Ryska revolutionen

Wikipedia

Ryska revolutionen är benämningen på den politiska omvandling som skedde i Ryssland 1917, inklusive februarirevolutionen och oktoberrevolutionen. Revolutionen i februari innebar att den tsaristiska regimen störtades, och i och med revolutionen i oktober blev det kommunistiska bolsjevikpartiet styrande parti, med Lenin och Trotskij i spetsen.

Datumangivelserna för denna period kan vara förvirrande eftersom man i Ryssland fram till 1918 använde sig av den julianska kalendern, till skillnad från den gregorianska kalendern som används idag. Detta är förklaringen till att Februarirevolutionen egentligen inträffade i mars och Oktoberrevolutionen i november, enligt den nya kalendern.

Innehåll 1 Bakgrund 2 Februarirevolutionen 3 Tiden mellan februari- och oktoberrevolutionerna 4 Oktoberrevolutionen 5 Inbördeskriget 6 Världsrevolutionens misslyckande 7 Kritik 8 Fotnoter

[redigera] Bakgrund

Ryssland var ett underutvecklat bondeland, med en mycket fattig befolkning i stor nöd, utan demokratiska rättigheter eller möjlighet till utbildning. Riket styrdes enväldigt av tsaren Nikolaj II, vars välde inte bara omfattade Ryssland utan även flera andra nationer, bland annat Finland, Polen, de baltiska staterna, Ukraina. Redan 1905, efter det ryska nederlaget i rysk-japanska kriget, hade en revolution ägt rum i Ryssland, men även om den på papperet ledde till vissa författningsförändringar och inrättande av ett parlament (duma) så blev förändringarna i praktiken små. Tsaren kunde fortsätta som autokrat.

Första världskriget blev katalysatorn för den ryska revolutionen 1917. Det gick dåligt för Ryssland i kriget, miljoner människor dog och svalt, soldaterna led i skyttegravarna. Missnöjet med kriget ledde till politiskt oro i landet och oppositionen mot tsar Nikolaj II växte.

[redigera] Februarirevolutionen

Huvudartikel: Februarirevolutionen 1917

Februarirevolutionen inleddes sedan kvinnliga textilarbetare hade gått ut i strejk den 8 mars (enligt den gregorianska kalendern). Några år senare skulle detta datum antas som den internationella kvinnodagen av Komintern.

Demonstrationerna växte och fler och fler arbetare och soldater anslöt sig till protesterna. I och med Februarirevolutionen störtades tsarens envälde och duman bildade en provisorisk, borgerlig regering, ledd av furst Lvov. Samtidigt bildades överallt i Ryssland de så kallade sovjeterna, arbetar-, bonde- och soldatråden ("sovjet" är det ryska ordet för "råd"). Sovjeter hade första gången uppkommit under revolutionen 1905 och bildades nu efter samma mönster. Det fanns nu således en dubbelmakt i Ryssland, den officiella borgerliga regeringen, och de inofficiella sovjeterna, som ännu inte hade någon formell makt, men som eftersträvade den. En nyckelroll hade socialrevolutionären Aleksandr Kerenskij som både var justitieminister i den provisoriska regeringen och vice ordförande i Petrograd-sovjeten.

[redigera] Tiden mellan februari- och oktoberrevolutionerna

Störtandet av tsarväldet innebar för första gången en enorm politisk frihet i Ryssland, och de partier som förut hade varit olagliga kunde nu utrycka sina åsikter utan censur. Detta innebar att tusentals politiska flyktingar kunde återvända från exil. En av dem var Vladimir Lenin, ledaren för bolsjevikpartiet, som anlände till dåvarande huvudstaden Petrograd i april från sin exil i Schweiz.

Den provisoriska regeringen fortsatte kriget mot Tyskland, viket ledde till stora protester i Petrograd. Furst Lvov avgick i juli och Kerenskij tog över som regeringschef. Han valde att intensifiera krigföringen mot Tyskland, med den så kallade Kerenskij-offensiven.

I juli rådde revolutionär stämning i huvudstaden med hundratusentals demonstrerande arbetare ute på gatorna, som trotsade regeringens kulspruteeld. Många bolsjeviker menade att tiden var då mogen för en ny revolution, men Lenin ansåg, med hänvisning till erfarenheterna från Pariskommunen 1871, att man måste avvakta tills man vet att resten av landet också är mogen och redo för revolutionen.

