Davis Cup

Wikipedia

Davis Cup, DC, internationell tennisturnering för herrlandslag. Fram till 1945 hette turneringen International Lawn Tennis Challenge.

Davis Cup är världens största lagturnering inom herrtennisen och har sin motsvarighet inom damtennisen i Federation Cup. Davis Cup grundades av Dwight Davis och spelades första gången år 1900. Sverige har deltagit i Davis Cup sedan 1925 och vann turneringen första gången 1975. De länder som segrat flest gånger i turneringen är USA och Australien.

[redigera] Historia

År 1899 skänkte den amerikanska tennisspelande studenten vid Harvard University i Massachusetts, Dwight Davis, en stor guldkantad silverskål ("Davis Cup" som rymmer hela 37 Champagneflaskor) som vandringspokal till en internationell tennisturnering för herrlandslag. Ända från starten var lag från hela världen välkomna att delta, men de första årens tävlingar kom att avgöras mellan amerikanska och brittiska lag. År 1900 hölls den första tävlingen i Longwood, Boston. Det amerikanska laget bestod av Dwight Davis själv som lagkapten och hans två studiekamrater Malcolm Whitman och Holcombe Ward, alla tre framstående spelare med tidigare titlar i US Open. Ditresta från England kom britterna Arthur Gore (lagkapten), Herbert Roper Barrett och Ernest Black. Matchen avgjordes utomhus i extrem sommarhetta vilket var till nackdel för britterna, som oväntat förlorade med 3-0. Året därpå avstod britterna från att resa till USA, varför tävlingen ställdes in. År 1902 reste britterna Doktor Joshua Pim (under pseudonymen Mr. X) och Reginald Doherty över till USA, men förlorade också denna gång (2-3 i matcher). Britterna fick revansh år 1903 med samma lag, förstärkt med Laurie Doherty, den spelstarkaste av de båda bröderna Doherty. Britterna vann med 4-1.

Från år 1904 deltog flera nationer i tävlingen. Det året var fem länder anmälda, förutom de amerikanska och brittiska lagen också lag från Belgien, Frankrike och Österrike. Tyvärr drog sig det amerikanska laget ur tävlingen. Finalen, the Challenge Round, spelades mellan Belgien och Storbritannien i Wimbledon. Det brittiska laget vann med 5-0. Antalet deltagarländer ökade därefter årligen. Åren runt 1910 dominerade Australasien tävlingen med spelarna Norman Brookes och Anthony Wilding. Efter ett flerårigt uppehåll under det första världskriget deltog, från 1920, 24 länder i den återupptagna tävlingen. Mellan 1920 och 1926 dominerade USA med segrar genom tennisgiganterna Bill Tilden och Bill Johnston.

År 1923 introducerades ett "interzonsystem" bestående av en amerikansk och en europeisk zon. Lag möttes inbördes i zonerna och höll separata zonfinaler och därefter interzonfinal med match mellan zon-segrarna. Segraren i interzonfinalen mötte därefter det förra årets segrare i the Challenge Round. Under perioden 1927-32 hade Frankrike en storhetsperiod med de fyra musketörerna (Jean Borotra, Henri Cochet, Jacques Brugnon och René Lacoste) i det segrande laget. Under andra världskriget hölls inga tävlingar. År 1952 introducerades en "eastern" zon, och år 1966 delades den europeiska zonen in i en A och B-zon.

Under hela perioden 1950 till 1968 dominerade Australien Davis Cup. Under ledning av den legendariske tränaren Harry Hopman (tränare 1939-1967) vann Australien 16 gånger , varav femton från år 1950. I lagen deltog bland andra, spelare som Rod Laver, Roy Emerson, Fred Stolle och Neale Fraser.

Systemet med Challenge Round avskaffades från år 1973. Till år 1973 skulle också det segrande laget, det vill säga titelhållaren, ansvara för organistationen av det följande årets tävling. Detta ändrades så att tävlingen sedan dess organiseras av en särksild internationell Davis Cup-kommitté under the International Tennis Federation (ITF), till vilken en årlig deltagaravgift erläggs.

År 1975 slutsegrade ett svenskt lag (Björn Borg, Birger Andersson och Ove Bengtson) för första gången.

[redigera] Organisation

År 2005 deltog 134 nationer i Davis Cup, av vilka 16 lag var kvalificerade för slutspel i the "World Group", medan övriga lag spelade i en av de tre zonerna.

World Group. I denna grupp, "slutspelsgruppen", består mötena mellan länderna av spel över tre dagar med två singlar vardera första och sista dagen (fredag och söndag) och en dubbelmatch (lördag). Matcherna spelas i bäst av fem set. Inom gruppen är åtta av lagen seedade (rangordnade) enligt beslut av DC-kommittén. De första åtta slutspelmatcherna spelas en helg i början på året, varefter segrande åtta lag möts i kvartsfinal, som spelas på sommaren månad. Förlorande åtta lag från matcherna i mars får spela kvalificeringsomgång mot segrarlagen från varje zon. Dessa matcher spelas på hösten i september, samtidigt som semifinalmatcherna spelas mellan de fyra kvarvarande lagen från kvartsfinalmötena. World Group-finalen spelas i december månad.

Zon-spelet. De tre zonerna (den amerikanska, den euro/afrikanska och den asiatiska/oceneaniska) är var och en indelad i fyra grupper, där grupp I är den högsta. Inom grupp I och II spelas matcherna mellan länderna som i World Group, men inom grupp III och grupp IV (tillkom år 1997) sker mötena som bäst av tre matcher och bäst av tre set. Resultatet av mötena mellan länderna avgör grupptillhörigheten inom varje zon. Två lag från varje zon (fyra lag från den euro/afrikanska zonen) får spela i kvalificeringsomgången till the World Group (se ovan).