Margaret Thatcher

Wikipedia

Margaret Thatcher

Regeringschef

Ämbetsperiod:	4 maj 1979 – 28 november 1990
Företrädare:	James Callaghan
Efterträdare:	John Major
Födelsedatum:	13 oktober 1925
Födelseplats:	Grantham, Lincolnshire England, Storbritannien
Make:	Denis Thatcher
Politiskt parti:	Konservativa partiet

Margaret Hilda Thatcher, Baroness Thatcher of Kesteven (sedan 1992), föddes med efternamnet Roberts den 13 oktober 1925 i Grantham, Lincolnshire, Storbritannien. Hon var partiledare för det brittiska konservativa pariet 1975-1990 och Storbritanniens premiärminister 1979–1990.

Thatcher är den som suttit längst som brittisk premiärminister sedan Gladstone, och den med den längsta sammanhängande tiden på posten sedan Lord Liverpool i början av 1800-talet. Hon är också den enda kvinnan som har varit premiärminister eller ledare för ett stort politisk parti i Storbritannien. Thatcher anses allmänt som en av de viktigaste brittiska politikerna under det senare 1900-talet. Hon har tenderat att väcka både starkt stöd och starkt motstånd.

Thatchers anhängare hävdar att hennes ekonomiska politik ledde till ett ekonomiskt uppsving för Storbritannien, som länge varit i ekonomisk kris. Hennes motståndare var ofta kritiska till vad man uppfattade som sociala nedskärningar; den totala skattesatsen förblev dock konstant under Thatchers regeringsperiod.

Thatchers politik har stundtals karakteriserats som thatcherism.

Hon var gift med Denis Thatcher från 13 december 1951 till dennes bortgång 26 juni 2003.

Innehåll 1 Tidigt liv och utbildning 2 Politisk karriär mellan 1950 och 1970 3 I Heaths regering 4 Oppositionsledare 5 Som premiärminister 5.1 1979–1983 5.1.1 Falklandsöarna 5.1.2 Valet 1983 5.2 1983–1987 5.3 1987–1990 5.4 Fall från makten 6 Karriär efter politiken 7 Arv 8 Källor 9 Noter 10 Litteratur 10.1 Böcker av Margaret Thatcher 10.2 Biografier 10.3 Ministrars självbiografier 11 Externa länkar

[redigera] Tidigt liv och utbildning

Thatcher föddes som Margaret Hilda Roberts i staden Grantham i Lincolnshire, England. Hennes far var Alfred Roberts, som ägde en speceriaffär i staden, var aktiv i lokalpolitiken (och hade ämbetet alderman), samt var metodistisk lekmannapredikant. Roberts kom från en liberal familj men kandiderade—som då var praxis i lokalpolitik—som oberoende. Han förlorade sin post som Alderman 1952 efter att Labourpartiet fick sin första majoritet i Grantham Council 1950. Hennes mor var Beatrice Roberts, född Stephenson, och hon hade en syster, Muriel (1921-2004). Thatcher uppfostrades som metodist och har förblivit kristen under hela sitt liv.^[1]

Thatcher fick bra resultat i skolan. Hon gick i en grammar school för flickor (Kesteven) och kom sedan till Somerville College, Oxford 1944 för att studera kemi. Hon blev ordförande för Oxford University Conservative Association 1946, som tredje kvinna på den posten. Efter sin examen arbetade hon som kemist vid British Xylonite och sedan J. Lyons and Co., där hon medverkade till att ta fram metoder för att bevara glass. Hon ingick i den grupp som utvecklade den första frysta mjukglassen. Hon var också medlem av Association of Scientific Workers.

[redigera] Politisk karriär mellan 1950 och 1970

Vid valen 1950 och 1951 ställde Margaret Roberts upp i valkretsen Dartford, som var en säker valkrets för Labour. Hon var då den yngsta kvinnliga konservativa kandidaten någonsin. Medan hon var aktiv i det konservativa partiet i Kent mötte hon Denis Thatcher, som hon gifte sig med 1951. Denis Thatcher var en välbärgad affärsman och finansierade sin frus juridikstudier. Hon blev kvalificerad som barrister 1953. Samma år föddes hennes tvillingbarn Carol och Mark. Som advokat specialiserade hon sig på skatterätt.

