Rådjur

Wikipedia

?Rådjur

Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Partåiga hovdjur Artiodactyla
Familj:	Hjortdjur Cervidae
Släkte:	Capreolus
Art:	Rådjur C. capreolus
Vetenskapligt namn
§Capreolus capreolus Auktor: Linné, 1758


Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Rådjuret (Capreolus capreolus Linné) är ett litet hjortdjur (20 till 30 kilogram) med ett hundskallsliknande läte. Hona och hane är lika stora – låg grad av könsdimorfism. Benämningen på en vuxen hane och hona är bock respektive get. Avkomman under ett års ålder kallas kid eller killing. Getter som ännu inte fött kid kallas för "smaldjur".

Rådjur, från fornsvenska radiur, betyder ”fläckigt djur”. ”Rå” kommer av det fornsvenska substantivet ”ra” som betyder märke av något slag. Benämningen kan syfta på att unga kid har en skyddsteckning av fläckar. Efter några veckor ersätts dock denna fläckighet av en jämnare färgning. Bland de svenska hjortdjuren är det bara den inplanterade dovhjorten som har tydliga fläckar på kroppssidorna även som vuxet djur.

[redigera] Utbredning

Det europeiska rådjurets utbredningsområde sträcker sig från Atlantkusten i väst till Uralbergen i öst. Det saknas på Irland. Högsta tätheter finns i norra kontinentala Europa och södra Skandinavien. Rådjuret finns i nästan alla naturliga miljöer i Europa, vilket visar dess enorma anpassningsförmåga. Arten finns i såväl löv- som barrskog, torra medelhavsskogar, ljunghedar och våtmarker. Endast i alpina områden ovan trädgränsen och de helt öppna jordbruksområdena är rådjuret fåtaligt. I norra Sverige kan rådjursstammen växa markant under vissa år, medan den hastigt minskar under kalla vintrar.

Sibiriskt rådjur, en närbesläktad art, har ett utbredningsområde som är endast något överlappande söder om Ural men i övrigt östligare.

[redigera] Föda

Rådjur.

Rådjurskid.

Rådjuret är en så kallad ”selektiv-betare” vilket innebär att den föredrar örter och lövträd medan gräs och andra växter med hög fiberhalt endast äts i mindre utsträckning. Rådjuret äter även svamp. Denna begränsning i födovalet innebär att arten är anpassad att utnyttja tidiga successionstadier i en skogs utveckling då sådana betesväxter är speciellt vanliga. Dessutom kan den leva sida vid sida med andra hjortdjur som exempelvis dovhjort, som är utpräglade gräsätare.

Rådjur är en foderspecialist, och föredrar att äta många knoppar och örter framför gräs, vilket kan bli ett problem. Det finns dock en del växtarter som rådjuren lämnar ifred.

Rådjur brukar rata växter som de flesta Allium och Fritillaria och så gott som alla som tillhör familjen Ranunculaceae, det vill säga sippor av olika slag, julrosor, akleja, stormhatt och riddarsporrar, Tagetes, Moses brinnande buske, fingerborgsblommor, brudslöja och vallmo. En del kryddväxter som malört, dragon och åbrodd gillar de inte heller, liksom grova grässorter som elefantgräs. Törel, purpurklätt, nepeta, ormrot, kungsljus, höstöga, daggkåpa, pärleternell, plymspirea och hasselört ratas också.

[redigera] Etologi (beteende)

Rådjurets sociala system kan enklast beskrivas som att den är ett ensamlevande djur. Geten lever tillsammans med sitt/sina årskid i ett begränsat område (revir) av cirka 25 till 150 hektars storlek och ses sällan i sällskap med andra vuxna djur, förutom under brunsten. Till skillnad från geten lever den vuxna bocken, från cirka 2 års ålder, under cirka 7 månader av året (mars till september) i ett revir som försvaras och vaktas aktivt mot andra bockar. Storleken på ett sådant revir varierar kraftigt men är i allmänhet 1,5 gånger större än getens. Under övrig tid på året, oktober till februari, lever bocken ett stillsamt liv som i mycket påminner om getens.

