Fåglar
Wikipedia
| ?Fåglar | |
|---|---|
 Olika fåglar
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
|
|
|
| §Aves | |
|
|
|
|
Underklass Paleognathae
Underklass Neognathae
Utdöda ordningar |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Fåglar (Aves) är en klass av ryggradsdjur.
Fåglar härstammar med stor sannolikhet från små köttätande dinosaurier och man anser att de började utvecklas för 150 till 100 miljoner år sedan, det vill säga under den yngre delen av jura. Det som särskiljer fåglar från alla andra djur är deras fjäderdräkt. Fåglar är jämnvarma äggläggare med vingar som är omvandlade framben. De flesta har en näbb utan tänder, spolformade kroppar, låg vikt, ihåligt skelett och en snabb metabolism. Det finns idag mellan 9 000–10 000 olika arter i världen beroende på hur man räknar och majoriteten av dessa kan flyga och är flyttfåglar.
Innehåll |
[redigera] Evolution
 |
|
Fåglar (Aves) är en monofyletisk grupp vars huvudlinjerna utvecklades under den geologiska perioden jura vilket innebär att de var samtida med dinosaurierna. De flygoförmögna strutsfåglarna (Struthioniformes) är den äldsta och därmed mest basala ordningen bland nu existerande fåglar. Denna klad separerade från övriga fåglar för över 100 miljoner år sedan. Nästa klad bland nu existerande fåglar att separera var hönsfåglarna och andfåglarna och detta skedde för cirka 95 miljoner år sedan. För cirka 75 miljoner år sedan började den tredje huvudgruppen, Neoaves utvecklas. Den omfattar i dag cirka 95 procent av världens alla fågelarter. I och med massutdöendet av dinosaurier för omkring 65 miljoner år sedan så ser man hur fåglarna evolutionärt börjar utvecklas åt olika håll och en stor mängd familjer och släkten uppstod på kort tid. DNA-analyser visar på hur Neoaves splittrades i fyra klader där den första bland annat omfattar duvfåglar (Columbiformes), flamingoer (Phoenicopteriformes) och doppingfåglar. Nästa klad omfattar bland annat seglarfåglar (Apodiformes) och skärrfåglar (Caprimulgiformes). Den tredje kladen omfattar vadarfåglar (Charadriiformes), Pelikanfåglar, (Pelecaniformes), Stormfåglar (Procellariidae), lomfåglar (Gaviiformes) och pingvinfåglar (Sphenisciformes). Den fjärde kladen omfattar fåglar som återfinns på land och som ofta är trädlevande bland annat tättingar (Passeriformes), papegojfåglar (Psittaciformes) och falkartade rovfåglar (Falconiformes)
[redigera] Överlevande dinosaurier
De flesta paleontologer idag överens om att fåglar härstammar från köttätande dinosaurier, även om avgörande bevis tills vidare saknas. Fåglarna tillhör enligt dessa teorier en grupp coelurosaurier (en ordning köttätande dinosaurier) som kallas maniraptorer. Inom gruppen maniraptorer fanns också bland annat dromeosaurider och oviraptoider. Den närmaste mellanform, mellan dessa dinosaurier och fåglar, som man hittills funnit fossil av är Archaeopteryx. I Kina hittade man under 90-talet och framåt även fossil av dinosaurier som med stor sannolikhet var befjädrade. Med de nya fynden av befjädrade dinosaurier blir gränsen mellan dinosaurie och fågel allt mer otydlig. 2003 publicerdes en artikel om en trädlevande dinousarie med fyra vingar som man funnit fossil av i Kina.[1]
Om nämnda teorier om fåglarnas ursprung stämmer så är de i praktiken överlevande dinosaurier. Enligt det stora flertalet paleontologer som stödjer teorin att fåglarna utvecklats från köttätande dinosaurier är fåglarna (Aves) "avian dinosaurs", det vill säga "fågeldinosaurier" medan resten av deras utdöda släktingar är "non avian dinosaurs", det vill säga "icke fågeldinosaurier". Om det kommer ett slutgiltigt bevis på att fåglarna är något modifierade coelurosaurier så tycks de till skillnad från de andra dinosaurierna ha klarat massutdöendet för 65 miljoner år sedan utan större problem när en stor del av livet på jorden utplånades, inklusive alla "icke fågeldinosaurier".