Thatcher började sedan leta efter en säker konservativ valkrets och förlorade med liten marginal nomineringen till kandidat i Orpington 1954. Hon blev avvisad flera andra gånger innan hon blev nominerad för Finchley i april 1958. Hon invaldes med god marginal i valet 1959 och tog säte i underhuset. Hennes jungfrutal var till stöd för hennes eget förslag om att tvinga kommunala församlingar att hålla möten offentligt, vilket blev antaget. 1961 gick hon emot partilinjen genom att rösta för återinförande av bestraffning med ris.

Hon befordrades tidigt till regeringen som underordnad minister (Parliamentary Secretary) i ministeriet för pensioner och socialförsäktingar (Ministry of Pensions and National Insurance) i september 1961. Hon behöll denna post tills de konservativa förlorade makten i valet 1964. När Sir Alec Douglas-Home avgick röstade Thatcher för Edward Heath i valet av partiledare 1965. När Heath hade segrat belönades hon med att bli de konservativas talesman i bostads- och markfrågor. Hon antog den politik som hade utvecklats av hennes kollega James Allason, att sälja kommunägda bostäder till deras hyresgäster. Detta blev populärt i senare val^[2]. Hon flyttade till skuggfinansgruppen efter 1966.

Thatcher var en av få konservativa parlamentsledamöter som stödde Leo Abses lagförslag om att avkriminalisera manlig homosexualitet, och hon röstade för David Steels förslag om att legalisera abort. Hon var dock motståndare till att avskaffa dödsstraffet och röstade mot att göra det lättare att uppnå skilsmässa. Hon gjorde sig bemärkt som talare på partikongressen 1966, med en kraftfull attack mot Labourregeringens högskattepolitik som hon beskrev som steg i riktning mot ”inte endast socialism, utan mot kommunism". Hon blev medlem av skuggkabinettet som talesman i bränslefrågor 1967, och befodrades sedan till transportfrågor och slutligen utbildningsfrågor före valet 1970.

[redigera] I Heaths regering

När konservativa partiet under ledning av Edward Heath vann valet 1970 blev Thatcher utbildningsminister. Under sina första månader på posten var hon tvungen att genomföra en nedskärning i utbildningsbudgeten och var då ansvarig för att avskaffa allmän gratis mjölk för skolbarn i åldrarna sju till elva (Labour hade redan avskaffat det för högre åldrar). Detta ledde till öknamnet "Mrs. Thatcher, Milk Snatcher". Thatcher försvarade åtgärden med att hon ålagts ett sparbeting på grund av en djup ekonomisk kris och att andra alternativ hade fått värre konsekvenser. Regeringshandlingar har visat att hon talade emot åtgärden i kabinettet, men var tvungen att genomföra sina kollegers önskemål på grund av regeringens kollektiva ansvar.^[3] Detta framkallade en folklig proteststorm. Thatcher motverkade framgångsrikt införande av avgifter för biblioteksböcker.

Hennes tid som utbildningsminister kännetecknades av flera förslag om att fler lokala utbildningsmyndigheter skulle stänga sina grammar schools och införa allmänna comprehensive schools, fastän detta i stor utsträckning uppfattades som en vänsterinriktad politik. Thatcher räddade också Open University från nedläggning. Finansministern Anthony Barber ville avskaffa det för att göra en nedskärning i budgeten. Han ansåg att det var en gimmick av Harold Wilson. Thatcher ansåg att det var ett relativt billigt sätt att utvidga högre utbildning och insisterade på att universitetet skulle experimentera med att ta in ungdomar förutom vuxna. I sina memoarer skrev Thatcher att hon inte var en del av Heaths inre krets, och hade lite eller inget inflytande på viktiga regeringsbeslut utanför sitt eget departement.

Efter de konservativas förlust i valet i februari 1974, flyttades hon igen och blev skuggmiljöminister. På denna post lovade hon att avskaffa det avgiftssystem som finansierade kommunala tjänster, vilket visade sig vara en populär politik i det konservativa partiet.

