Postkolonialism
Wikipedia
Med postkolonialism åsyftas vanligen det intellektuella fält som öppnades med Frantz Fanons bok Jordens fördömda och Edward Saids Orientalism. Den postkoloniala teorin undersöker bl a hur bilden av västerlandet som upplyst och modernt skapas genom att beskriva österlandet (vars placering har skiftat genom historien) som föråldrat, mystiskt och traditionellt. När väst utmålar Den Andre - en främmande kontinent eller ett folk - som starkt annorlunda genom en dikotomi (motsatspar) förknippas väst med den mer positivt laddade delen av dikotomin. Väst kan t ex stå för kultur medan öst står för natur; väst stå för det rationella medan öst står för det (påstått) irrationella.
Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson visar i sin bok Mellan väst och öst hur bilden av Europa vuxit fram genom att utmåla Asien som föråldrat och USA som alltför modernt, ytligt och historielöst. Mellan dessa poler står sålunda Europa som en syntes av det gamla och det nya. Ur ett postkolonialt perspektiv går det att hävda att vi inte kan förstå eller tala om Europa utan att visa på bilder av vad vi anser att Europa inte är.
En mer kontroversiell postkolonialism är förknippad med underströmmen runt begreppet kulturell 'hybridity' (Homi Bhabha) och 'postkolonial liberalism' (Duncan Ivison). Men postkolonialism är framförallt en variant av det som, historiskt sett, gick under beteckningen 'identitetspolitik'--och som var i grunden en 'postkolonial kommunitarianism'.