[redigera] Systematik och taxonomi
Fåglar (Aves) delas precis som alla andra organismer in i grupper som kallas ordningar. Ordningarna bland fåglar har ändelsen iformes i sitt vetenskapliga namn. Dessa ordningar delas sedan in i familjer som har ändelsen idae i sitt vetenskapliga namn. Familjen delas sedan upp i släkten som delas upp i arter som ibland delas upp i underarter. Begreppet raser används idag bara om domesticerade djur, som tamhöns och dylikt. Läs mer om artbegreppet
Indelningarna av fåglar har tidigare baserats på anatomisk likhet. Med utgångspunkt i hur man ansett att ordningar varit släkt, och därmed hur de har bildats genom evolution, har man skapat ett klassificeringssystem - en taxonomi. Den listning av ordningar som ses till höger kallas för Clements-taxonomi. Med nya kunskaper om DNA har den klassiska taxonomin för fåglar ifrågasatts och det pågår världen över forskning på hur fåglar egentligen är släkt med varandra. Ett nytt klassificeringssystem är exempelvis Sibley-Ahlquists taxonomi. I både de nya uppläggen för fåglars taxonomi och i de klassiska kommer ordningen strutsfåglar (Struthioniformes) först eftersom man anser att denna ordning är den äldsta.
De allra flesta fåglar i Europa, och därmed Sverige, tillhör den största ordningen i världen, Passeriformes, det vill säga tättingar. Denna ordning utvecklades sent och är en av de sista ordningarna i både klassisk och modern taxonomi.
På svenska Wikipedia används (än så länge) den klassiska taxonomin i de schematiska uppdelningarna av fåglar inom familjer, släkten etcetera.
[redigera] Kladogram över den evolutionära utvecklingen av fåglar[2]
.-------------- Strutsfåglar (Struthioniformes) & stubbstjärthöns (Tinamiformes)
Archaeopteryx —|
| .----------- Andfåglar (Anseriformes) & hönsfåglar ((Galliformes)
'--|
| .-- Duvfåglar (Columbiformes), flamingoer (Phoenicopteriformes), doppingfåglar (Podicipediformes), m.fl
| .-----|
| | '-- Seglarfåglar (Apodiformes), skärrfåglar (Caprimulgiformes), m.fl
'--|
| .----- Vadarfåglar (Charadriiformes)
| |
| | .-- Gökfåglar (Cuculiformes)
| |--|
| | '-- Lomfåglar (Gaviiformes), pingvinfåglar (Sphenisciformes), m.fl
'--|
| .-- Tättingar (Passeriformes), papegojfåglar (Psittaciformes), rovfåglar (Falconiformes)
'--|
'-- Övriga träd-, marklevande fåglar
[redigera] Den globala fågelfanunans sammansättning
Det finns idag mellan 9 000 och 10 000 olika fågelarter i världen beroende på hur man kategoriserar en art (se artbegreppet). Under ett längre tidsperspektiv minskar den totala mängden individer och även artantalet. Under de senaste årtusenden räknar man med att cirka en fjärdedel av det totala antal arter som existerade vid tidsrymdens början har försvunnit.[3] De artrikaste fågelområdena i världen är tropikerna med länder som Colombia, Brasilien, Kamerun, Uganda, Indonesien och Nya Guinea medan exempelvis Nordamerika och Europa i jämförelse är artfattiga. I ett globalt perspektiv har den absoluta merparten av fågelarter små utbredningsområden och är få till antalet. I tropikerna är arter med små utbredningsområden och mindre populationer vanligare än norr om 40 eller 50 graders bredd där arternas genomsnittliga utbredningsområde ökar markant, samtidigt som artrikedomen minskar.
[redigera] Anatomi och fysiologi
Se huvudartiklarna: Fjäder, Ruggning och Fågeltopografi
Bland nu levande djur är det lätt att särskilja fåglar rent anatomiskt och det är inte flygförmågan utan fjäderdräkten som är deras mest typisk drag. Inga andra djur har fjädrar vilket alla fåglar har. Däremot kan inte alla fåglar flyga vilket många andra djur kan. Om man däremot ser till paleontologiska fynd av fossil så blir det genast svårare att särsklija fåglar från befjädrade dinosaurier. Dock har man inte funnit någon dinosaurie som har en fot konstruerad som fåglar, det vill säga med en bakåtriktad "stortå" som gör det möjligt för fågeln att greppa om trädgrenar och dylikt. En annan anatomisk egenskap är fåglarnas sammanväxta svanskotor som bildar deras enda svansben.[4]
Fåglar är för övigt jämnvarma äggläggare med vingar som är omvandlade framben. De flesta har en näbb utan tänder, spolformade kroppar, låg vikt och en snabb metabolism.
