Internationella valutafonden

Wikipedia

Internationella valutafonden, International Monetary Fund (IMF), är ett överstatligt organ som i nära samarbete med Världsbanken och Förenta Nationerna verkar för att främja ekonomisk utveckling i medlemsländerna genom stabilitet och samarbete i det internationella valutasystemet. FN samarbetet sker inom ramen för Ekonomiska och sociala rådet, och fonden beskriver sitt stöd till medlemsländerna i tre punkter:

• övervakning av nationell, regional och global ekonomisk och finansiell utveckling samt rådgivning angående medlemsländernas ekonomiska politik
• lån av hårdvaluta till medlemsländerna för att stödja politiska beslut utformade för att korrigera betalningsbalansen, samt
• teknisk assistans inom dess expertisområde, så väl som utbildning för tjänstemän inom centralbanker och statliga organisationer.

[redigera] Fondens bildande och syfte

Den 1 till 22 juli 1944 anordnade FN:s monetära och finansiella konferens i Bretton Woods, New Hampshire, USA, där representanter för 45 länder diskuterade hur ekonomiskt samarbete skulle kunna garantera att 1930-talets djupa ekonomiska kris inte återuppstod. Ur konferens kom två organ att bildas och ett framträdande handelsavtal att slutas.

Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling, senare en del av Världsbanken, fick i uppgift att stödja återuppbyggnad av krigshärjade länder. Samtidigt konstaterade konferensdeltagarna att 1930-talets importbegränsningar, drastiska och upprepade devalveringar av lokala valutor i jakt på konkurrenskraft på exportmarknaden samt hårda valutarestriktioner för medborgarna hade varit en starkt bidragande orsak till den minskade världshandeln, vilket i sin tur lett till ökad arbetslöshet och försämrad levnadsstandard. Konkurrensen skulle bestå, men byggas på samarbete och vissa gemensamma grunder. Så småningom slöts ett handelsavtal, General Agreement on Tariffs and Trade, med siktet inställt på utökad och underlättad handel. Redan ett år senare kunde dock Internationella valutafonden inrättas, med uppdrag att bevaka det internationella valutasystemet, försäkra stabila valutakurser och uppmuntra medlemsländerna att avskaffa handelshinder.

I december 1945 undertecknade 29 länder fondens stadgar. Antalet medlemsländer har sedan ökat skarpt i två vågor: dels under 1960-talet, när före detta kolonier blev självständiga stater, och dels under 1990-talet, när länder ur det forna Östblocket sökte medlemskap. Vid båda tillfällena konstaterades att de nya medlemsländerna hade helt andra behov än de ursprungliga medlemmarna, varför arbetsmetoder behövde utvecklas och förändras. I juni 2006 uppgick medlemsantalet till 184 länder, vilket grovt överlappar medlemskapet i FN.

[redigera] Bretton Woodssystemet (1944-1971)

Den ursprungliga tyngdpunkten på stabila valutakurser tog sig uttryck i det så kallade Bretton Woodssystemet, genom vilket valutafondens medlemsländer förbundit sig till fasta växelkurser. Samtliga medlemmar skulle hålla fast valutakurs gentemot den amerikanska dollarn, samtidigt som USA knöt sin valuta till ett fast inlösenpris i guld. Kursförändringar fick enbart ske för att justera för "grundläggande obalans" i betalningsbalansen.

När USA 1971 beslutade att inte längre garantera dollarvärdet med ett inlösenpris i guld avslutades också Bretton Woodssystemet. Internationella valutafonden har sedan dess gett medlemmarna frihet i hur valutaväxling anordnas, med undantag för inrättande av guldmyntfot. Exempelvis har ett lands valuta knutits till en annan för världsekonomin betydelsefull valuta (dollar, pund, D-mark); att låta valutakursen flyta fritt; att anta ett annat lands valuta som sin egen; eller att delta i ett valutasamarbete (CFA-franc, euro). En senare fixpunkt än den amerikanska guldmyntfoten har varit så kallade särskilda dragningsrätter, som baserats på värdet av ett antal enskilda valutor.

