Europeiska konstitutionen

Wikipedia

Europeiska konstitutionen eller EU:s grundlag, fullständigt namn Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, är tänkt att vara ett led i att stärka samarbetet mellan EU:s 25 medlemsländer i främst två huvuddrag: att göra EU:s funktioner och arbetssätt mer lättöverskådliga samt att göra unionen mindre byråkratisk.

Enligt konstitutionen skall EU i fortsättningen också ha en permanent ordförande för Europeiska rådet, med en mandattid på 2,5 år, i stället för det nuvarande systemet med sexmånaders rullande ordförandeskap, samt en utrikesminister, i syfte att öka samordningen mellan medlemsländerna. Den föreslagna permanenta ordförandeposten benämns ibland på svenska "EU:s president", men den titeln förekommer inte i den svenska konstitutionstexten. På franska språket används ordet "président" även för "ordförande", så första halvåret 2005 kallas Jean-Claude Juncker "Président de l'Union Européenne" i det nuvarande rullande ordförandeskapet.

Likaså skall Europaparlamentets ställning stärkas. Bland de mer kontroversiella inslagen i författningstexten kan nämnas statuterna om ömsesidiga försvarsförpliktelser (med vissa undantag för de neutrala staterna) samt kraven på ökad harmonisering av medlemsländernas finanspolitik.

Konstitutionen är ett mellanstatligt fördrag, vilket framgår av dess fullständiga namn. Om det antas ersätter den de tidigare fördragen om den Europeiska gemenskapen, Europeiska unionen och anslutningsfördragen för medlemsländerna. Även de delar av samarbetet, till exempel EG-domstolen, som nu ligger utanför unionen, skulle då ingå. Unionen blir också en juridisk person och har därmed rätt att ingå internationella avtal.

Ett utkast togs fram av Europeiska konventet 2002–2003 och genomgick vissa förändringar efter förhandlingar i Europeiska rådet (medlemsländernas stats- eller regeringschefer). Förhandlingarna avslutades den 18 juni 2004, och förändringarna innebar att tröskeln för att uppnå kvalificerad majoritet höjdes, och att medlemsländernas vetorätt behölls på fler områden.

Den 29 oktober 2004 i Rom skrevs den nuvarande konstitutionstexten under av alla medlemsländers regeringschefer, samt Turkiet, Rumänien och Bulgarien. Därefter påbörjades en ratificeringsprocess, genom vilken alla medlemsländer skall godkänna konstitutionen enligt sina konstitutionella bestämmelser, vilket betyder att godkännande sker medels parlamentsbeslut eller genom referendum, som antingen kan vara beslutande eller rådgivande. Konstitutionen kan tidigast träda i kraft den 1 november 2006, eller vid en senare tidpunkt, om inte alla medlemsländer har genomfört sin ratifikation vid den tidpunkten.

[redigera] Länders ratificeringsprocess

Länder som

██ har ratificerat

██ ej ratificerat / ej hållit folkomröstning

██ i folkomröstning sagt nej

Först ut av de länder som ratificerade fördraget var Litauen. Litauen, liksom de flesta andra länderna som ratificerade förslaget, gjorde det utan att hålla en folkomröstning. Spanien blev därför, den 20 februari 2005, det första landet som höll en folkomröstning om förslaget. 76,7% av spanjorerna röstade för men valdeltagandet var väldigt lågt: endast 42,3% av de röstberättigade deltog.

Ratificeringsprocessen fortsatte i många andra europeiska länder till dess att Frankrike skulle hålla sin folkomröstning den 29 maj. Fastän politiker som president Jacques Chirac försökte få fransmännen mer positiva till konsitutionen, blev resultatet en stor majoritet emot. Det negativa utfallet förstärktes ytterligare tre dagar senare, 1 juni, då även Nederländerna med en majoritet röstade emot konstitutionen.

Detta innebär att konstitutionen formellt sett inte kan bli antagen eftersom det krävs att alla länder ratificerar förslaget. En fjärde folkomröstning hölls dock även i Luxemburg där det blev en majoritet för. Sedan dess har ratificeringsprocessen legat ganska lågt och många länder avvaktar att ratificera, däribland Sverige.

"Ett nytt EU-fördrag måste på avgörande punkter skilja sig från den konstitution som de franska och nederländska väljarna har sagt nej till." Det framhöll den nederländske utrikesministern Bernard Bot i ett tal den 9 november, om vad ett nytt fördrag bör och inte bör innehålla.

”Vid en framtida revision bör titeln (konstitution) samt hänvisningar till Europas flagga och nationalsång strykas.”, sade Bot bland annat. Bot sade också att opinionsundersökningar antyder att rädslan för en europeisk ”superstat” var ett av skälen till att de nederländska väljarna förkastade EU-konstitutionen.

I talet sade Bot också att det är viktigt att ett nytt fördrag fastslår garantier för att ”EU inte alltför mycket lägger sig i”. Enligt Bot ska det ske genom att man klarare fastlägger i vilka frågor EU har kompetens samt tydligare framhåller principerna om subsidiaritet och proportionalitet. Subsidiaritet betyder att EU inte ska fatta beslut i frågor som bättre kan hanteras på lokal eller nationell nivå.

Ålands lagting måste också ge sitt bifall om fördraget ska träda i kraft vad gäller Åland. Behandlingen påbörjades i september 2006, då ärendet efter debatt remitterades till lagutskottet.

[redigera] Se även

• Parisfördraget
• Romfördraget
• Europeiska enhetsakten
• Maastrichtfördraget
• Amsterdamfördraget
• Nicefördraget

[redigera] Externa länkar

• Konstitutionen - presentation för medborgarna (pdf)
• EU-stafetten om konstitutionen
• EU-konstitutionen
• Europaportalen, debatt om konstitutionen och andra europafrågor
• Tyska förbundsdagen om ratificeringsprocessen (pdf på tyska)
• Eurokonstytucja

[redigera] Referenser

• Ålands lagting, Plenum den 11 september 2006 kl. 13.00

[redigera] Litteratur

Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Stockholm: SNS 2005. ISBN 91-7150-979-8. Innehåller fördraget, tilläggsprotokoll, förklaringar och kommentarer.