Thatcher höll med Sir Keith Joseph och CPS om att Heaths regering hade förlorat kontrollen över penningpolitiken efter sin u-sväng 1972. Efter att partiet hade förlorat det andra valet 1974 beslöt Joseph att utmana Heath om partiledarposten, men drog sig sedan ur. Thatcher beslöt då att hon skulle ge sig in i striden om ledarskapet å Joseph/CPS-falangens vägnar. Oväntat nog fick hon fler röster än Heath i den första valomgången, vilket gjorde honom tvungen att avgå. I den andra omgången besegrade hon Heaths favorit som efterträdare, William Whitelaw, med 146 röster mot 79, och blev konservativ partiledare 11 februari 1975. Hon utnämnde Whitelaw till vice partiledare. Heath förblev bitter mot Thatcher till slutet av sitt liv för vad han såg som hennes illojalitet då hon kandiderade mot honom.

[redigera] Oppositionsledare

19 januari 1976 höll Thatcher ett tal i Kensingtons stadshus där hon gick till hårt angrepp mot Sovjetunionen. I talet nämndes bland annat att "de sätter vapen före smör". Som svar på detta gav Sovjetunionens försvarsministeriums tidning Krasnaja Zvezda ("Röda stjärnan") henne smeknamnet "Järnladyn", vilket snart spreds av Radio Moskva. Thatcher fattade själv tycke för uttrycket och det blev snart förknippat med hennes image som en orubblig och ståndaktig person.

Thatcher utnämnde många Heath-anhängare till skuggkabinettet och försökte genomgående under sina regeringar ha ett kabinett som avspeglade den stora spännvidden av åsikter inom det konservativa partiet. Detta var särskilt sant under perioden 1976-9, då Thatcher hade blivit partiledare som outsider och inte hade någon större egen maktbas inom partiet. Thatcher var tvungen att agera försiktigt för att omvända det konservativa partiet till hennes monetaristiska åsikter. Hon gjorde en helomvändning från Heaths stöd för självstyre för Skottland. I en intervju för Granada Televisions program World in Action i januari 1978 sade hon att "folk är faktiskt ganska rädda för att det här landet kan bli ganska översvämmat av folk med en annorlunda kultur"^[4], vilket orsakade en särskild kontrovers vid en tidpunkten.^[5] Hon mottog 10 000 brev som tackade henne för att hon hade tagit upp ämnet och de konservativa uppnådde en ledning mot Labour i opinionsmätningarna, från att båda partier hade haft 43% före talet till 48% för de konservativa och 39% för Labour omedelbart efter.^[6]

Under valet 1979 visade de flesta opinionsmätningarna att väljarna föredrog James Callaghan som premiärminister fastän det konservativa partiet hade ledningen i mätningarna. Labourregeringen drabbades av motgångar med arbetslivskonflikter, strejker, hög arbetslöshet och kollapsande offentlig sektor under vintern 1978-9, som fick benämningen 'Winter of Discontent'. De konservativa använde valaffischer med slogans såsom "Labour Isn't Working" ("Labour fungerar inte" eller "Labour arbetar inte") (se [12]) för att angripa regeringens meriter i fråga om arbetslösheten och dess, enligt de konservativa, överreglering av arbetsmarknaden.

James Callaghans Labourregering föll efter en framgångsrik misstroendeförklaring på våren 1979 och i valet 1979 fick de konservativa en 44-mandats majoritet i underhuset. Margaret Thatcher blev Storbritanniens första kvinnliga premiärminister.

[redigera] Som premiärminister

[redigera] 1979–1983

Thatcher bildade en regering 4 maj 1979 med ett mandat att vända Storbritanniens ekonomiska nedgång och minska statens roll i ekonomin. Thatcher var förargad på en samtida syn inom civilförvaltningen att dess uppgift var att hantera Storbritanniens nedgång från det Brittiska imperiets dagar. Hon ville att landet skulle hävda en högre nivå av inflytande och ledarskap i internationell politik. Hon var filosofisk själsfrände med Ronald Reagan, som 1980 valdes till president i USA, och i lägre grad Brian Mulroney, som valdes till premiärminister 1984 i Kanada. Det tycktes ett tag som om konservatismen kunde bli den dominerande politiska filosofin i de större engelskspråkiga länderna för tidsåldern.

