Vänsterpartiet

Wikipedia

Vänsterpartiet {{{partinamn_officiellt}}}
Partiledare	{{{partiledare}}}
Partiordförande	Lars Ohly
Språkrör	{{{språkrör}}}
Talesperson(er)	{{{talesperson}}}
Partisekreterare	Anki Ahlsten
Gruppledare i riksdagen	Alice Åström
Gruppledare i senaten	{{{senatsledare}}}
Gruppledare i representanthuset	{{{representanthusledare}}}
Grundat	1917
Huvudkontor	Kungsgatan 84, Stockholm
Antal medlemmar	12 500 (6:e)
Politisk ideologi	Socialism, feminism
Internationellt samarbetsorgan	{{{internationell}}}
Nordiskt samarbetsorgan	Nordic Green Left Alliance
Europeiskt samarbetsorgan	New European Left Forum
Partigrupp i Europaparlamentet	Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL)
Färg(er)	Röd
Webbplats	www.vansterpartiet.se
{{{fotnot}}}

Vänsterpartiet, förkortat v är ett svenskt politiskt parti, grundat 1917 under namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och var en utbrytning ur Socialdemokraterna. Partiet har haft fyra olika partibeteckningar, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (1917-1921), Sveriges kommunistiska parti (1921-1967), Vänsterpartiet kommunisterna (1967-1990) och nuvarande Vänsterpartiet sedan 1990.

Partiet var från 1921 fram till 1991 ett kommunistiskt parti men beskrivs numera i partiprogrammet som ett socialistiskt, feministiskt och miljötänkande parti, även om flera ledande partiföreträdare fortsätter att kalla sig för kommunister. I det senaste riksdagsvalet 2006 gick partiet bakåt med 8 mandat från riksdagsvalet 2002, och blev sveriges sjätte största parti med 5,85%. I Europaparlamentet ingår partiet i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster.

Innehåll 1 Historia 1.1 Början 1.2 1910-talet 1.3 1920-talet 1.4 1930-talet 1.5 1940-talet 1.6 1950-talet 1.7 1960 - 2000-talet 2 Partisymbol 3 Valresultat 3.1 Riksdagsval 3.2 Landstingsval 3.3 Kommunfullmäktige 3.4 Kommunfullmäktige 3.5 Europaparlamentsval 4 Politik 4.1 Dagspolitiska frågor 5 Partiledare 6 Partisekreterare 7 Folkvalda 7.1 Riksdagsledamöter 2006-2010 7.2 Europaparlamentariker 8 Sidoorganisationer 9 Litteratur 10 Referenser 11 Externa länkar

[redigera] Historia

[redigera] Början

Huvudartikel: Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1889-1917

De europeiska socialdemokratiska organisationerna var anslutna till den socialistiska andra internationalen som bildades 1889. Man bildade de första fackförbunden och kämpade för allmän och lika rösträtt. Internationella arbetarrörelsen splittrades när första världskriget bröt ut 1914 då de inte lyckades få en enad front mot kriget.

Arbetarrörelsen hade nu en skiljelinje mellan reformister som i flera länder ingick i nationella regeringar och förespråkade socialism med reformer, medan de revolutionära menade att man skulle fortsätta med den socialistiska revolutionen. De revolutionära falangerna började nu kalla sig kommunister.

[redigera] 1910-talet

I Sverige kom splittringen i socialdemokraterna 1917. På den tionde partikongressen som hölls i februari inledde partiordföranden Hjalmar Branting med att det skulle bli "en uppgörelsens dag".^[1] Vänsteroppositionen uteslöts och nästan samtliga medlemmar i ungdomsförbundet anslöt sig till organisationen. Den nya gruppen bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti 2 maj 1917. De ledande intitiativtagarna var bland annat Zeth Höglund, Ture Nerman, Fredrik Ström, Carl Lindhagen, och Karl Kilbom.

[redigera] 1920-talet

SSV intog en antimilitaristisk och internationell hållning. Tillsammans med andra vänstersocialistiska partier var man med och grundade tredje internationalen 1919. De ryska bolsjevikerna som i oktoberrevolutionen tagit makten och bildat Sovjetryssland blev ledande parti. 1921 bytte SSV namn till Sveriges kommunistiska parti, SKP och anammade kominterns 21 teser. 1924 bröt sig en minoritet ut ur partiet tillsammans med ledargestalerna Zeth Höglund och Fredrik Ström efter en dispyt med kominterns ordförande Grigorij Zinovjev och den ökande centraliseringen i komintern.

