Europa
Wikipedia
Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.
Innehåll |
[redigera] Etymologi
I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Mytologins beskrivning av hur den Europeiska högkulturens födelse var av västasiatiskt ursprung är korrekt då Grekland ej skulle växt fram utan sjöfolket feniciernas kulturella påverkan.
Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner.
En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och ursprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder ”solnedgång”. Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder ”soluppgång”, då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.
[redigera] Historia
Huvudartikel: Europas historia
De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut.
Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I Romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid.
Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa.
Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien.
Europa har haft ett mycket stort inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel och kultur).
På 1700-talet förde upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812.
Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse.
Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra.
Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes.
Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.
[redigera] Geografi
Huvudartikel: Europas geografi
Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt. För både Turkiet och Ryssland ligger därmed en mindre del av landet i Europa och den större delen i Asien.
I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera ”olika” Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används.
Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö.
[redigera] Landformer
Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen.
De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten.
Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.
[redigera] Sjöar
Den största sjön är Ladoga, näst största är Onega och tredje största är Vänern.
[redigera] Floder
Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.
Europas flodsystem kan delas in i 7 – 8 avrinningsområden, beroende på vilket innanhav eller havsområde de rinner ut i (se kartan). Förutom att utgöra naturliga gränser har floderna stor politisk och ekonomisk betydelse för transporter, kraftutvinning, dricksvattentäkter, bevattningssystem och fiske. För att reglera uttaget av resurser samt miljöproblem som utsläpp och översvämningsrisker finns vattenvårdsförbund, som kan bestå av stater lika väl som lokala förvaltningar, privata företag och olika organisationer. Ett av de största förbunden är International Commission for the Protection of the Danube River (ICPDR).
[redigera] Berg
Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta och mest vidsträckta bergskedjorna är Alperna, Apenninerna, Centralmassivet, Dinariska alperna, Iberiska bergen, Kantabriska bergen, Karpaterna, Kastilianska skiljebergen, Kaukasus, Pindosbergen, Pyrenéerna, Sierra Morena, Sierra Nevada, Skanderna (den skandinaviska fjällkedjan), Skotska högländerna, Sudeterna, Transsylvanska alperna och Uralbergen. (Denna listning grundar sig på kartan / geografin. Enligt geologiska principer är bergskedjorna något annorlunda namngivna och definierade.)
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus:
- Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus
- Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus
- Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus:
- Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike–Italien, Alperna
- Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz–Italien, Alperna
- Dom (4545 m), Schweiz, Alperna
[redigera] Öar
Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Bornholm, Cypern*, Dagö, Falster, Fyn, Gotland, Gozo, Irland, Island, Isle of Man, Isle of Wight, Jan Mayen, Korsika, Kreta, Lolland, Malta, Rügen, Sardinien, Sicilien, Själland, Öland och Ösel. Större ögrupper är Azorerna**, Balearerna (med Mallorca), Dodekanesos, Frans Josefs land, Frisiska öarna, Färöarna, Hebriderna, Joniska öarna, Kanalöarna, Kykladerna (med Rhodos), Lofoten, Novaja Zemlja, Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Svalbard och Åland.
* Cypern räknas geografiskt till Asien, men politiskt till Europa. ** Azorerna ligger mitt i Atlanten, men räknas vanligen till Europa.
[redigera] Klimat
Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.
[redigera] Natur
Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker.
Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har aldrig betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av de skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen.
Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar – granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nya stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent).
På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt – stäppen – sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr.
Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, det näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön.
Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar).
Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera.
Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar.
Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.
[redigera] Demografi
Huvudartikel: Europas demografi
Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.
[redigera] Språk
Huvudartikel: Europas språk
Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska.
De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland.
I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa.
Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land.
Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar.
Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid.
Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien, Montenegro och Makedonien) och det grekiska alfabetet.