I maj 1980, en dag innan hon skulle möta Irlands taoiseach (regeringschef) Charles Haughey för att diskutera Nordirland, tillkännagav hon i underhuset att "framtiden för Nordirlands konstitutionella förhållanden är en fråga för befolkningen i Nordirland, denna regering, detta parlament och ingen annan."^[7]

1981 inledde ett antal fångar som tillhörde Provisoriska irländska republikanska armén (IRA) och Irish National Liberation Army i fängelset Maze (i Irland känt under dess tidigare namn 'Long Kesh') i Nordirland en hungerstrejk för att återfå sin status som politiska fångar, vilken hade dragits tillbaka fem år tidigare av den dåvarande Labourregeringen. Bobby Sands, den förste av hungerstrejkarna, valdes till ledamot av underhuset för valkretsen Fermanagh and South Tyrone några veckor innan han dog.

Thatcher vägrade först att tolerera en återgång till politisk status för IRA- och INLA-fångar, och yttrade att "brott är brott är brott; det är inte politiskt."^[8] Men när ytterligare nio män hade svultit sig själva till döds och hungerstrejken hade avslutats, och med växande ilska i båda delar av Irland och utspridda oroligheter, återfick fångar från paramilitära grupper några rättigheter med anknytning till politisk status.

Thatcher fortsatte också politiken med "ulsterisering" ("Ulsterisation") som den tidigare Labourregeringen och dess nordirlandsminister Roy Mason hade fört. Tanken var att Nordirlands unionister skulle stå i främsta ledet för att bekämpa irländsk republikanism. Detta innebar att den brittiska armén i stort avlastades och rollen för de lokala militära och polisiära styrkorna stärktes.

Som monetarist började Thatcher i sin ekonomiska politik med att höja räntorna för att sakta ned tillväxten av penningmängden och därmed sänka inflationen. Hon hade en preferens för indirekt beskattning före inkomstskatt, och momsen (engelska VAT) höjdes kraftigt till 15%, med en påföljande kortsiktig ökning av inflationen. Dessa åtgärder drabbade företag, särskilt tillverkningssektorn, och antalet arbetslösa passerade snabbt två miljoner, dubbelt så många som under den föregående Labourregerringen.

Politiska kommentatorer pekade tillbaka på Heath-regeringens "U-sväng" och spekulerade om att Thatcher skulle göra likadant, men hon förkastade denna inriktning på partikongressen 1980 och sade till partiet att det enda hon hade att säga till dem som väntade på "U-svängen" var: "the Lady's not for turning" ("damen gör inga svängningar").^[9] Att hon menade allvar med vad hon sade bekräftades i 1981 års budget, då, trots den oro som uttrycktes i ett öppet brev från 364 ledande ekonomer, skatterna höjdes mitt i en recession. I januari 1982 sjönk inflationsnivån till ensiffriga tal och räntorna tilläts då falla. Arbetslösheten fortsatte att öka och nådde enligt officiella beräkningar 3,6 miljoner, men kriterierna för att definiera någon som arbetslös hade justerats och enligt andra uppskattningar var 5 miljoner personer arbetslösa. Emellertid har Norman Tebbit hävdat att arbetslösheten aldrig nådde 3 miljoner, och att överskattningen berodde på att många människor mottog arbetslöshetsunderstöd samtidigt som de arbetade.

1983 hade tillverkningsindustrins avkastning sjunkit med 30% från 1978.