1926 organiserade SKP en fackföreningskonferens med ledamöter som representerade 80 000 arbetare.

1929 kom den största splittringen i partiets historia då Karl Kilbom och större delen av medlemmarna uteslöts av komintern, och flera medlemmar lämnade partiet. Karl Kilbom bildade ett nytt parti med samma namn och Sverige hade nu ett SKP i komintern och ett utanför. Det kominterntrogna partiet leddes av Hugo Sillén och fick 3% av rösterna i andrakammarvalet 1932 medan det kommunistiska partiet som leddes av Kilbom fick 5.32%.

[redigera] 1930-talet

Sovjetunionen som i och med Josef Stalins maktövertagande förkastat den leninistiska teorin om världsrevolution till förmån för "socialism i ett land" medförde att kominterns genomgick flera förändringar. Kominterns sista kongress hölls 1935 och där fastslog man en enad front med samtliga partier som motsatte sig fascism. Det största samarbetet var emellertid "folkfronten" som enbart skulle bestå av arbetarklassen som representerades av socialistiska och kommunistiska organisationer. En del av dessa folkfronter deltog i val och bildade regering.

Folkfronten segrade i valen som hölls 1936 till andra spanska republiken, i Frankrike satt en vänsterkoalition bestående av frankrikes kommunistiska parti, socialistpartiet och ett radikalt socialistiskt i regeringsställning 1936-1938, och Chile 1932-1952.

Spanska inbördeskriget bröt ut 1936 när konservativa, fascistiska och nationalistiska krafter under militären Franco ledde en revolt för att krossa andra republiken med våld. Frivilliga internationella brigader åkte ned till Spanien för att försvara republiken, däribland uppemot 500 svenskar, de flesta kommunister. Inbördeskriget varade fram till Franco slutligen tagit makten 1939 understödd av Mussolinis Italien och Nazityskland.

[redigera] 1940-talet

Andra världskriget var en svår period för partiet; SKP var den enda politiska kraften i Sverige som stödde den sovjetiska sidan i finska vinterkriget, och var enda riksdagspartiet som inte fick sitta med i Per-Albin Hanssons samlingsregering. Liksom resten av den kommunistiska rörelsen gjorde SKP 1939 analysen att kriget var ett imperialistiskt krig, en analys som i mångt och mycket präglades av Molotov-Ribbentroppakten som Sovjetunionen undertecknat med Tyskland.

Dessutom internerades många av partiets medlemmar under förevändningen att de kunde tänkas planera statsfientlig verksamhet. Den 2 mars 1940 utfördes det värsta politiska attentatet i Sveriges historia då partiets tidning Norrskensflammans redaktion bombades. Fem människor dödades.

SKP under ledning av Sven Linderot kom starkt tillbaka i andrakammarvalet 1944 där man fick rekordhöga 10.3 %, delvis beroende på sovjetiska arméns militära framgångar och medverkande i att befria Europa från nazism. Partiet tillförskanskade sig nu en allt mer betydande roll i den svenska arbetarrörelsen.

1945 ledde kommunisterna metallstrejken som varade från februari fram till juli och omfattade 120 000 verkstadsarbetare.

Innan partikongressen 1944 växte nya linjer inom partiet fram, man antog det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet och strök begreppet proletariatets diktatur från partiprogrammet.^[2] Från och med nu skulle man inte vara lika distanstierade till socialdemokraterna och de ickekommunistiska fackliga representanter som valdes på arbetsplattserna. Man förespråkade istället en enad arbetarrörelse.

Medlemsantalet inför partikongressen 1946 ökade till runt 48 000 medlemmar från 21 234 medlemmar 1940.

