Syndafloden
Wikipedia
- Ej att förväxlas med syndafallet.
Syndafloden är händelse beskriven i Bibelns Första Mosebok 6:5-8:19. Berättelsen om syndafloden hävdas ofta vara ett litterärt lån och kan troligtvis ha samma ursprung som den som återfinns i Gilgamesheposet. Båda berättelserna handlar om en man som bygger en ark och till exempel duvan och korpen återfinns i båda.
Berättelsen inleds med att Gud hade beslutat att förgöra hela mänskligheten utom Noa, hans hustru, hans tre söner och dessas hustrur eftersom Noa var den enda rättfärdiga mannen. Gud befallde Noa att bygga en ark med med bestämda mått. Han skulle ta med sin familj och ett par av allt som lever (sju par av rena fyrfotadjur och fåglar enligt 1 Mos. 7:2-3).
Syndaflodsberättelsen beskriver att det regnade i 40 dagar och nätter, att "det stora djupets källor" bröt fram och att vattnet steg så att det täckte de högsta bergen. När vattnet började sjunka unden släppte Noa först ut en korp och sedan en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. Duvan kom tillbaka med ett olivblad i näbben som ett tecken på att marken hade börjat visa sig. Noa, hans familj och djuren lämnade arken efter ett år och tio dagar. Första Mosebok, 9 kapitlet, beskriver därefter Guds förbund med Noa. Gud lovar att aldrig mer ska en flod ödelägga jorden, och som tecken på förbundet sätter han en båge bland molnen (regnbågen).
En liknande berättelse återfinns även på ett flertal ställen i Koranen. Där används syndafloden som ett allmängiltigt exempel på ett självförvållat straff för dem som påstod att Guds budskap, vilket profeterades av Noa (Nuh), var lögn. Det är sannolikt inte utan betydelse att ordet "regn" (matar) i Koranen används ofta just med betydelsen "nödläge", "olycka".
Vissa, främst de kreationister som hävdar att jorden endast är några tusen år gammal, hävdar att syndafloden är en verklig händelse. Bl.a. geologiska bevis motbevisar den tolkningen.
Det är från berättelsen om syndafloden som fredsduvan med olivkvisten härstammar.
