bland andra Nya Zeeland och Australien, har ännu den brittiska drottningen som statsöverhuvud. Det som idag är USA började sin existens som en engelsk koloni på 1600-talet på den Nordamerikanska östkusten. Efter Första världskriget tilldelades britterna de s.k. mandatområdena av NF, som utgjorde delar av det förutvarande Osmanska riket. De brittiska områdena inkluderade nuvarande Irak, Jordanien, Israel och Palestina. Redan före första världskriget hade Kuwait blivit ett brittiskt protektorat.
Idag finns ett museum i Bristol om det vardagliga livet i de olika kolonierna, där bland annat berättelser från sjuksköterskor, lärare, missionärer, ingenjörer och soldater redovisas[2]. Många som sändes ut till kolonierna avled i sjukdomar.
[redigera] Frankrike
Frankrike var Storbritanniens ständige rival om inflytandet i världen, och hade omfattande kolonier i Västafrika, från Algeriet i norr till Gabon i söder. I östra Afrika behärskade man bland annat Madagaskar och Djibouti, samt i Sydamerika Franska Guyana, i Atlanten ett antal karibiska öar inklusive Haiti och i Stilla havet ett antal öar inklusive Tahiti. Flera av dessa kolonier lyder ännu under Frankrike, t ex Guyana samt många öar i Stilla havet. I Asien styrde man över Franska Indokina som omfattade Vietnam, Laos och Kambodja. Frankrike hade på 1700-talet även kolonier i Indien och Nordamerika (Quebec och områden som Louisiana runt Mississippifloden). De indiska kolonierna och Quebec förlorades i krig till Storbritannien och de övriga områdena i Nordamerika såldes efter det lyckade slavupproret på Haiti till USA. Tillsammans med Storbritannien fick Frankrike nya kolonier efter första världskriget i och med de så kallade mandatområdena som de tilldelades av Nationernas förbund från det förutvarande Ottomanska riket. De franska mandatområdena inkluderade Libanon och Syrien.
[redigera] Tysk kolonialism
Tyskland enades först 1871 och kom därför sent till uppdelningen av världen i modern tid. Man fick några mindre attraktiva kolonier i Afrika, Kina och Oceanien. Dessa områden ockuperades så småningom av ententen under det första världskriget, och delades efter kriget upp mellan segrarmakterna (som "NF-mandat"). Nazitysklands expansion under 1938-1942 hade tydliga koloniala förtecken.
[redigera] Tysklands kolonier
- Tyska Östafrika, dagens Tanganyika (dvs Tanzania utan Zanzibar) samt Burundi och Rwanda
- Tyska Sydvästafrika, dagens Namibia
- Wituland
- Kamerun, dagens Kamerun och delar av angränsande stater
- Togoland
- Samoa
- Tyska Nya Guinea, dagens Papua Nya Guinea
- Tsingtao, dvs Jiaozhou
[redigera] Belgien och Kung Leopold
Den belgiska kolonialismen var ett specialfall då Belgiska Kongo (motsvarande dagens Demokratiska Republiken Kongo) var den belgiske kung Leopolds privategendom som den belgiska regeringen inte styrde över. På grund av detta hyrdes många icke-belgare (bland annat ett antal svenskar) in för att styra över området. Den grymma behandlingen av befolkningen i Belgiska Kongo ledde till en europeisk proteströrelse runt år 1900 och på grund av denna tvingades kungen ge upp ägandet av Belgiska Kongo till den belgiska staten (han kompenserades ekonomiskt för detta). Författaren Joseph Conrad skrev den berömda romanen Mörkrets hjärta 1899 (översatt till svenska 1949) som baserade sig på hans upplevelser som ångbåtskapten på floden Kongo, i vilken många av de grymheter som begicks mot de svarta i Kongo beskrevs.
[redigera] Ryssland och Sovjet
Under Tsartiden införlivades successivt Ukraina, Baltikum, Vitryssland, stora delar av Centralasien och även Alaska (som dock senare såldes till USA) med Ryssland. Efter kriget med Sverige 1808-1809 underordnades även Finland som ett storfurstendöme. Under Sovjettiden expanderade maktsfären ytterligare. Finland blev visserligen självständigt, men efter Molotov-Ribbentroppakten införlivades även de baltiska staterna med Sovjet 1940. Efter slutet av andra världskriget kom dessutom Tjeckoslovakien, Polen, Östtyskland, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Jugoslavien att ingå i Sovjetimperiet. När Sovjetunionen upplöstes 1991 återfick dessa stater sin suveränitet. Flertalet -- utom Baltikum och Georgien -- kom, tillsammans med Ryssland, att ingå i det lösa förbundet Oberoende staters samvälde (OSS).
