Spanska inbördeskriget
Wikipedia
| Spanska inbördeskriget | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
 En sovjetisk stridsvagn (T-26) som användes av republikanerna. |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Spanska republiken
|
 Spanska staten |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Manuel Azaña Francisco Largo Caballero Juan Negrín |
Francisco Franco | ||||||
Spanska inbördeskriget var det inbördeskrig i Spanien som pågick 1936-1939 när militären Francisco Franco ledde en fascistisk militärkupp mot andra republiken och den sittande parlamentariska regeringen. Rebellsidan utgjordes av konservativa, nationalistiska och fascistiska krafter, vilka bland annat ville återinföra monarkin. De utgjorde tillsammans en högerkoalition, där även Katolska Kyrkan och den övre borgarklassen ingick.
Andra spanska republiken utropades 1931 efter att Alfons XIII av Spanien abdikerat. De sista valen hölls i januari 1936 och resulterade i en klar majoritet för folkfronten som utgjordes av den spanska arbetarklassen; kommunister, socialister och syndikalister. Även liberaler anslöt sig till den republikanska sidan.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
Innan kriget varnade många, bland annat de då mycket fåtaliga spanska kommunisterna, för krigsfaran. De tyska fascisterna utnyttjade den frihet de hade i republiken och skapade dussintals stödjepunkter för det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets så kallade landsgrupper, samt upprättade en fast förbindelse med den spanska arméns generalstab och värvade sina agenter bland officerskåren.
Redan 1935 började organisationer slå ihop sig och organisera sig till stöd för republiken. I början av året inleddes förhandlingar mellan den unitära arbetarkonfederationen (CGTU) och det allmänna arbetarförbundet (UGT), som ledde till en sammansluttning i slutet av samma år. I januari 1936 bildades folkfronten, vilken omfattade det kommunistiska partiet, det socialdemokratiska partiet, landsorganisationen (UGT), republikanska vänstern, det republikanska förbundet, den katalanska vänsterns parti och andra organisationer. I april 1936 förenades de socialdemokratiska och kommunistiska ungdomförbunden till en enhetlig organisation. I juli samma år förenade sig fyra partier i Katalonien - det katalanska socialistiska förbundet, den katalanska federationen av socialdemokratiska partiet och det kommunistiska partiet - till Kataloniens förenade socialistiska parti. I mars 1937 bildades i talrika provinser i Spanien allianser mellan samtliga ungdomsorganisationer - det förenade socialistiska ungdomförbundet, samt de anarkistiska och republikanska organisationerna och i september samma år bildades den Nationella Ungdomsalliansen som omfattade samtliga landets ungdomsorganisationer.
[redigera] Revolution: CNT-FAI
I mars 1938 träffades överenskommelse om aktionsenhet mellan den socialdemokratiska landsorganisationen UGT (Union General de Trabajadores) och den syndikalistiska CNT och i april anslöt sig de båda landsorganisationerna såväl som Iberiens anarkistiska fackförbund till folkfronten. Krafterna som förenade republiken bestod alltså bland annat av liberaler, socialister, kommunister och anarkister. Anarkosyndikalisterna, CNT (Confederacion Nacional del Trabajo) och FAI (Federación Anarquista Ibérica), hade mer än 2 000 000 män och kvinnor organiserade, och med den legendariske Buenaventura Durruti i spetsen började de genomföra en anarkistisk revolution, där både industrin och jordbruket i Katalonien, Aragonien och Andalusien genomgick en snabb och frivillig kollektivisering. Barcelona har sedan dess förblivit "anarkismens huvudstad". De sovjetstödda kommunisterna var dock helt dominerande på republiksidan under slutet av kriget, och med Stalins hemliga polis började man rensa ut anarkister och trotskister (POUM - Partido Obrero de Unificación Marxista) och upplöste kollektiven med våld. Detta försvagade stridsviljan och bidrog verksamt till att kriget förlorades.
[redigera] Kriget
[redigera] Internationella Brigaden
Frivilliga från hela världen åkte till Spanien för att kämpa på republikens sida. Republikens frivilliga organiserades i så kallade internationella förband. I dessa förband fanns det cirka 500 svenskar, varav merparten kommunister och syndikalister. Nationalisterna hade stöd av frivilliga ifrån Nord-Afrika och Irland.
Nazityskland, Salazars Portugal och Mussolinis Italien var nära allierade med Franco och den spanska republiken hade bara Mexiko och Sovjetunionen på sin sida, dock beslagtog Sovjetunionen hela spanska guldreserven. Mexikos resurser var klart begränsade och Sovjetunionens politik ledde till enorma stridigheter mellan bland annat anarkister och kommunister inom den spanska republiken.
[redigera] Europas svek
De europeiska länderna valde att inte stödja republiken, något som kallades för noninterventionspolitik. Kritikerna – exempelvis George Orwell – menade att man förrådde demokratins sak i Europa och offrade Spaniens folk av stormaktspolitiska och ekonomiska skäl; Texas Oil Company hade också intressen i francosidans seger. Winston Churchill, en brittisk konservativ politiker, bestred så sent som 1938 att det fanns tyska eller italienska interventionstrupper i Spanien. Han sade att det i Spanien endast försigick en inre kamp mellan spanjorerna själva. Den spanska republiken fick, skamligt nog, inget stöd från någon av västmakterna och många europeiska länder stiftade lagar som kriminaliserade de personer som ville åka till Spanien för att strida på republikens sida. Stalins ambitioner var främst stormaktspolitiska; Spaniens folk spelade där en mycket underordnad roll.