[redigera] Falklandsöarna

Huvudartikel: Falklandskriget

I Argentina under 1980-talet hade en instabil militärjunta makten. De ville gärna vända sin utbredda impopularitet, som berodde på landets dåliga ekonomi. 2 april 1982 invaderade Argentina Falklandsöarna, som bland argentinarna kallas Islas Malvinas. Detta var den enda invasionen av brittiskt territorium sedan andra världskriget. Argentina har gjort anspråk på öarna sedan en dispyt under 1830-talet om deras kolonisering. Inom några dagar skickade Thatcher en marin insatsstyrka för att återta öarna. Trots de stora logistiska svårigheterna var insatsstyrkan framgångsrik, vilket ledde till en våg av patriotisk entusiasm och stöd för henne vid en tid då hennes popularitet hade varit låg.

[redigera] Valet 1983

Denna 'Falklandsfaktor', tillsammans med tecken på ekonomisk återhämtning i början av 1983, hjälpte regeringen storligen. Labourpartiet hade splittrats, och en ny utmanare i den politiska mitten hade uppstått, SDP-Liberal Alliance, som bildades som ett valsamarbete mellan Social Democratic Party (en utbrytning ur Labour) och Liberal Party. Denna nya gruppering misslyckades dock med att göra det genombrott man hade hoppats på, trots att de under en kort period ledde i opinionsmätningarna. I valet i juni 1983 fick de konservativa 42,4% av rösterna, Labour 27,6% och alliansen 25,4%. De konservativas andel av rösterna hade sjunkit något (1,5%) sedan 1979, men Labours röstandel hade sjunkit mycket mer (9,3%) och i och med det brittiska majoritetsvalsystemet ledde den stora ledningen över det nästa största partiet till en jordskredsseger i antal mandat. De konservativa under Margaret Thatchers ledning hade segrat med en majoritet på 144 mandat över de andra partierna.

[redigera] 1983–1987

Thatcher var bestämd på att minska fackföreningarnas makt men till skillnad från Heaths regering antog hon en strategi med gradvis förändring snarare än en enda enskild reform. Flera fackföreningar gjorde motstånd mot förändringarna, men lyckades inte åstadkomma någon verklig ändring i regeringens politik. Gradvis minskade Thatchers reformer fackföreningarnas makt och inflytande. Förändringarna var huvudsakligen inriktade på att förhindra att storskaliga strejkaktioner av det slag som hade förekommit tidigare skulle återkomma, men syftade även till att försäkra att konsekvenserna för deltagarna skulle bli svåra om någon aktion företogs i framtiden. Reformerna syftade också till att demokratisera fackföreningarna och ge makt åt deras medlemmar. De mest betydelsefulla åtgärderna var förbud mot sympatistrejker, förbud mot att fackförbundsledningen utlyser strejk utan att ha fått stöd i en omröstning bland medlemmarna, samt förbud mot "closed shop" (fackanslutningstvång på arbetsplatser).

De strejker som genomfördes 1984-85 av National Union of Mineworkers (NUM) i motstånd mot förslag om att stänga ett stort antal gruvor visade sig bli avgörande. Thatcher hade börjat göra förberedelser mot en strejk av NUM långt i förväg genom att bygga upp förråd av kol och därmed se till att man inte skulle bli tvungen att skära ned på elektricitetsförsörjningen. Polisens taktik under strejkerna väckte kritik, men åsynen av militanta gruvarbetare som försökte hindra andra gruvarbetare från att arbeta blev en chock även för en del som stödde strejkerna. Stigande desperation och fattigdom bland de strejkande familjerna, som under strejken inte fick någon inkomst alls, ledde till splittring bland gruvarbetarna. En grupp arbetare, som var resignerade inför det kommande nederlaget och trötta av månaders protester, började gå emot fackföreningens beslut, bildade utbrytargrupper och rådde arbetare att det enda möjliga var att återgå till arbetet, eftersom striden redan var förlorad.

Gruvarbetarstrejken varade ett helt år innan ledningen för NUM gav sig utan att ha fått ett avtal. Den konservativa regeringen stängde alla utom 15 av landets gruvor. De kvarvarande 15 såldes och privatiserades 1994.

