Makedonien (historisk region)
Wikipedia
- För andra betydelser för Makedonien, se Makedonien (olika betydelser)
Makedonien är en geografisk och historisk region på Balkan i sydöstra Europa med en area på cirka 67 000 kvadratkilometer och en befolkning på 4,9 miljoner. Området omfattas av bäckenen till floderna Aliakmon, Vardar/Axios och Strymon (i öst-västlig riktning) och slätterna kring Thessaloniki och Serrai.
Efter att tidigare ha varit en del av Osmanska riket kom det historiska Makedoniens territorium att efter balkankrigen 1912-1913 huvudsakligen ligga i Grekland, Serbien, och Bulgarien.
Innehåll |
[redigera] Etymologi
Enligt grekisk mytologi var Makedon namnet på stamhövdingen för makedonerna - en del av den förhellenistiska stammen makednoi som bebodde västra, södra och centrala Makedonien. Namnet Makedon kommer av Makednos, som härleds från grekiskans makos ("längd"). Makedonerna ansågs vara ett långvuxet folkslag och fick troligen sitt namn p.g.a. av sin kroppsbyggnad. Homeros använder exempelvis termen makednis för att hänvisa till löven på höga popplar.
[redigera] Demografi
Som ett gränsområde mellan många olika kulturer har Makedonien en mycket varierande demografisk profil. Greker utgör majoritetsbefolkningen och bor nästan uteslutande inom Greklands gränser. Makedoniska slaver är den näst största gruppen inom regionen och utgör majoritetsbefolkningen i det som numera är Makedonien.
De flesta av de slaviska makedonerna ser sig själva som en egen etnisk grupp, något som anses kontroversiellt av många bulgarer och greker, som anser att de är en del av någon större folkgrupp, för det mesta bulgarerna. Själva kallar de sig "etniska makedonier", något som greker ofta starkt motsätter sig när det används för att beskriva den slaviska majoriteten i den nuvarande republiken Makedonien eller den motsvarande minoriteten i norra Grekland. Grekland anser att denna användning felaktigt beskriver det faktum att Makedonien bebos av många olika folkslag, och att ingen av dessa ska ha rätten att ensamma förknippas med områdets långa historia med undantag för makedonierna som levt i området sen antiken. Själva språket som talades under antiken i Makedonien var en Grekisk dialekt. Alla texter från makedonska poeter och makedonska filosofer är skrivna i det grekiska språket vilket stärker Greklands åsikt om den makedonska frågan. På 500-talet deltog Makedonien i de Olympiska spelen, som i någon mån bekräftade deras tillhörighet till den grekiska kultursfären, eftersom endas greker tilläts delta i spelen vid Olympia. Makedoniska kungafamiljens ursprung var från staden Argos i södra Grekland och därför kallades dem för Argeadai och Temenidai. Symbolerna som användes stärker Grekiska sidans synpunkter, då stjärnorna var Grekernas identifieringssymbol under de Trojanska kriget. Även kung Philips II vapensköld avbildar en Maiandros (Grekiska nyckeln) som anses vara Hellenismens officiella symbol.
I den bulgariska regionen Blagojevgrad, som även är känt som "Pirin" bor en liten grupp makedoniska slaver om runt 3000 personer. Frågan om det egentliga antalet makedoniska slaver i det grekiska makedonien har varit en mycket omdiskuterad fråga eftersom Greklands folkräkningar inte inkluderat statistik om nationalitet och modersmål sen 1950-talet. Människorättsorganisationen Human Rights Watch publicerade en rapport 1994 som uppskattade antalet makedoniska slaver i regionen till runt 10 000. Den grekiska regeringen hävdar dock att dessa slaver inte består av en sammanhållen etnisk gruppering som kan betraktas som makedonsk. Ett litet politisk parti av slaviska makedoner s.k Ouranio Toxo existerar dock i Grekland, men har aldrig fått mer änn 6000 röster.
De övriga två större etniska grupperna i området är bulgarer, som utgör huvuddelen av befolkningen i bulgarisk Makedonien och en liten minoritet om 5000 personer i den nuvarande republiken Makedonien, samt albaner, som är i majoritet i de västra och sydvästra delarna av republiken Makedonien, och utgör 25% av dess befolkning.
Även mindre grupper turkar, bosnier, romer, serber och vlaker bor i Makedonien.
