Moderata samlingspartiet

Wikipedia

Moderata samlingspartiet {{{partinamn_officiellt}}}



Partiledare	{{{partiledare}}}
Partiordförande	Fredrik Reinfeldt
Språkrör	{{{språkrör}}}
Talesperson(er)	{{{talesperson}}}
Partisekreterare	Per Schlingmann
Gruppledare i riksdagen	Lars Lindblad
Gruppledare i senaten	{{{senatsledare}}}
Gruppledare i representanthuset	{{{representanthusledare}}}

Grundat	17 oktober 1904
Huvudkontor	Stora Nygatan 30, Stockholm
Antal medlemmar	56 988 (2:a)

Politisk ideologi	Liberalkonservatism
Internationellt samarbetsorgan	International Democrat Union
Nordiskt samarbetsorgan	{{{norden}}}
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska folkpartiet
Partigrupp i Europaparlamentet	EPP-ED
Färg(er)	Blå

Webbplats	www.moderat.se

{{{fotnot}}}

Moderata samlingspartiet (m), moderaterna, är ett svenskt politiskt parti, grundat 1904 under namnet Allmänna valmansförbundet. Partiet förespråkar liberalkonservatism och anses traditionellt stå till höger inom svensk politik (åren 1938–1969 ingick även ordet "höger" i partinamnet). Partiet är det näst största i den svenska riksdagen (efter socialdemokraterna).

Inför valet 2006 samarbetade man inom den borgerliga koalitionen Allians för Sverige, som gick segrande ur valet. Moderaterna ingår i en koalitionsregering med samarbetspartierna Kristdemokraterna, Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet.

[redigera] Historia

[redigera] 1800-talets konservativa riksdagsgrupperingar

Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika konservativa grupper, partier, som fanns i riksdagens båda kammare under 1800-talets andra hälft, såsom Lantmannapartiet i andra kammaren och Protektionistiska partiet i första kammaren. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän.

I första kammaren fanns 1888-1909 Protektionistiska partiet, som 1910 blev Förenade högerpartiet och 1888-1904 Minoritetspartiet som 1905-1909 gick under namnet Första kammarens moderata parti (eller ibland bara Moderata partiet). 1912 gick dessa samman till Första kammarens nationella parti, som informellt kom att kallas förstakammarshögern och bestod till och med 1934 års riksdag.

Lantmannapartiet bildades i andra kammaren redan vid starten 1867 (efter representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen), även om det under en tid splittrades i Gamla lantmannapartiet och Nya lantmannapartiet. 1903 bildades De moderata reformvännernas grupp som från och med 1906 ersattes av Nationella framstegspartiet. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade Lantmanna- och Borgarepartiet, informellt kallat andrakammarshögern, som bestod till och med 1934 års riksdag.

[redigera] Bildandet av den moderna partiorganisationen

Allmänna valmansförbundet grundades den 17 oktober 1904 på restaurang Runan i Stockholm. Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i riksdagens båda kammare. Från början präglades partiets politik av patriotism och konservatism, men med tiden har liberalismen successivt vuxit sig allt starkare i partiet.

Allmänna valmansförbundet var från början endast en gemensam kampanjorganisation, som riksdagspartierna formellt var fristående från men drev tillsammans.

[redigera] 1930-talet

Under 1933 och början av 1934 följde en splittring med bakgrund i olika hållningar gentemot nazismen. Partiets fristående ungdomsförbund Sveriges Nationella Ungdomsförbund hade under en tid uppvisat dragningar mot denna ideologi. Man organiserade uniformerade "kampgrupper", något som väckte mycket negativa reaktioner i moderpartiet. Partiledaren Arvid Lindman markerade vid samma tid mycket kraftigt mot nazismen i Tyskland och Sverige. Partiet bröt allt samarbete med ungdomsförbundet 1934, och lät i stället bilda ett nytt, som fick namnet Ungsvenskarna.

Högergrupperna i riksdagens båda kammare, Första kammarens nationella parti och Lantmanna- och Borgarepartiet, gick formellt samman till en gemensam grupp från och med 1935 års riksdag, och tog därmed namnet Högerns riksdagsgrupp. Några år senare, 1938, bytte Allmänna valmansförbundet namn till Högerns riksorganisation.