[redigera] Fortplantning

Rådjurets reproduktionscykel är unik bland hjortdjuren och består av en så kallad fördröjd implantation och geten har ingen ombrunst. Detta innebär att hon bara har en chans att paras under brunsten i juli–augusti. Vidare innebär den fördröjda implantationen att efter en framgångsrik parning då ett eller flera ägg befruktats och genomgått ett antal delningsstadier så stannar fosterutvecklingen nästan helt upp. Denna ”vila” i fosterutvecklingen upphör vanligen dock i Sverige i månadsskiftet januari–februari då en normal embryonaltillväxt och implantation (i livmoderväggen) initieras. Getterna föder därefter mellan 1 och 4 kid efter 10 månaders dräktighet, i maj–juni. Två kid är det vanligaste och fyra mycket ovanligt. Kiden följer sin moderget till cirka ett års ålder då de ofta utvandrar eller åtminstone delvis lämnar mammans levnadsområde. Geten blir normalt könsmogen vid ett års ålder men inte ovanligen, vid en dålig start i livet, först vid två års ålder. Det har visats att getkid under extremt goda förhållanden i England kunnat bli betäckta redan under sitt första levnadsår.

[redigera] Historia

I Skandinavien har arten förekommit sedan den senaste istiden (cirka 10 000 år sedan) men bestånden har varierat kraftigt i storlek och rådjuret har åtminstone i Sverige och Norge passerat minst en flaskhals (då arten varit i det närmaste utrotad). I historisk tid utbredde sig arten över hela Götaland och Svealand. Under sent 1700-tal, när allmogens rätt att jaga släpptes fri (av Gustav III) efter att tidigare varit begränsad till adeln, utrotades i det närmaste rådjuret. Enligt gamla skriftliga källor anses arten räddad i Skandinavien endast tack vare fridlysningen på godset Övedskloster i Skåne. Det tog nästan tjugo år innan arten fredades i hela Sverige, mycket tack vare det i dessa frågor aktiva och 1830 nybildade Jägareförbundet. Efter fridlysningen och i samband med den utrotningskampanj som bedrevs mot de stora rovdjuren, framförallt varg och lodjur, hade rådjuret inom 60 år redan återetablerat sig i hela sitt tidigare utbredningsområde. 1904 fanns arten spridd i hela Skandinavien förutom högfjällsområdena. Under senare delen av 1990-talet har dock arten minskat snabbt, speciellt norr om Dalälven och även i Bergslagen. Orsaken till denna minskning är en kombination av högt jakttryck och ökande stammar av framförallt lodjur och räv. Lodjuret livnär sig i hög utsträckning och specialiserar sig på rådjur i täta bestånd av detta bytesdjur medan räven endast kan döda de nyfödda småkiden under några veckor på sommaren. Räven är dock den viktigaste dödsorsaken för dessa och har i undersökningar i Sverige visat sig kunna döda mellan 30 och 90 procent av alla födda kid i ett område. Räven har kraftigt återhämtat sig från rävskabbens intåg under 1980- och 1990-talet.

Nuförtiden räknar man med en stam på cirka 600 000 till 800 000 djur i Sverige. Sådana täta bestånd förorsakar problem i skogsbruket med betes- och fejningsskador på nysatta barrträdsplantor och ungträd, betes- och trampskador på vissa jordbruks- och trädgårdsgrödor samt förorsakar årligen en stor mängd allvarliga trafikolyckor. Rådjuret betraktas i dag i det närmaste som ett skadedjur i tätortsnära villaträdgårdar och kyrkogårdar. Inga vetenskapligt prövade avskräckande medel annat än stängsel finns redovisade.

[redigera] Sjukdomar och dödlighet

Sverige ligger i den yttersta kanten av rådjurets utbredningsområde, och till skillnad från älgen kan rådjuret inte ställa om sin matspjälkning, utan behöver högvärdig föda för att överleva. På vintern blir det mycket svårt för dem att komma åt sådan föda, och upp till 30–40 procent av stammen kan dö i svält en hård vinter, framför allt när det ligger djup snö på marken under en längre tid vilket gör detta till den största dödsorsaken. Främst slår detta mot djur med lägre förmåga att hämta föda, som kid, yngre hannar och äldre djur. Stammen har dock god återhämtningsförmåga, och återgår till tidigare antal efter ett par år.