[redigera] Skelettet
Fåglars kroppar är lätta i förhållande till deras storlek och den största orsaken till detta är deras lätta skelett som ofta bara utgör cirka 10 procent av kroppsvikten. Bland annat är flera av benen och kraniet ihåliga och luftfyllda. Hos duvor utgör skelettet endast 4,5 procent av kroppsvikten. Stabilitet skapas till exempel genom att flera av fågelns ben, bland annat en del ryggkotor, nyckelben och höftben, smält samman och bildar något som kan liknas vid en inre rustning. Till skillnad från de allra flesta ryggradsdjur har fåglar ett varierande antal halskotor. Det största antalet, tjugofem stycken, har svanar. En del småfåglar har nio halskotor medan papegojfåglar har elva.
[redigera] Reglering av kroppstemperatur
Alla fåglar har en kroppstemperatur på 40°C plus/minus 2°C. Precis som däggdjur har de en normal daglig fluktuation av sin kroppstemperatur på 1-2°C. Dagaktiva fåglar har sin temperaturtopp på dagen medan de nattaktiva har den på natten. Dessa cykler styrs av ljustillgången.
De flesta fåglar är endoterma, homeoterma och termoreglerande. Det vill säga de producerar sin egen värme, deras kroppar försöker hålla en jämn temperatur och deras kroppar reglerar den egna kroppstemperaturen. Däremot är många mindre fåglar heteroterma då de är endoterma, homeoterma och termoreglerande på dagen men poikiloterma och bradymetaboliska när de sover. Detta innebär att de under natten har en varierande temperatur och en mycket låg ämnesomsättning. Andra fåglar, exempelvis pingviner, är regionalt heteroterma då de har olika temperaturer i ben och vingar än i resten av kroppen. Blodkärl i ben och vingar fungerar som värmeväxlare som håller kvar värmen i kroppen och därmed gör benen och vingarna kalla. Fotens hudtemperatur på en pingvin som står på isen kan vara 0°C.
[redigera] Flygförmåga
På denna bild syns knappt de mellersta täckarna och de mindre täckarna är helt dolda av skulderfjädrarna.
De flesta fåglars fysionomi är anpassade för flygning och de är därmed aerodynamiskt idealiska. Lyftkraften får fåglar genom en kombination av vingens form, precis som på ett flygplan, och genom att flaxa på vingarna. Fågelns flaxande av vingarna alstrar en kraft som för den framåt men de alstrar också virvelströmmar, vorticitet, som lyfter fågeln. Vid låga hastigheter är det framför allt vingens rörelse nedåt som alstrar lyftkraft men ju högre hastighet fågeln har desto större lyftkraft alstras även vid den uppåtgående vingrörelsen. De fjädrar som driver fågeln framåt i flykten är vingpennorna. De kraftigaste musklerna hos fåglar är de som svarar för vingrörelserna och dessa muskler är fästade vid den stora bröstbenskammen. Till skillnad från hos exempelvis människor och hästar förekommer det inte någon fysiologisk förändring i rörelsemekanik när fågeln växlar från långsam till snabb rörelse, utan skeendet är kontinuerligt och utan någon abrupt förändring av muskelrörelser eller vingslagsmönster.
[redigera] Synen
Till skillnad från däggdjur har fåglar fyra typer av tappar i ögonen, vilket medför att de förutom blått, grönt och rött också kan se ultraviolett ljus. Dock ser olika grupper av fåglar olika våglängder av UV-ljuset och exempelvis ser tättingar kortare våglängder än rovfåglar. Detta i sin tur medför att många mindre fåglar som för människan ser ut att ha en färgstark fjäderdräkt, som blåmes eller sidensvans, för en rovfågel eller kråkfågel ter sig i det närmaste "osynliga" eller perfekt kamouflerade gentemot naturen runt omkring.[5]
Generellt kan man säga att ju tätare tapparna sitter i ögat desto skarpare syn. Den plats i ögat där tapparna är som mest koncentrerade är fovean. Till skillnad från de flesta däggdjur (inklusive människan) som har en fovea i varje öga, har många fåglar istället två som även innehåller en mycket hög koncentration av tappceller och som därmed ger dem en mycket detaljcentrerad syn.