Efter Bretton Woodssystemets fall har några av Internationella valutafondens större utmaningar varit att hantera 1970-talets oljekriser, de galopperande latinamerikanska statsskulderna under 1980-talet, tillväxtmarknadernas växtproblem i Mexico och Asien under 1990-talet samt Argentinas ekonomiska kris 2001.

[redigera] IMF:s arbetsverktyg

[redigera] Utlåning av valuta

Fonden har från starten kunnat lämna ekonomiskt stöd till länder med finansiella problem, vilket under Bretton Woodssystemet utnyttjades för att stödja länder med likviditetspåfrestningar som påverkande betalningsbalansen (jfr Riksbankens valutareserv, som kan användas för lån till svenska banker). Då lånen gäller makroekonomiska påfrestningar som förväntas nå balans relativt snabbt, lämnas de för korta perioder. Idag utgör dessa så kallade Stand by arrangements (ung. beredskapslån) fondens största lån. Så sent som 1997 introducerade även ett kompletterande valutareservinstitut, som på kort varsel kan ge mycket stora lån med mycket kort förfalloperiod till länder som genomgår en kapitalkris, Supplemental Reserve Facility.

[redigera] Strukturfonderna

Utvidgade låneinstitutet (Extended Fund Facility) infördes för att hjälpa länders vars betalningsbalansproblem är relaterade till strukturomställningar, och som därför inte kan lösas på kort sikt. Strukturlånen syftar ofta till att underlätta förändringar av marknadens förutsättningar och då särskilt ekonomins utbudssida. Det kan exempelvis handla om skatte- och finansreformer, privatisering av statliga företag och ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

[redigera] Fattigdomsbekämpning

Från 1986 har också särskilda fonder för fattigdomsreducering skapats och flertalet av fondens lån faller inom denna kategori. Fattiga medlemsländer kan genom fonderna få lån med låg ränta och lång löptid (0.5 %, 10 år) för att underlätta tillväxt. Till grund för utbetalningar ur fattigdomsfonderna ligger Internationella valutafondens analyser av landet; som motprestation kan fonden ställa krav eller villkor för utvecklingen av den ekonomiska politiken i landet. Hit hör även fondens arbete med FN:s millenniemål.

[redigera] Finanstekniskt bistånd

Under 1980- och 1990-talet har även ett tekniskt bistånd till uppbyggnad av medlemsländers centralbank, bank- och finansväsen samt skattesystem utgjort ett viktigt stöd till u-länderna. Fondens lobbyverksamhet av för överstatliga organisationer traditionellt slag - det vill säga publicering av rapporter baserade på analyser, prognoser och utvärderingar av medlemsländernas ekonomiska och finansiella politik - har också utgjort ett betydande verktyg för fonden och dess arbete.

[redigera] Arbete idag (2006-)

Internationella valutafonden har sitt säte i Washington, D.C., där mer än hälften av fondens 2 700 medarbetare finns. Därtill kommer kontor i Bryssel, Paris och Tokyo som ansvarar för samverkan med andra internationella och regionala institutioner; kontoren i New York och Genève har upprättats för samverkan med FN-organ, det senare ansvarar även för kontakten med Världshandelsorganisationen, WTO. Slutligen finns 85 ständiga representanter utskickade i medlemsländer världen över.

Fonden styrs av fullmäktige, som består av representanter från samtliga medlemsländer. En styrelse utser verkställande direktör. En rad "västländer" har ett stort inflytande över fondens utveckling, då rösterna i styrelsen viktats efter ländernas finansiella insatser i fonden.

[redigera] Internationella valutafondens verkställande direktörer

[redigera] Källor

• Engelska Wikipedia
• Internationella valutafondens hemsida (eng.)