De flesta av invånarna är kristna och till hör den ortodoxa kyrkan(mestadels grekisk-ortodoxa, makedonisk-ortodoxa och bulgarisk-ortodoxa). En större minoritet muslimer återfinns bland albanerna, bosnierna och turkarna.
[redigera] Historia
Namnet Makedonien har inte alltid använts som det görs idag. I dess tidigaste skeden omfattade den antika grekiska staten Makedonien endast delar av den nuvarande regionen. Senare, under medeltiden, användes namnet för ett område i södra Trakien och Rodopibergen, ett område som nu är uppdelat mellan Bulgarien, Grekland och Turkiet, medan dagens Makedonien hade olika benämningar givet av Bysans och de slaviska kungadömen som styrde regionen.
[redigera] Det antika Makedonien
Makedonien har varit bebott sen åtminstone yngre stenåldern. Dess dokumenterade historia började med uppkomsten av det antika kungariket Makedon, i det som idag är det grekiska Makedonien och det angränsande Bitola-distriktet i de södra delarna av det moderna Republiken Makedonien. Runt 500 f.Kr. lydde det makedonska kungariket under det persiska riket, men spelade ingen viktig roll i krigen mellan perser och greker.
Kung Alexander I av Makedonien (död 450 f.Kr.) var den första makedonske kungen som hade betydande inflytande i antikens politik, genom att förespråka införande av attiskt språk och kultur. Det hellenistiska inflytandet på Makedonien ökade under detta århundrade tills Filip II av Makedonien utökade dess territorium under 300-talet f.Kr. till att omfatta resten av norra Grekland.Filips son, Alexander den store skapade ett långt större imperium genom att erövra inte bara resten av Grekland utan hela det persiska riket, Egypten och områden som sträckte sig ända till dagens Indien.
Trots att Alexanders storslagna erövringar befrämjade en gemensam identitet och hjälpte till att sprida gemensam kultur och filosofi till Mellanöstern, kollapsade hans imperium efter hans död och delades upp mellan hans generaler, som etablerade nya stater och dynastier. De största av dessa var Antigonos, Antipatros, Lysimachos, Ptolemaios och Selukos. Själva Makedonien ärvdes av Kassandros, som var dess härskare till sin död 297 f.Kr. Antigonos II tog över kontrollen 277 f.Kr. efter ett inbördeskrig och åtnjöt en lång och förhållandevis framgångsrik regeringsperiod till 239 f.Kr. trots att många av de tidigare underkuvade grekiska stadsstaterna gick förlorade. Hans efterföljare Antigonos III (regerade 229 - 221 f.Kr. ) befäste åter makedonsk dominans inom regionen.
Den makedonska självständigheten fick sitt slut i och med det romerska rikets tilltagande makt under 100-talet f.Kr. Filip V av Makedonien förde krig mot romarna vid två tillfällen under sin regeringstid (221 - 179 f.Kr.). Det första makedonska kriget (215 - 205 f.Kr.) var förhållandevis framgångrikt för Makedonien, men romarna vann en slutgiltig seger i det andra makedonska kriget (200 - 197 f.Kr.). Även om Filip överlevde kriget, stupade hans tronföljare Perseus (regeringstid 179 - 168 f.Kr.) i det tredje makedonska kriget (171 - 168 f.Kr.). Makedonien var till en början uppdelat i fyra republiker innan det annekterades helt och hållet av Rom 146 f.Kr. och blev den första romerska provinsen, Macedonia.
[redigera] Medeltiden
I och med uppdelning av det romerska riket år 395, tillföll Makedonien Bysans. Thessaloniki och området runt Egeiska havet tillhörde den grekiska kultursfären.
Under 600- och 700-talet bosatte sig slaviska stammar i Makedonien, centrala Hellas, Thessalien och Peloponessos och benämndes "sklaviner" av bysantiska historiker. Sklavinerna utgjorde majoritetsgruppen in det mesta av det makedonska inlandet, men vid kusterna och Thessalien och Peloponessos bodde även greker. Trots att sklavinerna deltog i ett antal anfall på Bysans, så respekterade man i allmänhet den bysantiske kejsarens auktoritet ändra fram till år 837 när större delen av Makedonien blev en del av Bulgarien av den bulgariske khanen Presian. Inga fler belägg för "sklavinerna" finns efter 837 eftersom dessa slaver assimilerades i den bulgariska kulturen, de övriga som bodde längs kusten och Chalkidike-halvön och Greklands inland inlemmades i den grekiska kulturen.