1946 fick SKP 11.2 % i de kommunala valen.^[3]

[redigera] 1950-talet

Det stora inflytandet SKP fått i fackförbunden och genom metallstrejken 1945 minskade dock drastiskt när Tage Erlander på 50-talet uttalade fackföreningarnas roll som slagfält mot kommunisterna. 1950-talet blev rent allmänt en nedgång för SKP1951 blev Hilding Hagberg ny partiledare. Hagberg förde en utrikespolitik som präglades av lojalitiet mot Sovjetunionen, men ett närmande till socialdemokratin på det inrikespolitiska planet.

[redigera] 1960 - 2000-talet

1960-talet var en förändringarnas tid för SKP. Sen det omvälvande året 1956 med Chrustjevs kritiska Stalin-tal och Ungernrevolten hade ett allt större internt missnöje växt mot partiledningens inslagna politik. Många yngre medlemmar som t ex CH Hermansson, Sture Ring, Lars Werner, Kjell E. Johansson mfl. började reagera och krävde förändringar av partiet. Kongressen 1964 blev en seger för förnyarna i partiet. CH Hermansson blev partiets ordförande och började successivt förändra partiet och fjärma sig från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Avsikten var att göra partiet anpassat till svenksa förhållanden däribland att acceptera den svenska parlamentarisak demokratin fullt ut. Under intryck av eurokommunismen bytte SKP 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Partiet var starkt kritiskt till det pågående Vietnamkriget och anordnade insamlingar till FNL. År 1968, ironiskt nog samtidigt som vänstervindarna blåste som starkast i Sverige, gjorde partiet ett av sina sämsta val någonsin och fick bara 3,0% av rösterna.Förklaringen kan delvis bero på händelserna i Tjeckoslovakien detta år. Den sovjetledda inmarschen i landet och krossandet av försöket att demokratisera det kommunsitiska systemet i Tjeckolovakien, hade skakat omvärlden. Hermansson tog mycket tydligt avstånd från inmarschen, men hans trovärdighet skadades av att flera av den äldre generation öppet och högljutt försvarade den sovjetiska inmarschen (däribland den förre partiledaren Hilding Hagberg).

1967 bröt sig en mindre grupp ut och bildade KFML, den första "ny-vänster"-organisationen i Sverige som inspirerats av maosimen. Den senaste större splittringen kom 1977 när den mer Moskvatrogna "gammelkommunsitiska"-fraktionen tröttnade på partiets förändringsprocess. Ungefär 25% av medlemmarna och två av dess riksdagsledamöter skapade utbrytarpartiet Arbetarpartiet Kommunisterna. Ironiskt nog kan detta ha bidragit till att den borgerliga regeringen fick sitta kvar efter det ytterligt jämna riksdagsvalet 1979: utbrytarna kom inte in i riksdagen, men om deras röster tillfallit VPK hade det socialistiska blocket kunnat få majoritet.

Två år innan splittringen hade Lars Werner tagit över partiledarpoten. Werner sågs som en kompromisskandidat men det kunde alltså inte hejda splittringen. Men ändå blev det en viss tillbakagång i partiets inställning till det statsbärande kommunistpartierna. Officiellt ville man betona sitt oberoende, men på ett något ambivalent sätt bibehölls och återupptogs de vänskapliga förbindelserna till broderpartier inom Sovjetunionens intressesfär och i synnerhet till Sovjetunionens kommunistiska parti. Dessa förbindelser odlades fram till [[Sovjetunionens fall].

Efter realsocialismens sammanbrott i Östeuropa strök partiet kommunismen ur partinamnet och partiprogrammet. Vänsterpartiet växte sedan under Gudrun Schymans partiledarskap till Sveriges tredje största politiska parti; vid riksdagsvalet 1998 erhöll det 12% av rösterna. Schyman uppmuntrade vidare de förnyare inom partiet som inte vill se sig själva som kommunister.

Efter att under decennier ha varit ett passivt stödparti till socialdemokraterna blev vänsterpartiet allt i från 1998 ett mer aktivt stödparti, och har därfter slutit formella samarbetsavtal om den ekonomiska politiken med socialdemokratiska regeringen.

