Den gudomliga komedin

Wikipedia

Divina Commedia, Den gudomliga komedin, är ett allegoriskt epos skrivet av Dante Alighieri i början på 1300-talet. Det utkom i sin helhet först efter Dantes död; de två första delarna dock redan före 1319.

Verket omfattar 100 sånger (canti) på ca 150 rader vardera, uppdelade i tre delar; Inferno (Helvetet 34 sånger), Purgatorio (Skärselden 33 sånger) samt Paradiso, (Paradiset 33 sånger). Originalet är skrivet på en föregångare till det italienska skriftspråket, med ett av Dante själv påfunnet versmått, terzinen.

Handligen utspelas jubelåret 1300. I verket skildras Dantes vandring genom Helvete och Skärseld, i vilka han får bevittna de olika nivåer av straff och rening de syndiga själarna får utstå efter döden, samt upp i Paradiset där han får träffa sin ungdomskärlek Beatrice som han tidigare skrivit om i Vita Nuova.

Som guide ner genom Helvetets tratt och upp på skärseldsberget har han diktaren Vergilius. Eftersom denne dock levde före Jesu födelse är han inte berättigad att följa med in i himlen och Beatrice tar istället över visningen, och efter henne Bernard av Clairvaux, och sist Gud.

Dante själv kallade endast verket för Komedin, epitetet Gudomlig lär ha tillfogats av Giovanni Boccaccio. Första gången det förekommer i tryck är i Giolitos venetianska upplaga från 1555 som är redigerad av Ludovico Dolce. Verket har periodvis varit mer eller mindre bortglömt men har varit inspiration för många moderna författare, såsom James Joyce, T S Eliot och William Blake.

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden -
men skall jag säga er hur tröst jag hann,
så må jag måla färdens alla öden.

Ur Divina Commedia, Första sången, vers 1-9
övers. Åke Ohlmarks

Enligt Olof Lagercrantz tolkning ska eposet läsas som författarens besvärjelse av de döda, och han menar att det har realistiska drag då Dantes möten påminner i det mesta om möten alla har dagligen. Vanligare är dock att studera de allegoriska dragen i eposet, där det finns flera konkurrerande tolkningar. I intertextuellt avseende kan man se tydliga spår av Aristoteles, Vergilius, Albertus Magnus, Thomas av Aquino, Bibeln, och toscanska och florentinska legender, tankesätt, och politiska förhållanden. Den världsbild som förmedlas är ptolemaisk och geocentrisk; verket är en god källa till hur medeltidens lärde såg världen, och genom att studera vilka som hamnat i helvetet eller himlen, ger det även en idé om Dantes samtids moraluppfattning.

Redan tidigt blev det vanligt att utge kommentarer av verket för att underlätta läsningen, eftersom eposet ställer krav på att läsaren är förtrogen med Dantes intellektuella arv. Dantes båda söner utgav kommentarer: Jacopo Alighieri 1322 och Pietro Alighieri tre olika kommentarer 1340-64. Giovanni Boccaccios och Benvenuto da Imolas kommentarer 1373-75 och 1375-80, är klassiska.[1]

I Sverige känns verket igen från Tage Danielssons ganska fria omarbetning i filmen Mannen som slutade röka från 1972 med Gösta Ekman i huvudrollen som Dante.