I slutet av 900-talet förvandlades Makedonien till Bulgariens politiska och kulturella centrum i samband med att den bysantiske kejsaren Basil II erövrade den östra delen av landet inklusive huvudstaden Preslav år 927. En ny huvudstad upprättades i Ohrid, som blev huvudsäte för det bulgariska patriarkatet. Efter flera decennier av nästan oavbrutet krig erövrades resten av Bulgarien det bysantiska riket 1018. Hela Makedonien inlemmades i det bysantiska som provinsen Bulgarien och det bulgariska patriarkatet blev reducerade till ett ärkebiskopssäte.
Bysantiskt herravälde över Makedonien upprätthölls under 1200- och 1300-talet med kortare perioder av bulgariskt eller serbiskt styre i norr. Den osmanska erövringen av de bysantiska besittningarna under första hälften av 1400-talet ledde till att området kom under osmansk kontroll, en ordning som skulle upprätthållas i över 500 år, samt skapandet av en avsevärd turkisk minoritet. Thessaloniki fick ta emot en stor judisk inflyttning efter att Spanien förvisade samtliga judar ur landet 1492.
[redigera] Delningen av Makedonien
Efter att Grekland, Serbien och Bulgarien åter blivit självständiga stater på 1800-talet, hade samtliga av dessas regeringar nationalistiska ambitioner på Makedonien. Under 1890- och 1900-talet bildades beväpnade grupper som slogs såväl inbördes som mot turkarna. Den viktigaste av dessa var den bulgarisksponsrade IMRO som under ledning av Goce Delchev startade Ilindenupproret 1903. Diplomatiska interventioner från europeiska stater ledde till planer på upprättandet av ett autonomt Makedonien under osmanskt styre.
Grekland, Serbien och Bulgarien lade tidigare dispyter åt sidan under en kort period då alla tre staterna var allierade i första balkankriget 1912-13, som ledde till att de tre staterna delade upp Makedonien. Bulgariens andel av området reducerades dock av Grekland och Serbien med motivationen att de had erövrat det området medan den bulgariska armén hade invaderat Thrakien. Den territoriella konflikten utlöste det andra balkankriget och resulterade i att Bulgarien fick endast behålla besittningar i de östligaste delarna av Makedonien.
Första världskriget och dess efterspel ledde till ett utbyte av befolkningar mellan Grekland och Turkiet. Det mesta av den turkiska minoriteten förflyttades från området och greker som tidigare bott i Anatolien och Thrakien flyttade till den Egeiska havskusten, vilket ledde till att särskilt områden vid den Egeiska havskusten blev klart dominerade av greker. Makedonien inlemmades med resten av Serbien i det som som senare skulle bli Kungariket Jugoslavien. Det jugoslaviska Makedonien utsattes för en intensiv "serbienisering" under 1920- och 1930-talet.
Under andra världskriget ritades gränserna åter igen om, och det mesta av det jugoslaviska Makedonien och delar av det grekiska Makedonien annekterades av Bulgarien. Västra grekiska Makedonien ockuperades av Italien och de västra delarna av jugoslaviska Makedonien annekterades som en del av det ockuperade Albanien. Resten av grekiska Makedonien (inklusive kustområden) ockuperades av Nazityskland. En av de mest tragiska incidenterna under Förintelsen inträffade när 60 000 judar från Thessaloniki blev deporterade till dödsläger i det ockuperade Polen. Endast ett par tusen överlevde kriget.
Makedonien blev befriat 1944 av en koalition av jugoslaviska, grekiska och bulgariska kommunister och gränserna återställdes till de som gällt före kriget. I den jugoslaviska och bulgariska delen lugnade situationen ner sig, men det grekiska Makedonien blev härjat i det grekiska inbördeskriget, som bröt ut i december 1944 och varande ända till oktober 1949. Efter kriget flydde många av de som stridit för ELAS till det kommunistiska Jugoslavien (skyddade av Tito) och kallade sig "etniska Makedonier". Den grekiska regimen svarade med att beslagta motståndsmännens egendomar i Grekland.