I februari 2003 avgick den populära Gudrun Schyman efter en uppmärksammad skattetvist, och hon efterträddes tillfälligt av Ulla Hoffmann. Samma år publicerades ett upprop under rubriken "VägVal Vänster" i partiets interntidning Vänsterpress, som en del av den interna maktkampen mellan "förnyare" och "traditionalister". Flera av dem som undertecknade uppropet hade riksdagsuppdrag och andra ledande positioner inom partiet, som till exempel Johan Lönnroth, dåvarande ledamot i programkommittén. På kongressen i februari 2004 led "förnyarna" dock ett svidande nederlag. De förlorade omröstningen om partiprogrammet och många av dem som ursprungligen undertecknat uppropet blev inte omvalda. Samtidigt valdes Lars Ohly, som själv kallade sig kommunist, till partiledare. Senare avslöjade tidningen Flamman ett hemligt strategidokument, "Plan B", som bland annat riksdagsledamoten Karin Svensson Smith officiellt sagt sig ha varit med i framtagandet av. [1] I mitten av maj 2004 bildade man den ekonomiska föreningen Vägval Vänster, med säte i Uddevalla, ordförande blev Johan Lönnroth.

Under partikongressen i januari 2006 led de så kallade förnyarna på nytt nederlag. I sitt öppningsanförande på kongressen uppmanade Lars Ohly "fraktionsbildarna" till och med att lämna partiet. Kongressen ansågs som en slutpunkt för de interna striderna samtidigt som partiets vänsterprofil skärptes med antagandet av en valplattform med krav om ökade satsningar på den offentliga sektorn (200.000 nya jobb med mera).

[redigera] Partisymbol

På partikongressen 2006 presenterades vänsterpartiets nya symbol: ett vitt V i en röd, stiliserad nejlika. Både den röda färgen och nejlikan är dock symboler som sedan länge förknippats med den politiska vänstern.

Den röda färgens betydelse som symbol för frihet och kamp går tillbaka till antiken. Den ses också som livets, kärlekens och upprorets färg. Under 1848 års revolutionära rörelser ansågs den röda färgen representera jämlikhet och social rättvisa. Det återspeglade i viss mån den borgerliga franska revolutionens krav från 1789 med dess devis "frihet, jämlikhet och broderskap."

De revolutionära arbetarkvinnorna inom arbetarrörelsen, som först uppges ha valt den röda rosen som symbol,övergick snart till den röda nejlikan då den var ett enklare och billigare alternativ för det fattiga proletariatet. 1889 beslöts att 1 maj skulle vara arbetarrörelsens demonstrationsdag. Att kvinnorna smyckade sig med den röda nejlikan torde ha bidragit till att ge 1 maj dess prägel av högtid och fest. Med början i de tyskspråkiga delarna av Europa blev, mot 1800-talets slut, användningen av den röda nejlikan utbredd i de ursprungliga socialdemokratiska och socialistiska partierna.

I vår tid har socialdemokrater/socialister på flera håll behållit nejlikan som symbol, inte minst i den fackliga rörelsen, trots att bruket av den röda rosen nu har återtagits av många socialdemokratiska partier.

I Sverige introducerades den röda nejlikan som symbol år 1913 av det dåvarande Socialdemokratiska ungdomsförbundet SDUF, nuvarande Ung Vänster. När vänsterpartiet senare bildades följde traditionen med nejlikan som demonstrationsmärke med. Från och med 1 maj 1918 blev den i tyg tillverkade nejlikan, vänsterns och kommunisternas demonstrationsmärke och den traditionen skulle bestå ända fram till 1941. På grund av textilransoneringen under andra världskriget måste man sedan övergå till märken av metall.

Den röda nejlikan var också vänsterns symbol i kampen mot fascismen i Europa. Ett tydligt exempel är den röda nejlikans självklara roll vid fascismens fall i Portugal 1974. I denna ”nejlikornas revolution” förenades den demokratiska och sociala kampen med befrielsen från fascismen och upplösningen av Portugals kolonialvälde.

[redigera] Valresultat

[redigera] Riksdagsval

I valet 2006 fick partiet 324722 röster vilket motsvarar 5,85 %

[redigera] Landstingsval

[redigera] Kommunfullmäktige

Val till kommunfullmäktige 2006.

Val till Kommunfullmäktige 2002.

[redigera] Kommunfullmäktige

Vänsterpartiet fick i val till kommunfullmäktige 2002 sammanlagt 437 788 röster, vilket motsvarar 8,2%. En minskning från 1998 med 2,0%.

