Grekisk mytologi
Wikipedia
Den grekiska mytologin är en samling mytologiska berättelser som innefattar såväl s.k. svarssägner och skapelseberättelse, mytologiska beskrivningar av äldre historiska händelser som rent sagostoff. Som vi känner den idag, nedtecknades den grekiska mytologin först omkring 500-400 f.Kr. och dess ursprung var redan då förlorat i ett dunkelt förflutet. Dess mångfacetterade värld och gestalterna i den kan sägas återspegla dels det faktum att den grekiska religionen saknade sådant som heliga skrifter och trosartiklar, dels den grekiska kulturens relativa ungdom och spridning över ett inhomogent geografiskt område som gränsade till många andra kulturer.
Den grekiska religionen saknade förkunnare och profeter, istället var det diktarna och oraklen som återgav detaljerna i den mytologiska världen och deras konsekvens för människorna. Det är alltså förmodligen inte så att den grekiska mytologin entydigt återspeglar ett religiöst system som existerat vid någon specifik tidpunkt. Det går inte ens att påvisa existensen av någon utvecklad grekisk kult innan den grekiska mytologins tillkomst. Dock innehåller naturligtvis den grekiska mytologin liksom många andra mytologier symboliska förklaringar på till exempel celesta fenomen som kan identifieras med både förgrekisk kult i dagens Grekland och övertaget mytologiskt stoff från andra kulturer. I mötet med andra kulturer upptogs främmande gudar vilka sammansmälte till olika, mer eller mindre koherenta, gudomliga gestalter på de grekiska öarna och i de grekiska stadsstaterna. När berättelserna senare nedtecknades antog de en form som återspeglade mellanliggande historiska skeenden och kulturella skillnader mellan olika delar av den grekiska världen. Dessutom utgjorde mytologin redan tidigt i antikens Grekland källmaterial för drama och konst, och dess betydelse som en samling allegorier är alltså ungefär lika gammal som mytologin som vi känner den idag.
Jämfört med till exempel kristendomen saknar de grekiska berättelserna polariseringen mellan gott och ont: Gudarna såväl som hjältarna uppvisar många mänskliga drag och både goda och dåliga sidor. Det finns forskning som visat att den tidiga kristendomen upptog element från den grekiska kulten, men den grekiska mytologin, dess senare romerska derivat och deras "beläten" var i princip det som kristendomen i första hand vände sig emot.
Innehåll |
[redigera] Tolkning av mytologin
Uttolkningen och omtolkningarna av den grekiska mytologin är betydligt äldre än mytologin i dess idag vanliga form. Redan grekerna själva fann dessa myter anstötliga och för disparata för att kunna tas på allvar. Deras försök att systematisera myterna gjorde att de relativiserades redan under antiken - de tolkades som allegorier för naturfenomen och äldre historiska skeenden. Till exempel eftersträvade Platon en abstrahering av tron, och enligt honom var berättelsen om Orfeus ett uttryck för själens odödlighet, och Aristoteles uppfattade berättelserna om kentaurerna som en omskrivning av de beridna jägare i Tessalien som befriade landskapet från vilda tjurar.
Därefter har kristna uttolkare betraktat berättelserna som hedniska förvrängningar av den kristna läran. Med nyplatonismen som teoretiskt ramverk har antikens mytologi och dess gestalter kunnat ses som allegorier för det kristna budskapet och som sådana kunnat tjäna sedeslärande syften. Den grekiska mytologin utgjorde en självklar kulturell referensram i den kristna världen fram till den s.k. "mörka tiden" då det klassiska bildningsidealet föll i glömska.
Under renässansen, då ju antiken blev föremål för pånyttfödd vördnad, tilläts antikens mytologi att samexistera med kristendomens budskap i konst och lyrik. Gradvis kom också de kristna gestalterna att ikläs en antik dräkt till den grad att förkunskap stundtals blev en förutsättning för att skilja på kristet och förkristet. Till exempel sågs Botticellis målning Venus födelse som en allegori för himmelsk kärlek och Boccaccio såg i berättelsen om Adonis en icke-religiös allegori över årstidernas växlingar, vilken han använde i sin kärlekspoesi.
Efter upplysningstiden har olika skolor försökt kontextualisera myterna på ett mer neutralt sätt efter mer systematiska metoder genom att studera språkliga, rituella och historiska samband.
Till exempel Max Müller, Wilhelm Grimm och C.G. Jung har på var sitt sätt utifrån en romantisk föreställning om bakomliggande oföränderliga storheter, s.k. mytologem gemensamma för alla trosssytem, försökt "avklä" de mytologiska berättelserna och gestalterna deras "språkliga dräkt" för att kunna beskriva dessa bakomliggande storheter. Till exempel Jung såg i de grekiska myterna medvetandets projiceringar av psykets inre drama på till exempel naturfenomen. Enligt honom är alltså den grekiska mytologin den utvecklade grekiska kulturens litterära omtolkningar av tidigare epokers fantasifulla förklaringar på till exempel naturfenomen.
Antropologer brukar istället uppfatta myterna som en sorts teoretisk överbyggnad till riten och försöker beskriva dem som produkten av en historisk process där de mytiska gestalterna ses som dynamiska avtryck av den kult som varit verksam i olika kulturer. Antropologin beskriver sålunda till exempel Afrodite som produkten av en sammansmältning av kärleksgudinnor från flera kulturer.
[redigera] Skapelsen
I begynnelsen var Chaos och efter honom uppstod jorden Gaia, underjorden Tartaros, kärleken Eros samt i vissa versioner urmörkret Erebos och natten Nyx. Dessa alstrade i sin tur luften Aither och dagen Hemera. På egen hand skapade Gaia därefter himlen Uranos och havet Pontos. Med Uranos fick hon sedan titaner, kykloper och hekatoncheirer. Den yngste av titanerna var tiden, Kronos. Han dödade sin far Uranos och tog makten i gudavärlden. Av Uranos' kropp skapades sedan Afrodite, giganter, erinyer och nymfer. Kronos dödades i sin tur av sin yngste son, himmelsguden Zeus. Zeus, i sin tur, delade makten över världen med havsguden Poseidon och underjordens härskare Hades. Kronos blev fångatagen och infängslad i tartarus tillsammans med nästan alla titaner förutom Atlas som fick bära världen på sin rygg
[redigera] De viktigaste gudarna
 |
Bland de talrika grekiska gudarna utkristalliserar sig en krets av tolv högsta gudar. Vilka dessa är varierar något, men de är aldrig fler än tolv vid samma tillfälle:
- Zeus
- Hera
- Poseidon
- Demeter
- Hefaistos
- Athena
- Apollon
- Artemis
- Ares
- Afrodite
- Hermes
- Hestia
- Dionysos
- Hades
[redigera] Andra gudar
Till dessa gudar tillkommer en lång rad underordnade gudar som antingen är starkt associerade med någon av de centrala och ibland till och med betraktas som ett binamn till någon av dem, eller som framför allt var föremål för en lokal kult och därmed hade sina motsvarigheter bland de centrala gudagestalterna eller andra lokala gudar. Dessa ”andra rangens gudar” beskrivs ofta efter de domäner de är associerade med.
[redigera] Se även