Motståndet mot kriget radikaliserades alltmer och sovjeternas inflytande ökade i hela landet. I september utropades republik.

[redigera] Oktoberrevolutionen

Huvudartikel: Oktoberrevolutionen

Februarirevolutionen hade orsakats huvudsakligen på grund av de ryska folkets missnöje med kriget. Kerenskijs regering fortsatte dock kriget, och missnöjet steg åter. Bolsjevikerna var det enda parti som ville erbjuda omedelbar fred, och Lenins parti förespråkade också att all makt borde övergå till sovjeterna. Fred, jord och bröd!, Ned med den provisoriska regeringen! och All makt åt sovjeterna! blev bolsjevikernas slagord, och under sommaren och hösten växte bolsjevikpartiet från att ha varit en liten och okänd grupp, till att bli ett av Rysslands största partier.

Kerenskij förskte stoppa kommunisternas frammarsch genom att förbjuda bolsjevikpartiet och fängsla Trotskij, men den 7 november (23 oktober enligt den julianska kalendern) 1917 ansåg Lenin att tiden var mogen. De revolutionära soldaterna avfyrade ett skott från pansarkryssaren Aurora, som ekade över staden med budskapet att revolutionen hade börjat, och bolsjevikerna tog makten i Ryssland genom en oblodig revolution, med majoriteten av arbetarna och soldaterna på sin sida. Det enda motståndet utgjordes av en liten grupp officerare som tillsammans med Kerenskijregeringen hade förskansat sig i Vinterpalatset.

Den provisoriska regeringen störtades och en kommunistisk regim tog över ledningen för Ryssland. Bolsjevikerna höll sitt löfte till folket och tog Ryssland ur kriget. I freden i Brest-Litovsk, som slöts med Tyskland 1918, var den nya regimen emellertid tvungen att avsäga sig en stor del av sina europeiska landområden.

[redigera] Inbördeskriget

Huvudartikel: Ryska inbördeskriget

Oktoberrevolutionen hade genomförts utan större problem, men tiden efter skulle präglas av ett fruktansvärt inbördeskrig, då 19 länder, inklusive USA, Japan, Storbritannien och Frankrike, invaderade Ryska SFSR för att stödja den vita kontrarevolutionen i ett försök att störta den kommunistiska regeringen.

Trotskij organiserade och blev ledare för den Röda armén, som framgångsrikt slog tillbaka kontrarevolutionen efter fyra års hårda strider. Under kriget flyttades huvudstaden från Petrograd till Moskva av strategiska skäl.

Under inbördeskriget avrättades den tidigare tsaren och hans familj av bolsjevikerna. Tsaren hade sedan revolutionen hållits i husarrest och en rättegång mot honom för hans brott emot de ryska folket var planerad. Men oron och kaoset under inbördeskriget ledde istället till att kommunistledaren Sverdlov tog det hastiga beslutet att tsaren skulle skjutas den 17 juli 1918, då vita styrkor närmade sig staden Jekaterinburg och risken fanns att de skulle befria tsaren. Lenin informerades om detta först efter att avrättningen hade ägt rum.

[redigera] Världsrevolutionens misslyckande

Den ryska revolutionen 1917 var inte en isolerad händelse. I flera länder i Europa utbröt liknande arbetarrevolutioner i samband med första världskrigets slutskede. Lenin och bolsjevikerna var själva övertygade om att deras revolution i Ryssland skulle misslyckas om den inte spred sig och utvecklades till en kommunistisk världsrevolution. Huvudsakligen trodde man att Tyskland var det land som skulle gå främst i världsrevolutionen.

Mycket riktigt blev det revolution i Tyskland 1918-1919 och försök att gripa makten, under ledning av det kommunistiska Spartacusförbundet. Revolutionen slogs ner då revolutionens ledare Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. Socialdemokraterna gick i allians med de borgerliga vilket ledde till att nationalförsamlingen i Weimar 1919 utarbetade en ny, demokratisk författning för Tyskland. Den tyska delstaten Bayern var för en kort tid en sovjetrepublik (Bayerska rådsrepubliken), men kommunisterna avlägsnades sedan från makten där.

Lenin hade beskrivit Tsarryssland som ett nationernas fängelse och Finland, som då lydde under tsarväldet, utropade sin självständighet 1917 med bolsjevikernas stöd, men många ryska soldater fanns fortfarande kvar i landet. Ett inbördeskrig utbröt i Finland 1918 mellan röda (socialister) och vita (borgerliga), i vilket de vita utgick som segrare.