Många rovfåglar kan dessutom använda fördjupningen i fovea som ett teleobjektiv till en kamera och zooma in blicken och på så vis urskilja detaljer på större avstånd.[6]
[redigera] Häckningsprocessen
Se huvudartikel häckning.
Fåglarnas reproduktionsperiod, från parningsspel och parning till dess att ungarna kan lämna boet, kallas häckning. De flesta arter skapar ett revir som de försvarar på olika vis. Vissa fåglar häckar i kolonier och andra enskilt. Många fåglar bygger ett rede som kan vara allt ifrån en grund urgröpning i marken till enorma risbon. Parningen sker oftast på en gren eller på marken. Dock parar sig de flesta andfåglar i vattnet och seglare parar sig i luften. Parningen sker oftast genom att hanen och honans kloak möts för att sperma ska överföras. Cirka 90% av världens alla fåglar lever socialt som par om än inte sexuellt. Vissa fåglar har så kallad omvänd könsordning och andra arter har ett polyandriskt parningssystem. Hos de flesta arter tar båda föräldrarna hand om ruvningen. Vissa arter, exempelvis göken, är så kallade häckningsparasiter, vilket innebär att arten lägger sitt ägg i någon annan arts bo och överlåter ruvning och uppfödning helt åt en annan fågel. De flesta fåglar lägger flera ägg, vanligtvis ett om dagen. Ruvningstiden tar allt från tättingarnas 10 dagar till albatrossens 80 dagar. Kläckningsprocessen tar allt från några minuter till de stora albatrossarna som kan ta uppemot fyra timmar att kläckas. Fåglar brukar grovt delas in i grupperna borymmare, bostannare och intermediära.
[redigera] Fågelläten
Se huvudartikeln fågelläte
Vi är omgivna av fåglar som sjunger från gryning till kväll och vissa till och med på natten. Denna variation av läten har ofta fascinerat människan. Fåglar kan åstadkomma ljud genom att likt hackspetten trumma med näbben mot exempelvis ett träd, eller klappra med näbben som en stork. Enkelbeckasinen åstadkommer ett vinande läte med hjälp av sina stjärtfjädrar när den störtdyker vid spelflykt. Men det är främst de sjungande och visslande läten som fåglar, främst tättingar, åstadkommer som vi brukar förknippa med fågelläten. Dessa läten delas in i olika kategorier som sång, lockläte, varningsläte, skuggsång och tiggläte. De olika lätena används av fågeln vid olika tillfällen och i olika perioder i fågelns liv. Många arter har en stor reportoar av läten medan andra arter är i det närmaste stumma. Fåglars läten används bland annat för att hävda revir, vid val av partner, för att varna, för igenkänning mellan individer och för att ge respons på individer av samma art.
[redigera] Livslängd och faror
Havsfåglar lever generellt längre än landlevande fåglar. Hos småfåglar som exempelvis sångare, trastar och mesar dör 50 till 70 procent av beståndet varje år, vilket innebär att en blåmes som är fem år gammal hör till ovanligheten.
Fåglar möter ständigt faror som exempelvis rovdjur, födobrist, kyla, värme och sjukdomar. Under fåglarnas årliga flyttningar utgör stora hav och dålig väderlek som regn och motvind en livshotande fara och man beräknar att många hundratals miljoner fåglar drunknar årligen. Hur stort antal fåglar som totalt dör under sin flyttning är det ingen som vet. Dessa faktorer utgör alla förutsättningen för det Darwin beskrev i sin teori om evolution.
Utöver detta "naturliga" bortfall har männniskans påverkan på naturen skapat nya hot med habitatförändringar, skövling, jakt, miljögifter, fåglar som dödas i trafiken och fågelpopulationer som trängs undan eller dödas av djur som introduceras av människan. Statistik visar till exempel att Sveriges cirka 1 miljoner katter varje år tar cirka 6 miljoner fåglar [7] och är därmed de djur, utöver fåglar själva, som dödar flest fåglar i Sverige. Under modern tid känner man till mellan 90 till 120 arter (beroende på hur man ser på arter och underarter) som har utrotats.