Vänsterpartiet fick i val till kommunfullmäktige 2006 drygt 330 000 röster, vilket motsvarar 5,98%.^[4]

[redigera] Europaparlamentsval

• 1995: 12,90 %
• 1999: 15,80 %
• 2004: 13,79 %

[redigera] Politik

Vänsterpartiet baserar sin politik på tre grundpelare - socialism, feminism och miljötänkande. Man vill avskaffa kapitalismen och kämpar för ett socialistiskt samhälle utifrån marxistiska idéer. Feminism innebär att man anser att vi lever i ett patriarkat, alltså ett samhälle där män är överordnade kvinnor, och man arbetar för att avskaffa det.

Miljötänkandet innebär att vänsterpartiet försöker få till stånd ett ekologiskt hållbart samhälle. Man anser att miljöförstöringen beror på att kapitalistiska företag alltid ser till vinstintresset i första hand. Det går att göra förbättringar inom ramarna för kapitalismen men miljöproblemen kan inte slutgiltigt lösas inom ramarna för det kapitalistiska systemet.

Det internationella engagemanget har bland annat visats genom både parlamentarisk och utomparlamentarisk kamp mot imperialism och för folkrätten.

Feminism är ett nytt begrepp i partiets partiprogram sedan 1997 - men man anser sig alltid ha arbetat för att stärka kvinnors rättigheter. Den feministiska teorin har växt in i partiet sedan 1960-talet, då kvinnokampen fick en teoretisk bakgrund. Efter den tidigare partiledaren Gudrun Schymans avhopp och grundande av Feministiskt Initiativ 2005 har partiet dock fått ökad konkurrens på området.

[redigera] Dagspolitiska frågor

• 200 000 nya jobb i offentliga sektorn
• Sex timmars arbetsdag
• Allmän tandvårdsförsäkring
• Utträde ur EU
• Nej till EMU
• Nej till EU:s grundlag
• Stoppa företagsflytten
• Försvar av den offentliga sektorn
• Flyktingamnesti
• Feministiskt Självförsvar i Gymnasieskolan
• Nej till betyg och läxor, till förmån av läxläsning i skola och skriftliga omdömen i grundskolan.
• Avveckling av kärnkraften

[redigera] Partiledare

Under de första åren (till 1924?) hade inte partiet någon formell partiordförande, endast ordförande för arbetsutskottet. Fram till och med kongressen 1964 utsågs partiordföranden av centralkommittén/partistyrelsen, därefter av kongressen.

• 1917 Carl Winberg och Zeth Höglund
• 1918 Ernst Åström och Karl Kilbom
• 1919-1920 Zeth Höglund
• 1921 Zeth Höglund och Karl Kilbom omväxlande
• 1923 Zeth Höglund
• 1924–1929 Nils Flyg
• 1929–1951 Sven Linderot
• 1951–1964 Hilding Hagberg
• 1964–1975 Carl-Henrik Hermansson
• 1975–1993 Lars Werner
• 1993–2003 Gudrun Schyman
• 2003-2004 Ulla Hoffmann (tillförordnad)
• 2004- Lars Ohly

[redigera] Partisekreterare

• 1967-1982 Tore Forsberg
• 1982-1985 Bo Hammar
• 1985-1993 Kenneth Kvist
• 1993-1994 Maggi Mikaelsson
• 1994-2000 Lars Ohly
• 2000-2006 Pernilla Zethraeus
• 2006- Anki Ahlsten

[redigera] Folkvalda

[redigera] Riksdagsledamöter 2006-2010

Ulla Andersson Marianne Berg Torbjörn Björlund Josefin Brink Rossana Dinamarca Marie Engström Egon Frid Siv Holma Wiwi-Anne Johansson Jacob Johnson Kalle Larsson

Hans Linde Elina Linna Peter Pedersen Kent Persson Lars Ohly Eva Olofsson Lena Olsson Liselotte Olsson Gunilla Wahlén Pernilla Zethraeus Alice Åström