Vid revolutionen i Ungern 1919 upplöstes den dåvarande demokratiska republiken av kommunisten Béla Kun som då bildade den Ungerska rådsrepubliken som varade under perioden 21 mars - 6 augusti, innan den krossades av rumänska ockupationstrupper. Béla Kun väntade på stöd från den ryska Röda armén som aldrig kom.

Även i Sverige rådde 1917 en revolutionär stämning med strejker och massdemonstrationer. Det nybildade svenska kommunistpartiet ökade i medlemsantal, men de flesta arbetarna satte sin tilltro till socialdemokratin som förespråkade en fredlig övergång till demokratisering i landet med sociala reformer, vilket också skedde.

I samband med det polsk-ryska kriget (1919-1921) som började som polskt försök att återta sina tidigare gränser, försökte den ryska revolutionledningen att med vapenmakt exportera revolutionen västerut först till Polen, och därefter till Tyskland, Tjeckolslovakien, Ungern och Rumänien^[1], men stoppades av de polska styrkorna. Vid freden i Riga (1921) fastställdes gränserna mellan länderna och revolutionen stannade i fortsättningen inom Rysslands gränser.

Då den världsrevolutionära tendensen stannade av, införde bolsjevikerna NEP-perioden ("den nya ekonomiska politiken"), som var en konsolideringsperriod under Lenins sista levnadsår, och innebar en återgång till en viss mån av marknadsekonomi. Regimen hade avsevärda problem att befästa sin position i de olika i ryska regionerna och i icke-ryska republikerna i Sovjetunionen och få livsmedelsproduktionen och industrin att fungera.

Världsrevolutionens misslyckande och Sovjetrysslands isolering ledde under 1920-talet till att stalinismen växte fram och man övergav internationalismen för Stalins teori om Socialismen i ett land.

[redigera] Kritik

Oktoberrevolutionen har av vissa (företrädesvis borgerliga historiker och debattörer) efter Sovjetunionens fall också kommit att kallas för en statskupp, eftersom man har ansett att det inte var en folklig resning utan snarare ett maktövertagande från kommunisternas sida, med Lenin och Trotskij i spetsen. Många socialister anser emellertid att oktoberrevolutionen är urtypen för en folklig resning. Mot detta talar dock det faktum att bolsjevikerna endast fick 25 % av rösterna i valet samma år, men de fick 51% av rösterna i sovjeterna. Andra klandrar bolsjevikerna för att ha fråntagit sovjeterna makten och därmed begravt revolutionen. Bolsjevikerna gjorde sig till ett "substitut" för proletariatet efter inbördeskriget vilket vissa leninister i alla fall trotskisterna i viss mån medgett inte var så lyckat.

Trotksistiska arbetarmakt skrivet t.ex: "Efter Kronstadtupproret infördes i praktiken ett enpartisystem, eftersom i princip alla icke-bolsjevikiska partier kom att förbjudas då de stödde upproret. Inom bolsjevikpartiet genomfördes ett fraktionsförbud (dock behölls tendensfriheten). Dessa åtgärder stöddes både av Lenin och Trotskij, där Lenin hävdade att under dessa exceptionella omständigheter skulle "proletariatets diktatur... inte fungera utom genom kommunistpartiet" och Trotskij att partiet var "berättigat att hävda sin diktatur även om denna diktatur temporärt kom i konflikt med de övergående stämningarna hos arbetardemokratin". (37) I efterhand kan man vara efterklok och ifrågasätta om dessa steg var riktiga att ta, eftersom de så starkt avvek från marxismens syn på hur en arbetarstat ska organiseras och samtidigt kom att ge en skjuts till den begynnande byråkratiseringen. De var menade som temporära åtgärder, men permanentades under Stalin. Varken Lenin eller Trotskij var några ofelbara "revolutionära gudar"." ^[2]

Enligt Robert Services redogörelse av utvecklingen under de första åren av kommunistiskt styre ^[3] framgår det tydligt att övergången till centralstyrd diktatur och utrensande av lokala arbetarråd var i högsta grad avsiktlig och planerad.

[redigera] Fotnoter

1. ^ Citat av Lenin i ett dokument som publicerades i Izvetija 27 april 1992 s3; enligt Robert Service A History of Modern Russia s120
2. ^ 37. Cit. i A Dictionary of Marxist Thought, 1991: s 409-410. [1]
3. ^ Robert Service A History of Modern Russia