[redigera] Makedonien efter andra världskriget
Den kommunistiske ledaren Josip Tito skilde Makedonien från Serbien efter kriget. Istället blev det 1946 en republik i det nya federala Jugoslavien under namned Socialistrepubliken Makedonien med huvudstad i Skopje. Tito befrämjade idén om ett självständigt Makedonien som ett sätt att skilja de makedonska slaverna från en känsla av tillhörighet med Bulgarien. Trots att skillnaden mellan makedonska och bulgariska är mycket liten lades stor tonvikt på att belysa de skillnader som fanns för att befrämja makedonsk nationalism. Kända historiska personligheter började benämnas som enbart makedonska (istället för serbiska eller bulgariska) och en egen makedonsk ortodox kyrka bildades ur den serbiska ortodoxa kyrkan. Kommunistpartiet motarbetade aktivt pro-bulgariska uttalanden och straffade dessa hårt; domar föll mot anklagade så sent som 1991.
Tito hade en rad motiv för sin politik. Först och främst önskade han minska det serbiska inflytandet inom Jugoslavien något som effektivt genomfördes genom att förvandla ett tidigare serbiskt område till en likvärdig part till Serbien. Vidare skulle framhållandet av olikheter mellan makedonska och bulgariska slaver förhindra att ett bulgariskt inflytande hotade enigheten in om det nya Jugoslavien. Och slutligen ville Tito legitimera jugoslaviska krav på resten av Makedonien med avsikt att "befria" regionen. Den tänkta "makedonska" staten skull kvarstå som en republik inom Jugoslavien och på så vis garantera tillgången till Egeiska havet.
Titos planer på Makedonien klarlades så tidigt som augusti 1944 då han i ett tal deklarerade att hans mål var att ena "samtliga delar av Makedonien, uppdelat 1915 och 1918 av balkanimperialister". För att uppnå detta öppnades förhandlingar med Bulgarien om en ny federal stat som också skulle inkludera Albanien, och ge stöd åt grekiska kommunister i grekiska inbördeskriget. Tanken med ett enande av hela Makedonien under kommunistiskt styre övergavs 1948 när kommunisterna förlorade i Grekland och Tito föll i onåd med Sovjetunionen och det prosovjetiska Bulgarien.
På den grekiska sidan om gränsen betraktades slaverna som opålitliga femtekolonnare inom den grekiska staten. Existensen av en slavisk minoritet förnekades och kallades istället "slavisktalande greker" i folkräkningar och officiell statistik. Slaviska namn förbjöds och områden precis vid gränsen utsattes för hårda restriktioner med hänvisning till nationell säkerhet. Greker flyttades in i området för att göra området mer homogent. Många av de slaviska invånarna emigrerade (till stor del till Australien) efter officiella påtryckningar. Även om vissa lättnader skedde mellan 1959 och 1967 var restriktionerna från militärjuntan mycket hårda. Läget förbättrades gradvis efter att Grekland demokratiserades, men så sent som på 1990-talet anklagades Grekland av internationella människorättsorganisationer för att trakassera slaviska politiska aktivister. I resten av grekiska Makedonien skedde en snabb ekonomisk utveckling och området blev tidigt den mest framgångsrika delen i regionen. Kustområdena blev hårt exploaterade för att utveckla turistnäringen, i synnerhet på Chalkidike.
Bulgarien accepterade till en början den en självständig makedonsk identitet, men endast under officiellt tryck med avsikt att befrämja planerna på en union mellan Bulgarien och Jugoslavien. Man hade kommit överens om att den bulgariska delen skulle inkluderas i det jugoslaviska Makedonien och befolkningen tvingades därför att definiera sig som makedonier i folkräkningen 1946. Detta skapade motsättningar och konflikt och många i den bulgariska delen av Makedonien blev fängslade. Efter Titos brytning med sovjetblocket övergavs dess planer och både den makedonska nationen och språket förnekades.
Makedonska historiker har efter 1940-talet gjort flera försök att hävda att många stora historiska personligheter som var verksamma i det bulgariska kulturella uppsvinget under 1800-talet var makedonska har lett till förbittring i Sofia. Bulgarien har upprepade gånger anklagat Makedonien för att försöka "kapa" bulgariska nationalhjältar och symboler genom att redigera litterära texter och historiska dokument för att försöka påvisa mer distinkta skillnader mellan bulgariska och makedonska slaver före 1940-talet. Publikationen av folkvisesamlingar som "De makedonska bulgarernas sånger" av den serbiske arkeologen Verkovic under de tillgjort politiskt korrekta titlarna "Samling" och "Makedonska folkvisor" används ofta som exempel på dessa försök till att vinkla historieskrivningen. Frågan har försvårat relationerna mellan Bulgarien och Jugoslavien och senare republiken Makedonien i flera decennier.