[redigera] Militärkuppen
Francisco Franco tog sig i hemlighet från Kanarieöarna till Spanska Marocko och fick befäl över trupperna där. Han planerade en invasion därifrån och upp mot nordvästra delen av Spanien. Kriget började med ett kuppförsök av Franco 18 juli 1936 mot Azaña. Detta misslyckades inledningsvis. Barcelona försvarades mycket framgångsrikt av anarkisterna och Columna Durruti som också försvarade Madrid och sedan under stort jubel tågade mot Saragoza. Stridsmoralen var hög men man saknade nästan helt den militära utrustning som fascisterna hade. Försvaret av Barcelona genomfördes med 2-5000 handeldvapen, de flesta urmodiga eller tagna från fienden. Den republikanska regeringen agerade ofta obeslutsamt och splittrat. När Madrid föll 1 april 1939, föll också republiken.
[redigera] Inbördeskrigets många orsaker
De interna konflikterna i Spanien var många, nationalism - socialism, kastiljaner - katalaner, stad - landsbygd, kolonier - inte kolonier, fattig - rik. En av de utlösande var konflikten kring kungamakten. Under 1930-talet hade vänstern beslutat att avskaffa monarkin. Monarkin avskaffades 1931 efter ett antal konflikter. Azaña hade under det tidiga 30-talet stort stöd bland landets invånare. Oro och dålig ekonomi, snabba reformer ökade högerns anhängare. Så vänstern förlorade 1933 års val, det var därför vänstern senare enades (se ovan). Efter nyvalet 16 februari 1936 fick de dock tillbaka makten från kristdemokraterna. Valet var jämnt och stormigt. Efteråt var det i princip två block; nationalistisk höger mot republikansk vänster. Mordet den 13 juli 1936 i Madrid, på monarkistledaren Calvo Sotelo var en utlösande faktor. Mordet var en hämnd för ett annat mord, på en republikan. Det fick monarkisterna att stödja fascisterna; falangisterna och carlisterna var nu enade. Vänstern var i likhet med högern splittrad; dock hölls högern ihop av katolicism och anti-republikanism. Geografin spelade också roll - de frankotrogna landsteg i söder. I nordöst hann republiken bjuda motstånd. Men samtidigt var det en militärrevolt mot den spanska regeringen. Striderna mellan regeringen och revoltörerna övergick raskt till ett regelrätt inbördeskrig. Hårda strider mellan illa utrustade härar gjorde att det blev ett blodigt och grymt krig.
Uppemot 500 000 människor beräknas ha dött.
[redigera] Modern krigföring och Guernicas undergång
Spanska inbördeskriget var bland de första krigen där man använde en modernare krigföring. Tyska Luftwaffe bombade till exempel i april 1937 den lilla staden Guernica. Staden, som saknade militärstrategisk betydelse, blev svårt skadad med enorma förluster i människoliv. Pablo Picasso förevigade händelsen i en världsberömd protestmålning. Kriget var ovanligt blodigt, och civilbefolkningens lidanden var outsägliga. För Tyskland innebar interventionen en typ av övning inför andra världskriget, vilket kan ha bidragit till landets stora framgångar i dess inledning 1939-1941.
I slutet av 1938 rapporterades från fascisternas sida att de italienska och tyska trupperna var fler än de spanska. Flera inom den spanska officerskåren som kämpade mot republiken klagade på att de tyska och italienska befälhavarna betedde sig som om de var i en koloni. Västmakterna upptäckte för sent att man missat tillfället att stoppa fascismen och därmed Andra Världskriget på ett tidigt stadium. Snart skulle hela Europas folk plågas av den nazistiska krigsmaskinen.
[redigera] Slutet
Fascisterna vann slutligen kriget 1939 och Francisco Franco utropades till diktator. Hundratusentals flyktingar tog sig över gränsen till Frankrike, andra avrättades direkt eller fängslades. 40 års blodig fascistdiktatur skulle följa. Franco dog 1975. 1977 firade republikaner i exil äntligen sin återförening i Spanien, och 2006 celebrerades 70-årsminnet av den spanska revolutionen.
[redigera] Litteratur
- Beevor, Antony, Spanska inbördeskriget. Lund: Historiska Media 2006. ISBN 91-85057-72-X
- Hemingway, Ernest: Klockan klämtar för dig. Roman. Forum 1977.
- Lorenzo, César M.: Syndikalismen vid makten. Spansk anarkosyndikalism före, under och efter inbördeskriget 1936-39. Federativs, Sthlm 1972.
- Orwell, George: Hyllning till Katalonien. Roman. Litteraturfrämjandet 1989.
- Thomas, Hugh: The Spanish Civil War. Penguin 1989.
- Österberg, Axel: Bakom Barcelonas Barrikader. Federativs 1936.[[1]]
[redigera] Film
Både Hemingways och Orwells böcker har filmatiserats, "For Whom The Bell Tolls" i regi av Sam Wood 1943 med Gary Cooper och Ingrid Bergman i huvudrollerna och Homage to Catalonia som "Land och frihet" av Ken Loach 1995.
[redigera] Se även