Virussjukdomar är ovanliga. Några fåtal fall av elakartad katarrfeber, MCF, har observerats. Detta är en virussjukdom med låg smittsamhet men hög dödlighet. Bakteriesjukdomar är vanligare, och främst Listeria monocytogenes, listerios förekommer. Listeriabakterier finns allmänt på marken och i födan. Vissa fall av listerios hos tamdjur har observerats i samband med utfodring av ensilage. Sjukdomen uppträder ofta som en allmän infektion eller som en inflammation i hjärnan och hjärnhinnorna. Sjuka djur uppvisar ofta rörelsestörningar som till exempel cirkelgång på grund av störningar i centrala nervsystemet. Även fågeltuberkulos, Mykobacterium avium, påträffas ibland hos rådjur, och kan dels ge upphov till allmän infektion, dels påverka organ som lever, mjälte och lymfsystem. Hos lymfsystemet kan sjukdomen uppträda i mer kronisk form, främst i tarmens främre lymfknutor som svullnar upp kraftigt.

Det är inte bara fördelar med att vara vild och fri. I likhet med många vilda djur lider rådjuren av många parasiter, men de flesta orsakar inga speciella besvär. Lungmask har påträffats i täta rådjursbestånd, och ger upphov till nedsatt kondition och hårda, grönaktiga knutor i lungvävnaderna. Framför allt unga djur är utsatta. Pälsätande ohyra, främst löss av arten Damalinia cervi, är ganska vanligt förekommande hos rådjur, men orsakar normalt endast mindre irritation. Även lusflugan Lipoptena cervi kan orsaka kraftiga angrepp med klåda och håravfall som resultat. Fästingar är också vanliga; i vissa fall har djur befunnits täckta av cirka 2 000 fästingar.

Trafiken skördar mellan 15-20 000 rådjur om året och är en annan stor dödsorsak. Framför allt sker olyckorna under sensommar då brunsten infaller och djuren rör sig mycket.

Den naturliga tillväxtcykeln hos rådjurens horn styrs av en lång rad hormoner, vilka produceras av organ som hjärnbihanget, sköldkörteln, binjurarna och testiklarna. Vid störning på något av dessa organ kan cykeln rubbas, vilket gör att basthuden inte fejas av och basthornen tillväxer ohämmat. Detta leder till att så kallat perukhorn bildas, vilka kan få sådana storlekar att de hänger ner över ögonen och förblindar djuret. Perukhorn är relativt vanliga hos rådjur, och är mycket sällsynt hos andra hjortarter i Sverige. Även honorna kan drabbas av liknande symptom vid hög ålder, men de kan feja sina horn.

En stor dödsorsak bland nyfödda kid är predation från räv där räven kan ta upp mot 30 procent av de nyfödda kiden när de ligger och trycker i högt gräs.

[redigera] Jakt

Rådjuret betraktas som ett värdefullt jaktvilt. Enbart under 1984 sköts över 1,6 miljoner rådjur i Europa och endast i Sverige sköts nästan 400 000 under 1993. Nedgången i rådjursstammen ses tydligt i avskjutningssiffrorna, 1997 sköts det 210 000 djur och cirka 160 000 år 2001 i Sverige.

I Sverige bedrivs jakt på rådjur på i huvudsak tre olika sätt: med drivande eller stötande hund, som vakjakt eller som smygjakt/pyrschjakt. Rådjur jagas både med kulgevär och hagelgevär. Tillåtna kalibrar är för kulvapen klass 1 eller klass 2 och hagelvapen kaliber 12.

Vid hundjakt används framför allt kortbenta hundar, till exempel tax, drever eller beagle. Detta för att inte stressa djuret och få det att bukta (gå kvar) i ett relativt litet område. Jakten går till så att hunden driver rådjuret/rådjuren i allt från 5–10 minuter till dryga timmen medan en eller flera jägare står utplacerade och försöker fälla drevdjuret.

Vakjakt och smygjakt ger större chans till bra förvaltande av rådjursstammen då det går att göra ett noggrannare urval av vilka djur man skjuter. Lämpligt vapen är vid denna jaktform kulvapen eller kombivapen eftersom avståndet för hagel blir för långt.

Allmän jakttid är det från den 1 oktober till den sista januari i södra halvan av Sverige och fram till den sista december i norra halvan. Hornbärande bock får jagas från den 16 augusti till den 30 september, dock bara som vak- eller smygjakt och endast med kulvapen, och Kid får jagas i södra Sverige från 1 september med samma villkor som för bockjakten.

I östra delen av Sverige är det tillåtet att jaga hornbärande bock 1 maj till 15 juni. Detta på grund av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl som medfört att cesiumhalten är hög i rådjur. Denna halt minskar dock under sommaren, därför jakten på denna något udda jakttid på året.