[redigera] Republiken Makedoniens självständighet
Kiro Gligorov, jugoslaviska Makedoniens president, såg till att hålla sin republik utanför Jugoslavienkriget under 1990-talet. Jugoslaviska Makedoniens tillkomst hade möjliggjorts av aktivt stöd från det jugoslaviska statsbygget och kommunistpartiet. När båda dessa börjatde kollapsa, uppmuntrades hävdande av makedonsk nationalitet av de makedonska myndigheterna. Krav från makedonska nationalister på en återförening av hela regionen i en stat tolererades även från officiellt håll.
1991 hölls en folkomröstning om självständighetsfrågan som fick överväldigande stöd, även om det bojkottades av makedonska albaner. Landet urträdde fredligt ur den Jugoslaviska federationen och utropade sig som den självständiga republiken Makedonien. Beslutet var inte omtyckt av de flesta grannländerna och många av de nationella minoriterna och det fick endast stöd från Bulgarien. Bulgarerna hoppades på att den självständiga makedonska republiken skulle innebära ett minskat serbiskt inflytande i landet samt en "återbulgarisering" av invånarna. Bulgarien blev det första landet som officiellt erkände republiken Makedonien så tidigt som februari 1992. Bulgarer vägrar dock fortarande att erkänna ett eget makedonskt språk, eller en separat makedonsk slavisk etnicitet.
Makedonska albaner var missnöjda med att deras nationella rättigheter urholkats i och med en tydlig makedonskslavisk nationalism. Vissa serbiska nationalister förespråkade att landet skulle förenas med Serbien, även om det i praktiken var otänkbart. Den starkaste reaktionen kom dock från Grekland.
[redigera] FYROM och Grekland
På samma sätt som i Bulgarien, hade makedonskslaviska tillängnanden av symboler som sågs som genuint grekiska, retat grekiska nationalister under många år. Den irritationen eldades på av uppfattningar om de makedonska slaverna som en "illojal" minoritet som uppstått i samband med inbördeskriget. Den nybildade republiken Makedoniens status blev en het politiska fråga i Grekland med stora demonstrationer i Aten och Thessaloniki under 1992 under parollen "Makedonien är grekiskt". Den grekiska regeringen överlämnade en formell protest som motsatte sig att man använde namnet Makedonien i någon form och användandet av symboler som Vergina-stjärnan.
Konflikten var inte enbart nationalistisk utan var beroende även av inrikespolitiska frågar i Grekland. De två ledande partierna, det regerande konservativa Ny demokrati under Konstantin Mitsotakis och det vänsterinriktade PASOK under Andreas Papandreou piskade upp den nationalistiska stämningen genom att använda frågan som slagträ i den politiska maktkampen. Frågan komplicerades ytterligare av att Ny demokrati var splittrat; Mitsotakis förespråkade en kompromisslösning, medan utrikesministern Adonis Samaras drev en mycket hårdare linje. Konflikt uppstod till slut medan de båda och Samaras avskedades och Mitsotakis övertog själv hans ministerpost. Han misslyckades med att nå en överenskommelse i den makedonska frågan trots försök från FN att medla, och tvingades bort från makten i oktober 1993, till största del på grund av sin hantering av konflikten.
Efter att PASOK med Papandreou vunnit valet i oktober 1993, återupptogs en hårdför linje i den makedonska frågan. FN rekommenderade ett erkännande av republiken Makedonien under den tillfälliga benämningen Former Yugoslav Repblic of Macedonia ("för detta Jugoslaviska Republiken Makedonien", förkortat FYROM), som skulle användas i vissa utländska sammanhang medan det officella namnet skulle förbli "Republiken Makedonien". USA och EU enades kring förslaget och erkände det, något som utlöste stora demonstrationer i Grekland mot vad som sågs som ett svek från Greklands allierade. Papandreou tog parti för demonstrationerna och uppmuntrade dem aktivt, något som ökade hans popularitet väsentligt, samtidigt som en allt hårdare linje drevs. I februari 1994 infördes ett totalt embargo mot republiken Makedonien, med undantag för mat och medicin. Inverkan på den makedonska ekonomin var förödande. Blockaden hade ett högt politiskt pris för Grekland, som blev hårt kritiserat i internationella sammanhang för att öka spänningarna på Balkan. EU-kommissionen drog Grekland inför EG-domstolen i ett försök att upphäva embargot.