Efter att fyra personer, som kom att kallas "Coventry Four", hade arresterats för att bryta mot vapenembargot mot Sydafrika i mars 1984, och hade skickats tillbaka till Sydafrika mot borgen, bjöd Thatcher in Sydafrikas president, P.W. Botha, och utrikesminister, Pik Botha, till Chequers i juni 1984 som ett försök att avvärja det växande internationella trycket för att införa ekonomiska sanktioner mot Sydafrika, där Storbritannien hade gjort stora investeringar. Hon sägs ha uppmanat president Botha att avskaffa apartheid, att släppa Nelson Mandela ur fängelse, att sluta trakassera svarta dissidenter, att avsluta bombningarna av ANC:s baser i grannländerna och att följa FN:s säkerhetsråds resolutioner och dra sig tillbaka från Namibia.^[10] Botha ignorerade dock dessa krav.

I en intervju med Hugo Young för The Guardian i juli 1986 uttryckte Thatcher sin åsikt att ekonomiska sanktioner mot Sydafrika skulle vara omoraliska eftersom de skulle göra tusentals svarta arbetare arbetslösa.^[11] Eftersom Pik Botha vägrade låta "Coventry Four" återvända till England för att ställas inför rätta på hösten 1984, var man tvungen att överlämna borgenssumman på £200 000 till High Court.^[12]

Tidigt på morgonen 12 oktober 1984, dagen före hennes 59-årsdag, undkom Thatcher oskadd den bomb som sprängdes i det hotell där hon bodde under de konservativas partikongress. Bomben hade placerats där av IRA. Fem personer dog i attentatet, däribland en konservativ parlamentsledamot. En framträdande kabinettsmedlem, Norman Tebbit, blev skadad.^[13] Thatcher insisterade på att kongressen skulle öppnas i tid dagen därpå och höll sitt anförande som planerat. Denna gest av motstånd mot bombarna fick sympatier över hela det politiska spektrumet.

15 november 1985 skrev Thatcher under avtalet Anglo-Irish Agreement tillsammans med den irländske regeringschefen Garret FitzGerald. Detta avtal innebar att en brittisk regering för första gången gav republiken Irland inflytande (om än enbart rådgivande) i styret av Nordirland. Avtalet möttes av vrede från Nordirlands unionister. Ulsterunionisterna och Democratic Unionist Party bildade ett valsamarbete och utlyste 23 januari 1986 en ad-hoc-folkomröstning genom att avgå från sina parlamentsplatser och ställa upp i de åtföljande fyllnadsvalen, där de förlorade endast ett mandat som gick till det nationalistiska Social Democratic and Labour Party (SDLP). Till skillnad från i fallet med det tidigare brittisk-irländska Sunningdaleavtalet från 1974 kunde de inte stoppa avtalet genom en generalstrejk. Detta var en annan effekt av den förändrade maktbalansen på arbetsmarknaden.

Thatchers politiska och ekonomiska filosofi betonade fria marknader och entreprenörskap. Sedan hon fått makt hade hon experimenterat genom att sälja av ett litet nationaliserat företag, National Freight Company, till dess arbetare, med ett överraskande positivt gensvar. Efter valet 1983 blev regeringen djärvare och sålde av de flesta av de stora affärsverk som hade varit statligt ägda sedan slutet av 1940-talet, med början med British Telecoms. Många medlemmar av allmänheten utnyttjade erbjudanden om aktier, fastän många av dem sålde sina andelar omedelbart för att göra en snabb förtjänst. Privatiseringspolitiken, som var avskydd av många vänstersinnade, har blivit synonym med thatcherism. Mer utbrett aktieägande och försäljning av kommunala bostäder blev känt som "folklig kapitalism" ("popular capitalism") bland dess anhängare.