[redigera] Rekord
Dessa rekord omfattar dokumenterade företeelser bland vilda fåglar.
- Vanligaste, blodnäbbsvävare (Quelea quelea) en beräknad vuxen population på 1,5 miljarder individer.
[redigera] Storlek och anatomi
- Största, struts (Struthio camelus) bland den nordafrikanska underarten S. c. camelus kan hanarna bli upp till 2,75 meter långa och väga 156,5 kg.
- Minsta, bikolibri (Mellisuga helenae) en total längd på 57 mm (hane), varav hälften utgörs av näbb och stjärtfjädrar, och en vikt på 1,6 gram.
- Störst vingspann, vandringsalbatrossen (Diomedea exulans) en hane med vingbredden 3,6 meter infångades av besättningen på forskningsfartyget USNS Eltanin, den 18 september 1965, i Tasmanska havet.
- Flest fjädrar, sångsvan (Cygnus cygnus), har en fjäderdräkt med cirka 25 000 fjädrar.
- Flest halskotor, svanar, (Cygnini) har 25 stycken.
- Längst näbb, australiensisk pelikan upp till 47 centimeter.
- Längst näbb i förhållande till kroppslängd, svärdskolibri (Ensifera ensifera) upp till 10,2 centimeter, vilket är längre än fågelns kroppslängd om man inte räknar med stjärtfjädrarna.
[redigera] Ålder
- Äldsta vilda fågeln, kungsalbatross i Nya Zeeland som blev minst 58 år gammal.
- Äldsta vilda fågeln i Europa, mindre lira ringmärkt i Wales som blev minst 50 år gammal.
- Äldsta gråsparven, 19 år och 9 månader.
- Sveriges äldsta fågel, sillgrissla, 38 år.
- Sveriges äldsta havsörn, 28 år och 1 månad
- Sveriges äldsta bergfink, 14 år och 8 månader.
[redigera] Flygning och hastighet
- Höjdflygning, rüppelgam (Gyps rueppellii) den 29 november 1973 med ett flygplan på 11 300 meters höjd över Abidjan, Elfenbenskusten.
- Längst tid i luften, sottärnan (Sterna fuscata) upp till 10 år medan den växer upp. Under denna period landar den bara några få gånger på vattnet.
- Högst hastighet, pilgrimsfalk (Falco peregrinus) som vid en störtdykning uppmättes till 320 km/h.
- Snabbast planflykt, vissa ankor och änder som småskrake (Mergus serrator), ejder (Somateria mollissima), svartnäbbad brunand (Aythya valisineria), rödhalsad gås (Branta ruficollis) och sporrgås (Plectropterus gambensis) kan uppnå hastigheter på mellan 90 och 100 km/h.
- Snabbast på land, struts, (Struthio camelus) kan springa i en hastighet på nära 50 km/h.
[redigera] Vattenrelaterat
- Djupdykning, kungspingvin (Aptenodytes patagonicus) kan dyka till 300 meters djup och vara under vatten i 8 minuter.
- Snabbaste simmare under vatten, åsnepingvin (Pygoscelis papua) ungefär 27 km/h.
[redigera] Häckning
- Längst ruvningstid, australiensisk malleehöna (Leipoa ocellata) ruvade i 90 dagar.
- Minsta boskål, calliopekolibri (Stellula Calliope) 2 centimeter i diameter.
- Största boskål, vithövdad havsörn (Haliaeetus leucocephalus) nära St. Petersburg i Florida uppmättes ett bo 1963 som var 2,9 meter brett, 6 meter högt och en uppskattad vikt på över 2 ton.
- Största ägg, struts (Struthio camelus), 14 till 15 centimeter och väger cirka 2 kg.
- Största ägg i förhållande till kroppsvikten, kivier (Apterygidae) lägger ett ägg som väger cirka en fjärdedel av sin kroppsvikt.
- Minsta ägg, dvärgkolibrin (Mellisuga minima) två ägg som var mindre än 10 mm långa och vägde endast 0,365 gram respektive 0,375 gram.