Politiskt tryck, både inrikes och utrikes, ledde slutligen till en tillfällig lösning. Ett "interimavtal" skrevs under av de två länderna i september 1995 medlat av FN speciella sändebud Cyrus Vance. Republiken Makedonien gick med på att lägga ner alla territoriella krav på övriga områden inom regionen Makedonien från sin konstitution och sluta använda Verginas sol i flaggan. I utbyte hävde Grekland embargot.
Diskussioner förs ännu om den grekiska invändningen mot landets namn, men utan någon lösning hittills. Utanför Grekland och i diplomatsammahang kallas landet endast "Makedonien", flera länder, bland annat USA, Kina och Ryssland har erkänt landet under namnet Makedonien.
[redigera] Republiken Makedonien och Bulgarien
Bulgariska regeringar har konsekvent upprätthållit en policy att inte erkänna de makedonska slaverna som en distinkt etnisk grupp. Upprepade klagomål på trakasserier från officiellt har förekommit under 1990-talet. Den makedonskslaviska separatistorganisationen OMO Ilindens försök att hedra minnet av den revolutionären Yane Sandanski genom manifestationer vid hans grav har hindrats av bulgarisk polis. Ett antal incidenter där OMO Ilinden-aktivister blivit ansatta av uppretade folkmassor har rapporterats. Efter att den bulgariska valkommittén godkände registreringen av den politiska falangen av OMO Ilinden, som hade tagit bort separatistiska från sitt partiprogram, upphörde de flesta aktiviteterna i ursprungsorganistionen. Inga fall av trakasserier har rapporterats sen dess.
Motsvarande trakasserier av pro-bulgariska organisationer och aktivister har rapporterats från Makedonien. 2000 attackerade ett antal ungdomar den pro-bulgariska organisationen Radkos' konferens med rökbomber som ledde till att förvirring och panik utbröt. Förövarnas utnämndes senare från officellt håll som nationalhjältar. Radko förbjöds senare av den makedonska konstitutionsdomstolen på grund av separatism. Organistionen har fortsatt sina aktiviteter, men mest genom kulturverksamhet.
2001 gav Radko ut orginalversionen av "Bulgariska folksånger" av bröderna Miladinov. Boken hade tidigare getts ut i Makedonien som en samling makedonskslavisk sånger, och utgivningen ledde till en våg av andra utgivningar; bland dessa den grekiske biskopen av Kastorias memoarer, där han berättar om den grekisk-bulgariska kyrkans kamp i början av 1900-talet och tar upp Carnegiekommissionens slutsatser om orsakerna till och händelseförloppet i balkankrigen 1913. Ingen av dessa benämnde den slaviska befolkningen i Makedonien som makedonskslavisk, utan som bulgariska. Dessa böcker vad de första som ifrågasatte den officiella makedonska synen på en klart definierad makedonsk identitet med anor i Alexander den stores antika Makedonien. Allmänheten reagerade med ilska och misstro. Skandalen som utgivningen orsakade ledde till att den makedonske kulturministern, Dimitar Dimitrov avskedades.
Från 2000 började Bulgarian att tilldela bulgariskt medborgarskap till personer som tillhörde bulgariska minoritetsgrupper i en rad länder, bland dessa även Makedonien. De flesta av de sökande var makedonska medborgare. Fram till maj 2004 hade 14 000 makedonier sökt bulgariskt medborgarskap med motivering att de hade bulgariska anor och 4 000 av dessa har redan beviljats. I juni 2004 rapporteradde den makedonska statstelevisionen att det minst en medlem i var fjärde hushåll i de östra delarna av Makedonien hade fått ett bulgariskt pass eller ansökt om det.
Den egentliga anledningen till att makedonierna accepterade bulgariska pass var för att Bulgarien var på väg in i EU. På detta sätt kan makedonierna via bulgariska pass fritt söka arbete i andra EU länder.
[redigera] Se även
[redigera] Källor
 |
Det saknas källhänvisningar i den här artikeln. |
| Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln. |