[redigera] Förenta Staterna
Förenta Staterna frigjorde sig från det Engelska koloniala styret genom självständighetsförklaringen 1776 och ett krig som stöddes av Frankrike. Härigenom blev landet i grunden antikolonialt. Efter kriget mot Spanien i slutet av 1800-talet övertog man likväl flera spanska kolonier i Karibien samt även Filippinerna i Stilla Havet. Genom presidenterna Franklin D Roosevelt och Dwight Eisenhower motarbetades engelsk och fransk kolonialism aktivt, främst genom atlantdeklarationen[3] 1941 och ställningstagandet mot Frankrike och Storbritannien vid Suezkrisen 1956. Under de båda senaste världskrigen ingrep USA på Englands och Frankrikes sida mot Tysklands expansionsföretag och bidrog verksamt till att krossa dem. Under det kalla kriget verkade i övrigt USA för att begränsa Sovjetunionens expansion och inflytande, men det krävde å andra sidan att man själv var aktiv runtomkring i världen på ett antal platser, bland annat i Indokina, Korea och i Europa.
Efter Sovjetunionens fall, och främst genom det andra Irak-kriget, har flera bedömare hävdat att USA i realiteten är vår tids imperiemakt. Denna tolkning är dock omdiskuterad.
[redigera] Italiens äventyr
Italien enades relativt sent och hann därför inte skaffa sig lika många kolonier som sina stormaktskonkurrenter. Italienska kolonier upprättades i Afrika i Libyen, Eritrea och Italienska Somaliland. 1936 erövrades Abessinien (Etiopien) i Abessinienkriget och de östafrikanska områdena slogs ihop till Italienska östafrika. 1939 annekterades även Albanien. Alla kolonier utom Italienska Somaliland blev självständiga i samband med andra världskrigets slut. Italienska Somaliland blev självständigt 1960 och bildade tillsammans med Brittiska Somaliland Somalia.
[redigera] Japans välde
Japan etablerade kolonialistisk kontroll över Manchukuo, Taiwan och Korea under mellankrigstiden. I alla länderna infördes japanska som första språk och shinto infördes som statsreligion. Den japanska kolonialismen var ovanlig på så vis att man industrialiserade både Korea och Manchukuo.
Under andra världskriget försökte man också upprätta "Den större östasiatiska sfären för gemensamt välstånd" i de nyligen erövrade områdena med den japanska kulturen som bärande pelare. Kapitulationen som gjorde slut på kriget gjorde också slut på Japan som kolonialmakt. Dock anses Japans framgångar i krigets inledning haft en avgörande inverkan på avkoloniseringen i Asien efter kriget, då de visade att de västerländska kolonialmakterna gick att besegra.
[redigera] Nederländsk kolonialism
Som ett av de stora europeiska sjöfartsländerna skaffade sig Nederländerna tidigt kolonier, bland annat Sydafrika, Sri Lanka, Nederländska Antillerna och dagens Indonesien (självständigt 1948).
[redigera] Portugisisk kolonialism
Portugal var en av de första kolonialmakterna tillsammans med Spanien. Katolska kyrkan delade den Nya världen så att det som idag är Brasilien tillföll Portugal. Portugisiska kolonier upprättades även runt Indiska oceanen, i Östtimor, Angola, Moçambique och i Kina (Macao). Brasilien blev en självständig stat 1822 efter ett uppror. Östtimor, Moçambique och Angola frigjorde sig i samband med den portugisiska fascistdikaturens fall 1974. Macao återlämnades slutligen till Kina 1999.
[redigera] Spansk kolonialism
Spaniens kolonier var omfattande och inkluderade förutom större delen av Latinamerika från Mexiko till Chile även delar av Marocko, Filippinerna och ett antal karibiska öar inklusive Kuba. Redan i början av 1800-talet frigjorde sig Sydamerika från Spanien. I slutet av 1800-talet förlorades Filippinerna, Kuba och Puerto Rico med flera områden i krig till USA som dock inte annekterade dem utan lät dem behålla olika grader av nominell självständighet, även om de var militärt och ekonomiskt dominerade av USA.
[redigera] Danmark
Danmark koloniserade genom det så kallade Nordsjöväldet England 1013-1042. I modern tid hade man som ledande sjöfararnation i Norden flera kolonier, bland annat Grönland och Färöarna som fortfarande har en underlydande status fast med en långtgående autonomi. Tidigare styrde Danmark också Island som blev självständigt under andra världskriget samt Danska Västindien som såldes till USA i slutet av 1916, numera går dessa öar under namnet Amerikanska Jungfruöarna.
[redigera] Sverige
Under det trettioåriga kriget (1618-1648) etablerade Sverige sin makt över stora områden runt Östersjön, bland annat över nuvarande Baltikum samt delar av Pommern. Sverige gjorde även mindre försök att etablera sig som kolonialmakt genom Nya Sverige vid Delawarefloden (1638-1655), handelsfortet i Cabo Corso i nuvarande Ghana (1650-1663) och den karibiska ön Saint-Barthélemy (1785-1878). Tanken med de två senare kolonierna var att de skulle dra in pengar till den svenska statskassan genom handel med afrikanska slavar.
[redigera] Se även
[redigera] Extern länk
- The British Empire and Commonwealth Museum
- Om Maumaurevolten mot det brittiska styret i Kenya av Sven Lindkvist
- Om Maumaurevolten i Kenya av Niall Ferguson
