Svarta havet

Wikipedia

Svarta havet är ett bihav till Medelhavet, beläget mellan Mindre Asien och sydöstra Europa.

Länder med kust mot Svarta havet (medurs med start i norr):

[redigera] Geografi

Havet står i sydväst genom Bosporen, Marmarasjön och sundet vid Dardanellerna i förbindelse med Medelhavet och i nordöst genom sundet vid Kertj med Azovska sjön, som kan betraktas som en förgrening av Svarta havet. Vattenytans största längd, nära sammanfallande med 42:a breddgraden, är 1 187 kilometer och dess största bredd är 613 kilometer. Den minsta bredden mellan Krims sydligaste udde och Kap Kerempe är 229 kilometer. Arealen är cirka 424 000 kvadratkilometer och djupet når 2 244 meter. Svarta havet erhöll sitt benämning av turkar och krimtatarer på grund av sina dimmor och stormar.

Från Bosporen till Kap Emine på Balkan är kusten brant och har en större inskärning vid Burgas, som kallas Burgaski zaliv. Vidare åt norr, förbi Varna och genom Dobrudsja till Donaus mynningar, är den däremot lågland och blir vid utloppet av nämnda flod, som årligen avsätter omkring 82 miljoner kubikmeter sand och lera, sönderskuren i en mängd träsk och bankar. Även norr om Donau är kusten låg och kantad av laguner. På Krim höjer sig kusten åter och den består där av en brant bergskedja av kalkformation. På Krim märks åtskilliga vikar med goda hamnar, såsom Jevpatorija, Sevastopol, Balaklava och Feodosija. Halvöarna Kertj och Taman, vilka båda skiljer Azovska sjön från Svarta havet, är till större delen låga och sandiga. Den senare är uppfylld av saltträsk och laguner. Den omständigheten att dylika vattensamlingar vidare sträcker sig upp mot Don och österut till Astrachan visar tydligt på en forntida förbindelse mellan Kaspiska havet och Svarta havet, vilken fanns ännu under kvartärtiden. Först senare bröt sig Svarta havet ett utlopp till Medelhavet.

På andra sidan om Tamanhalvön närmar sig bergskedjan Kaukasus kusten och följer den till Rionis floddal. Från Batumi, nära turkiska gränsen, vidtar Mindre Asiens kustberg, som endast med korta avbrott löper efter Svarta havets hela södra kust. På grund av de branta stränderna finns på denna sträcka endast ett fåtal goda ankarplatser.

Städer av vikt vid Svarta havet är, utom de redan nämnda: Constanta, Odessa, Novorossijsk, Tuapse, Sotji, Suchumi, Poti, Trabzon, Samsun och Zonguldak. Tillflödena Donau, Dnestr, Dnjepr, Don, Kuban, Kizilirmak med flera, är både många och stora. Deras flodområde uppgår till 2 087 060 kvadratkilometer.

På grund av flodernas olika vattenstånd är emellertid den vattenmassa, som tillförs havet, högst växlande. Den är störst i maj till juni, minst i februari. Som en naturlig följd av det rika tillflödet av sött vatten är Svarta havets salthalt (1,5–1,8 procent) knappt hälften så stor som Medelhavets. Dess temperatur är i allmänhet lägre än man kunde vänta av det sydliga läget. Sommarisotermen för 19,6 °C följer den norra kusten och den för 21 °C den södra. Vid två tillfällen, åren 401 och 762, vet man att hela havet varit fruset. Medelhavsvattnet strömmar som en salt underström genom Bosporen in i Svarta havet, medan ytvattnet med stark ström går från Svarta havet genom Bosporen till Medelhavet. De härskande vindarna är vanligen under sommaren nordostvinden, under vintern sydliga och sydöstliga vindar. Dimmor förekommer ofta, och häftiga stormar uppkommer plötsligt. Ebb och flod är endast obetydligt märkbara.

[redigera] Fauna

Med avseende på djurlivet har Svarta havet stor likhet med Kaspiska havet men å andra sidan finns även flera för Medelhavet kännetecknande arter. Vid de stora flodmynningarna lever stören, i saltare vatten förekommer makrill och tonfisk i mängd. Däremot fann en rysk expedition att inget djurliv existerar i djupare vattenområden, till följd av den rikliga förekomsten av svavelväte.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)