Ture Nerman

Wikipedia

Ture Nerman, född 18 maj 1886 i Norrköping död 7 oktober 1969. Svensk journalist, radikal politiker, antimilitarist och författare (poet). Under hela sitt vuxna liv var han dessutom vegetarian och nykterist. Bror till konstnären Einar Nerman och arkeologen Birger Nerman.

Nerman blev fil kand i Uppsala 1908 och satsade därefter på en karriär som socialistisk journalist, först i Sundsvall och senare i Stockholm. Nermans radikala skrivande innefattade en egenkomponerad stavningsreform. Ord som tex Sverige blev i Nermans tappning Svärge, ljus blev jus, hjärta blev järta osv.

Nerman var politiskt radikal och växlade partitillhörighet mellan socialdemokraterna och kommunisterna. När första världskriget bröt ut 1914 blev Nerman en förkämpe i Zimmerwaldrörelsen, den socialisiska internationella grupp som kämpade emot kriget. Han var tillsammans med Zeth Höglund en av grundarna av den svenska kommunistiska rörelsen 1917 och i April det året var välkomnade han de ryska bolsjevikledarna Lenin och Zinovjev på deras genomresa genom Stockholm. Han reste själv till Sovjetunionen tre gånger, 1918 med Anton Nilson, 1920 och 1927 och träffade många av de främsta bolsjevikledarna, som Trotskij, Zinovjev, Kamenev, Bucharin, Aleksandra Kollontaj och Karl Radek. Nerman hyllade Lenin och den ryska Oktoberrevolutionen, men han fördömde Stalinismen och den senare utvecklingen i Sovjetunionen.

Nerman satt i riksdagen 1930-37 och 1946-53. Sitt kraftiga motstånd mot nazismen demonstrerade han där vid ett flertal tillfällen; när de svenska tidningarna rapporterade som mest från den tyska judeförföljelsen och köpbojkotten med början mars 1933, förvägrades Nerman att ställa en fråga, interpellation, till ecklesiastikminister Arthur Engberg. Nermans fråga gällde huruvida regeringen skulle göra något för Tysklands förföljda judiska forskare och konstnärer och ge dem asyl i Sverige. Omröstningen i den första kammaren den 20 april 1933 resulterade i att Nerman förvägrades begära interpellationen med röstsifforna 62 mot 59, vilket väckte stor debatt.

Under andra världskriget gav han ut den kraftfullt antinazistiska tidningen Trots allt! Namnet till tidningen hade han lånat från Karl Liebknechts text Trotz Alledem!. Tidningen utgavs 1939-45, men flera nummer beslagtogs av censuren och i rättegång 1939 dömdes Ture Nerman till tre månaders fängelse för att med sina skrivelser ha brytit mot den svenska "neutraliteten". Nerman hade skrivit en artikel 10 november med rubriken Hitlers helvetesmaskin, och den skarpa ordalydelsen i artikeln ansågs inte acceptabel av den svenska staten. Nerman skrev själv om dess olika "brott" i en ledare i Trots allt! 9 juni 1944, att den socialdemokratiska partistyrelsen utdömt tidningen bland annat för att de ansåg att den haft för avsikt att skada partiet och för att den anklagat partivänner för att vara nazister. Samtliga ledare, även de som beslagtagits, publicerades 1946 i boken För människovärdet.

Mot slutet av sitt liv bytte Nerman delvis ideologisk inriktning. Han blev anhängare av ett svenskt NATO-medlemskap och stödde Sydvietnam och USA i Vietnamkriget.

Som poet debuterade Nerman 1909 och gav totalt ut 18 diktsamlingar samt några romaner. Hans mest kända dikt är troligen den senare av Lille Bror Söderlundh tonsatta Den vackraste visan om kärleken. Han skrev också revykupletter åt Ernst Rolf under dennes tidiga karriär på 1910-talet.

Ture Nermans självbiografi i tre delar heter Allt var ungt, Allt var rött och Trots Allt!

Ture Nerman har fått en liten gata uppkallad efter sig på Kungsholmen i Stockholm, Ture Nermans gränd.

[redigera] Revolutionär diktning

Ture Nermans stora passion i livet var diktandet, sina egna alster, och andras. Han skrev huvudsakligen två typer av dikter, kärleksdikter och politiska, radikala dikter. Här följer en sådan dikt, Till Bärget, en hyllningsdikt till den ryska Oktoberrevolutionen 1917, publicerad i den kommunistiska tidningen Politiken den 11 november. Titeln syftar på den franska revolutionens yttersta vänsterparti, med vilket Nerman vill jämföra bolsjevikerna. (Se Bergpartiet.)

Till Bärget

Hurra, revolutionen lever än!

Det går ända framåt vid Nevans vatten.

På tsar Kerenskijs grav står livets män:

Lenin med Zimmerwalds kokard i hatten!

När alla svikit massornas svultna hopp

och när Gironden fegt gett fältet opp,

när frasen brister och när bubblan spricker –

då är er tid, ni Bärgets bolsjeviker!

Nog nu med granna ord och tomma tal!

Rättfärdigheten fodrar hand, ej tunga.

Det gnyr och gnisslar i kung Mammons sal.

Dörrn in! – låt hela samhällshuset gunga!

Bränn bråten ner till aska och därur

res Proletariatets diktatur!

Hell hämdens folk, hell blusmän och musjiker,

murbräckans huvud, Bärgets bolsjeviker.

Blod? Våld? Nåväl, det var ej massans sed

med tantkongresser och med spaltkanoner.

Ni skriver aldrig mänsklighetens fred

i silkeshandskar och resolutioner.

Ned med vart sladdrande katederband!

Vi dör ej för något ”fosterland”.

Vi har fått nog av socker och av smicker.

Hell handlingen! Hell Bärgets bolsjeviker!

En värld i dödsnöd ser sitt liv i er,

en mänsklighet ber seger åt er fana.

Frihetens Gud, sänd dina härar ner!

Till jälp i alla land att dagen dana!

I soln, ni tänt på nytt vid österns rand,

se, seklens största bragd med brännhet hand

Historien i sin koppartavla sticker:

er frälsargärning, Bärgets bolsjeviker!