[redigera] Etniska minoriteter
De språkliga och etniska minoriteternas intressen ska skyddas av de båda konventionerna Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk och Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter. Inom EU bevakas minoritetsspråken av European Bureau for Lesser-Used Languages (EBLUL), vars arbete grundas på rapporten Euromosaic från 1996. Vid sidan därom finns nätverket Mercator och nyhetsbyrån Eurolang.
Organisationerna för norra Europas urbefolkningar verkar i internationella sammanhang framförallt genom FN-organet Permanent Forum on Indigenous Issues, vars arbete grundar sig på ILO:s Indigenous and Tribal Peoples Convention. Många andra organisationer för etniska och språkliga minoriteter är sammanslutna i Federal Union of European Nationalities (FUEN) som bildades 1949. Nyare och mindre etablerade är nätverket Fédération Européenne des Maisons de Pays (FEMP) och den världsomspännande Unrepresented Nations and Peoples Organisation (UNPO).
[redigera] Religion
Huvudartikel: Religion i Europa
Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner.
Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.
Bland Europas stater är det ett antal som anger officiell religion och/eller har kvar systemet med statskyrkor. Liechtenstein, Malta, Monaco, San Marino och Vatikanstaten är i denna mening katolska. Grekland är ortodoxt, medan Danmark, Norge och Island är protestantiska. I England (del av Storbritannien) är den anglikanska kyrkan officiell och i Finland är både den lutheranska och den ortodoxa kyrkan officiella. Vissa av Schweiz kantoner är officiellt katolska, andra officiellt protestantiska. Frankrike, Portugal, Turkiet, Rumänien och Azerbajdzjan är officiellt sekulära.
[redigera] Kultur
Redan under 1800-talet var festivalernas och mässornas Europa ett begrepp. Från tiden efter andra världskriget härrör en lång rad internationella kulturevenemang, som startats i syfte att öka det europeiska utbytet och som bidragit till att bygga upp en europeisk identitet. Europeiska Radio- och TV-unionen (EBU) är mest känt för Eurovisionsschlagerfestivalen, men är också en viktig förutsättning för TV- och radiofestivalerna Prix Italia och Prix Europa i Berlin. De mest anrika filmfestivalerna är de i Cannes och Berlin samt den i Venedig som organisatoriskt hör ihop med Venedigbiennalen, grundad redan 1895. Även Bayreuthfestspelen är av äldre datum, grundade 1876 men nystartade 1951. Operafestivalen i Glyndebourne hölls första gången 1934. Konstmässan Documenta i Kassel grundades 1955. Bokmässan i Frankfurt är en av världens största. Edinburghfestivalen och Avignonfestivalen är mest kända för teater. 1985 blev Athen Europas första kulturhuvudstad. European Movie Awards har delats ut sedan 1988, delvis som en motvikt till den dominerande amerikanska filmindustrin.
[redigera] Städer
Det finns fem megastäder i Europa, som vuxit till över 10 miljoner invånare. Dessa är London; Moskva; Rhen-Rhur (med bl.a. Dortmund, Köln, Düsseldorf och Bonn); Paris och Istanbul. Dessutom finns sex storstadsregioner som passerat fem miljoner invånare: Milano; Randstad (d.v.s. Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht m.fl.); Madrid; Sankt Petersburg; Rom och Frankfurt / Rhen-Main.
[redigera] Politik
Huvudartikel: Politik i Europa
[redigera] Europeiska politiska organisationer
Europarådet grundades 1949 av tio stater. När den nya staten Montenegros inträdesansökan är behandlad, får organisationen 47 medlemsländer. Därmed är det endast Vatikanstaten och Vitryssland plus det mindre Europa-orienterade Kazakstan som står utanför.
En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som en blocköverskridande instans under namnet Europeiska säkerhetskonferensen (ESK), och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada.
Europeisk integration är ofta liktydigt med Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev ”Europeiska gemenskaperna”, oftast kallat ”Europeiska gemenskapen”. Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena.
Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.
[redigera] Stater
Följande stater ligger helt inom Europas gränser.
Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien)
Av kulturella och politiska skäl brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.
För respektive huvudstad, se Alfabetisk lista över huvudstäder i Europa
[redigera] Områden med särskild eller oklar status
Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989 samt Ekonomiska frizoner.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Athos (Grekland)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)
[redigera] Organisationer
[redigera] Regionernas Europa
Maastrichtfördragets subsidiaritetsprincip är bl.a. inspirerad av och tar sig uttryck i ett lapptäcke av regionala samarbeten på olika nivåer. Med ett begrepp hämtat från en skrift av den schweiziske kulturfilosofen Denis de Rougemont 1968 talar man om Regionernas Europa.
[redigera] Mellanstatliga regionala organisationer
Vid sidan av de stora paneuropeiska samarbetena finns flera regionala mellanstatliga samarbeten: Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet; Baltiska rådet; Benelux; Central European Initiative (CEI); Central European Free Trade Agreement (CEFTA); Visegrad Group; Black Sea Economic Cooperation (BSEC); GUAM och Arktiska rådet.
[redigera] Regionala samarbeten på varierande nivå
Östersjösamarbetet och Barentssamarbetet består av flera samarbeten på olika administrativa nivåer. Conference of Periphal Maritime Regions of Europe (CPMR) består av sex kommissioner för regionala administrationer (exempelvis län): Baltic Sea Commission, North Sea Commission, Islands Commission, Atlantic Arc Commission, Intermediterranean Commission och Black Sea and Balkans Commission.
[redigera] Europeiska organisationer för samarbeten på regionnivå
Inom Europarådet finns Congress of Local and Regional Authorities of Europe (CLRAE) och inom EU finns Regionkommittén. De s.k. Euregionerna är sammanslutna i Association of European Border Regions (AEBR). Övriga nätverk är Assembly of European Regions (AER), European Regional Legislative Parliaments (CALRE) samt Council of European Municipalities and Regions (CEMR).
[redigera] Europeiska organisationer för samarbeten på lokal nivå
För samarbete mellan lokala administrationer finns Eurocities samt Vänortsrörelsen, som är manifesterad i flera olika sammanslutningar. Ytterligare en organisation för samarbete i Östersjöregionen är Union of the Baltic Cities (UBC).
[redigera] Ekonomi
[redigera] Infrastruktur
Två stora transportnätverk eller korridorer sammanbinder Europa i öst och väst. Dessa är Trans-European transport networks och Pan-European transport corridors.
[redigera] Finanscentra
Det finns flera definitioner och rankningar av internationella finanscentra. Kriterier kan till exempel vara storleken på värdepappershandeln eller hur många multinationella företag som har kontor där, liksom den regionala motsvarigheten till BNP. De städer som främst brukar nämnas i Europa är London, Paris, Rhen-Ruhr (med bl.a.Dortmund, Köln, Düsseldorf och Bonn), Milano, Randstad (d.v.s. Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht m.fl.), Frankfurt / Rhen-Main, Madrid, Brüssel / Antwerpen, Zürich och Moskva.
Albanien | Andorra | Armenien2 | Azerbajdzjan1 | Belgien | Bosnien och Hercegovina | Bulgarien | Cypern2 | Danmark | Estland | Finland | Frankrike | Georgien1 | Grekland | Irland | Island | Italien | Kazakstan1 | Kroatien | Lettland | Liechtenstein | Litauen | Luxemburg | Makedonien | Malta | Moldavien | Monaco | Montenegro | Nederländerna | Norge | Polen | Portugal | Rumänien | Ryssland1 | San Marino | Schweiz | Serbien | Slovakien | Slovenien | Spanien | Storbritannien | Sverige | Tjeckien | Turkiet1 | Tyskland | Ukraina | Ungern | Vatikanstaten | Vitryssland | Österrike
Geografiska anmärkningar: (1) Delvis i Asien; (2) Helt i Asien men med sociopolitiska band till Europa.