[redigera] Samlingsregeringen 1939-1945

På grund av det spända internationella läget under andra världskriget, bildades en samlingsregering 1939 som högerpartiet ingick i. Högermän besatte bland annat posterna som ecklesiastikminister och handelsminister.

[redigera] 1945-1980

Efter samlingsregeringens upplösning skulle det dröja drygt 30 år innan partiet ingick i regeringen igen. Under 1950-talet försvagades partiet och var inte längre socialdemokraternas självklara huvudmotståndare. Partiet förespråkade tidigt ett närmande till Västeuropa genom att redan i början av 1960-talet under partiledaren Gunnar Heckscher förespråka ett svenskt medlemskap i EEC (Europeiska unionens föregångare). 1952 hade man börjat använda beteckningen Högerpartiet parallellt med namnet Högerns riksorganisation, men 1969 bytte partiet till nuvarande namn.

Med det vänsterradikala tonläge som rådde i svensk politik från 1960-talets slut och under större delen av 1970-talet marginaliserades partiet till en början och sågs som extremistiskt av många, men partiledaren Gösta Bohman vände i stället detta till en framgång och lockade till sig många väljare som reagerade mot den så kallade 68-vänsterns antiliberala budskap. Vid valet 1976 blev det borgerlig majoritet i riksdagen och partiet kom att ingå i centerpartisten Thorbjörn Fälldins två första regeringar 1976-1978 och 1979-1981.

[redigera] 1980-1999

Moderaternas tidigare partisymbol

1981 avgick de moderata statsråden ur regeringen. Bakgrunden var att den folkpartistiske budgetministern Rolf Wirtén under den så kallade "underbara natten" träffat en uppgörelse i skattefrågan med socialdemokraterna, en uppgörelse som moderaterna inte ställde sig bakom. Sedan socialdemokraterna återfått regeringsmakten vid valet 1982 framträdde moderaterna under 1980-talet återigen som det ledande borgerliga partiet.

Efter valet 1991 kunde partiledaren Carl Bildt bli statsminister i en ny borgerlig koalitionsregering, dock beroende av passivt parlamentariskt stöd från Ny demokrati. I nästa val 1994 behöll moderaterna sitt väljarstöd, men eftersom övriga koalitionspartners minskade och Ny demokrati försvann ur riksdagen förlorades regeringsmakten igen. 1998 års val visade på ungefär samma stöd i valmanskåren för partiet som de två tidigare valen, men de borgerliga återfick inte majoritet i riksdagen denna gång heller. Bildt avgick som partiledare kort därefter och lämnade över till Bo Lundgren 1999.

[redigera] 2000-talet

Efter katastrofvalet 2002, som delvis orsakades av en mycket debatterad dokumentär i SVT om rasism i valstugorna, bara några veckor före valdagen, påbörjades ett stort förändringsarbete av moderaterna. Grunden för förändringarna hade visserligen lagts i samband med att man arbetade fram ett nytt idémanifest ("Land för hoppfulla"), redan 1997, men det blev uppenbart att partiet behövde reformeras.

Nya moderaterna presenterades av Fredrik Reinfeldt på partiets arbetsstämma 2005 i Örebro, som fokuserar på huvudfrågorna:

Det skall löna sig att arbeta
Offentlig vård - i tid
Nolltolerans mot brott

Partiet lyckades tillsammans med övriga partier i Allians för Sverige åstadkomma ett maktskifte i riksdagsvalet 2006. Fredrik Reinfeldt blev statsminister i spetsen för en majoritetsregering (regeringen Reinfeldt), där moderaterna besatte hälften av ministerposterna.

[redigera] Namnhistorik

1904–1938: Allmänna valmansförbundet
1938–1952/1969: Högerns riksorganisation
1952–1969: Högerpartiet
1969–: Moderata samlingspartiet

[redigera] Ideologi

Moderata samlingspartiet ideologi är officiellt liberalkonservatism. Huruvida moderaternas ideologiska tyngdpunkt ligger på liberal eller konservativ är dock omdiskuterat. Under Fredrik Reinfeldts ledning har partiet, enligt vissa rört sig bort ifrån nyliberalismen och närmat sig socialkonservatismen eller socialliberalismen. Moderaterna har dock inte antagit något nytt partiprogram och dessutom finns många personer med nyliberalt förflutet kvar på ledande positioner inom partiet. Vidare dominerar fortfarande nyliberalismen i ungdomsförbundet MUF. Moderaternas medlemstidning heter Medborgaren.