[redigera] Europaparlamentariker

• Eva-Britt Svensson
• Jens Holm

[redigera] Sidoorganisationer

• Ung Vänster (ungdomsförbund)
• Vänsterns studentförbund

[redigera] Litteratur

• . Blomqvist, Håkan, Lars Ekdahl (red.). (2003). Kommunismen hot och löfte - Arbetarrörelsen i skuggan av Sovjetunionen 1917-1991. . Översättning: . Smedjebacken: Carlssons. sid. . ISBN 9172035153.
• Hägg, Göran. (red.). (2005). Välfärdsåren: Svensk historia 1945-1986. . Översättning: . Danmark: Månpocket. sid. . ISBN 9172320419.
• Sparring, Åke. (red.). (1967). Från Höglund till Hermansson : om revisionismen i Sveriges kommunistiska parti. . Översättning: . Stockholm: Bonnier. sid. . .
• . Olsson, Sven E. (red.). (1976). Från SKP till VPK : en antologi. . Översättning: . Lund: Zenit. sid. . ISBN 9150405225.
• Hermansson, C.-H.. (red.). (1977-1980). Kommunister : en intervjubok. . Översättning: . Stockholm: Arbetarkultur. sid. . .
• . (red.). (1980). Myten om VPK's oberoende : en dokumentation av Vänsterpartiet kommunisternas politiska, ekonomiska och organisatoriska bindningar till utländska kommunistregimer. . Översättning: . Stockholm: Timbro. sid. . ISBN 917562009X.
• . Johnson, Anders & Käärik, Andres (red.). (1981). Husbondens röst : en kritisk granskning av den svenska kommunismen. . Översättning: . Stockholm: Akademilitteratur. sid. . ISBN 9174101579.
• Berg, Nils J.. (red.). (1982). I kamp för socialismen : kortfattad framställning av det svenska kommunistiska partiets historia [1917-1981]. . Översättning: . Stockholm: Arbetarkultur. sid. . ISBN 9170141487.
• Holmberg, Håkan. (red.). (1982). Folkmakt, folkfront, folkdemokrati : de svenska kommunisterna och demokratifrågan 1943-1977. . Översättning: . Uppsala: Uppsala universitet. sid. . ISBN 9155412556.
• Lindkvist, Kent. (red.). (1982). Program och parti : principprogram och partiideologi inom den kommunistiska rörelsen i Sverige 1917-72. . Översättning: . Lund: Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. sid. . ISBN 9185118729.
• Hermansson, Jörgen. (red.). (1984). Kommunism på svenska? : SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern. . Översättning: . Uppsala: Uppsala universitet. sid. . ISBN 9155416292.
• Arvidsson, Hans. (red.). (1987). Medan revolutionen dröjer : kritik av ett parti i motvind. . Översättning: . Stockholm: Arbetarkultur. sid. . ISBN 9170142246.
• Skott, Staffan. (red.). (1991). Liken i garderoben : Vänsterpartiets (Sveriges kommunistiska parti) förflutna 1917-1989. . Översättning: . Stockholm: Tiden. sid. . ISBN 9155036430.
• Hammar, Bo. (red.). (1992). Ett långt farväl till kommunismen. . Översättning: . Stockholm: Bromberg. sid. . ISBN 9176085929.
• Lindquist, Hans. (red.). (1992). Men det regnar ju i Moskva! : den svenska ultravänsterns relation till Sovjetunionen. . Översättning: . Stockholm: Natur och kultur. sid. . ISBN 9127022595.
• Norborg, Lars-Arne. (red.). (1992). Lik i garderoben? : en rapport om SKP/VPK:s internationella förbindelser. . Översättning: . Stockholm: Vänsterpartiet. sid. . .
• Skott, Staffan. (red.). (2000). Liken i garderoben lever än : [undanflykternas mästare] : [om Vänsterpartiets förflutna 1918-1998]. . Översättning: . Stockholm: Hjalmarson & Högberg. sid. . ISBN 9189080440.

[redigera] Referenser

1. ^ Socialdemokraterna - Vår historia
2. ^ "Kommunism och Löfte - Arbetarrörelsen i skuggan av Sovjetunionen 1917-1991, sidan 141."
3. ^ Historisk statistik
4. ^ Valresultat - Kommunfullmäktige

[redigera] Externa länkar

• Vänsterpartiet – officiell webbplats