[redigera] Ornitologi
Se huvudartikeln ornitologi
Studiet av fåglar heter ornitologi. Ända sedan Aristoteles har människan studerat och skrivit ned information angående fåglar och deras beteende. Till en början var mycket av detta informationssamlande kopplat till jakt, men upplysningstiden, vetenskapsmän som Linné och senare den naturromantiska vågen på 1800-talet kom att popularisera ornitologin till att bli det vi idag allmänt kallar fågelskådning. I slutet av 1800-talet började enstaka personer experimentera med att individmärka fåglar för olika studier. Ganska snart ledde dessa experiment till den form av ringmärkning som har varit en källa till stor kunskap om fåglars förflyttningar och dylikt. Rent vetenskapligt är det framförallt det senaste femtio åren som forskningen av fåglar har inneburit att många hemligheter och egenheter med fåglars liv och leverne har avslöjats. Ornitologin har spelat ett viktigt roll inom vetenskapsgrenar som systematik, genetik, zoogeografi, zooekologi och beteendevetenskap.
Fåglar fungerar mycket bra som indikatorer på det allmänna miljötillståndet. Detta beror på att de befinner sig högt i näringskedjan och därmed snabbt svarar på förändringar. De täcker upp ett brett spektrum av olika ekologiska nischer och kunskapen om olika fågelarters ekologi är dessutom generellt sett högre än hos andra djurgrupper eller växter. Dessutom är fåglar relativt enkla att identifiera till art och det finns många kvalificerade ornitologer som är möjliga att anlita för fältarbete.
[redigera] Fåglar och människor
Många arter av fåglar hålls i fångenskap av människor, som nyttodjur för deras kött, ägg och fjädrar, samt som sällskapsdjur för deras skönhet, sällskaplighet, sång eller förmåga att härma tal och andra ljud. Många fåglar jagas också av människor.
När man beskriver fåglar brukar man dela upp dem i å ena sidan de vilda fåglarna och å andra sidan de domesticerade. I jakt- och avelsammanhang benämner man ofta fåglarna i singularis trots att det kan röra sig om ett större släkte eller om olika raser.
Några vanliga exempel på termer för fågel som jaktbyte, föremål för fjäderfäavel och mat är anka, broiler, höns, kramsfågel, kyckling, tamgås och viltfågel.
[redigera] Se även
[redigera] Externa länkar
- Fåglars taxonomi
- AERC TAC's Taxonomic Recommendations (1 December 2003)
- Familjennamn på svenska - EuroBirdNet Sweden
- Holarktis fåglar - Svenskt, vetenskapligt och engelskt namn
- Rapporteringssystemet för fåglar, kallat Svalan
- Guiness world records
- Club 300
[redigera] Källor
- ^ Xu, X., Zhou., Wang, X., Kuang, X., Zhang, F. & Du,X. 2003. Four-winged dinosaurs from China. - Nature 421:335-340.
- ^ Per Ericson, Naturhistoriska riksmuseet, Biology Letters, 2006
- ^ Ian Newton, The Speciation and Biogeography of birds, Academic Press, London, 2003.
- ^ Staffan Ulfstrand, Vad nytta gör en halv vinge?, Vår fågelvärld, nr 6, 2006
- ^ Proceedings of the National Academy of Sciences
- ^ Institutionen för cell- och organismbiologi vid Lunds Universitet
- ^ SOF - omräkning från engelsk studie utförd av The Mammal Society 1998
- Flyttfåglar, Jacques Perrin & Jean-François Mongibeaux (2003) ISBN 91-7054-968-0
- Fågelguiden, Killian Mullarney, Lars Svensson & Dan Zetterström (1999) ISBN 91-34-51038-9
- Kunskapen om fåglar, Tage Wahlberg (1993) ISBN 91-29-61772-3
- Skydda fåglarna, Rudolf Schreiber, Anthony W. Diamond, Sven G. Nilsson, Staffan Ulfstrand (1987) ISBN 91-7886-029-6
- Tracks & Signs, Roy Brown, John Ferguson, Michel Lawrence & David Lees (2003) ISBN 0-7136-5382-5
- Fåglarnas evolutionära historia kartlagd, intervju med Per Ericson, docent vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, Tidningarnas Telegrambyrå, 2006-09-19
- Stafan Ulfstrand, Jordens fågelfauna - ett Newtonskt försök till överblick, Vår Fågelvärld, #2, 2004.