I det kalla kriget stödde Thatcher Ronald Reagans avskräckningspolitik mot Sovjetunionen. Denna kontrasterade mot den avspänningspolitik som västvärlden hade utövat under 1970-talet, och orsakade motsättningar med de allierade som fortfarande höll fast vid denna idé. Amerikanska styrkor tilläts av Thatcher att stationera nukleära kryssningsmissiler på brittiska baser, vilket föranledde massprotester organiserade av Campaign for Nuclear Disarmament. Senare var hon dock den första västledare som bemötte den reformistiske sovjetiske ledaren Michail Gorbatjovs uppgång med värme. Hon förklarade att hon tyckte om honom och beskrev honom som "en man som vi kan göra affärer med" efter ett möte 1984, tre månader innan han kom till makten. Detta var början till en rörelse av västvärlden tillbaka till en ny avspänningspolitik gentemot Sovjetunionen under Gorbatjovs ledning, vilken sammanföll med Sovjetmaktens slutliga urholkande före turbulensen 1991 och Sovjetunionens sönderfall. Thatcher överlevde kalla kriget, som slutade 1989, och hon har tillskrivits äran av en del i västvärldens seger, genom både avskräcknings- och avspänningshållningarna.

1985 utsattes Thatcher också för en avsiktlig skymf, då University of Oxford valde att vägra ge henne en hedersgrad i protest mot hennes nedskärningar i utbildningsbudgeten.^[14] Denna utmärkelse hade alltid tidigare givits till premiärministrar so hade studerat vid Oxford.

Hon stödde USA:s bombning av Libyen från baser i Storbritannien 1986, och gick därmed emot andra Natoallierade. Hennes uppskattning för försvarssamarbete med USA demonstrerades i Westlandaffären, då hon tillsammans med kollegor agerade för att tillåta helikoptertillverkaren Westland, en viktig försvarentreprenör, att vägra förbinda sig med den italienska firman Agusta för att i stället förbinda sig med ledningens förstahandsval, Sikorsky Aircraft Corporation i USA. Försvarsministern Michael Heseltine, som hade drivit på för avtalet med Agusta, avgick i protest mot hennes ledarskapsstil, och förblev en inflytelserik kritiker och potentiell utmanare om partiledarposten. Han skulle så småningom visa sig medverka till Thatchers fall 1990.

1986 fattade hennes regering det kontroversiella beslutet att avskaffa Greater London Council (GLC), som då leddes av den radikale vänstermannen Ken Livingstone, och sex storstadsområden (Metropolitan County Councils). Regeringen hävdade att detta var en effektiviseringsåtgärd. Thatchers motståndare ansåg dock att beslutet var politiskt motiverat, då alla de avskaffade församlingarna var kontrollerade av Labour, hade blivit mäktiga centrum för opposition mot hennes regering, och förespråkade högre kommunala offentliga utgifter. Flera av dem hade dock gjort sig sårbara genom att lägga kommunala bidrag på saker som allmänt ansågs vara politiska och till och med extrema.

Thatcher hade två uppmärksammade utrikespolitiska framgångar under sin andra period.

• 1984 besökte hon Kina och undertecknade den kinesisk-brittiska gemensamma deklarationen med Deng Xiaoping den 19 december. Denna förpliktigade Kina att tillerkänna Hong Kong ställning som "särskild administrativ region". Enligt villkoren för systemet som kallas ett land, två system var Kina tvunget att lämna Hong Kongs ekonomiska status oförändrad efter överlämnandet 1 juli 1997 för en period på femtio år – till 2047.
• Vid Europeiska rådet i Dublin i november 1979 hävdade Thatcher att Storbritannien betalade mycket mer till EG än det tog emot. Hon deklarerade vid toppmötet att "vi ber inte gemenskapen eller någon annan om att få pengar. Vi ber helt enkelt om att få tillbaka våra egna pengar."^[15] Hennes argument var framgångsrika och vid toppmötet i juni 1984 i Fontainbleau enades EG om en årlig rabatt för Storbritannien, som uppgick till 66% av skillnaden mellan Storbritanniens inbetalningar till EG och utbetalningarna därifrån. Denna rabatt har kvarstått, även om Tony Blair senare gick med på att kraftigt minska dess storlek.

[redigera] 1987–1990

Genom att vinna valet 1987 med hjälp av en ekonomisk uppgång och mot en Labouropposition som förespråkade ensidig kärnvapennedrustning, med en majoritet på 102 mandat, blev hon den premiärminister som suttit längst tid i streck sedan Lord Liverpool (1812 till 1827), och den första som vunnit tre val i rad sedan Lord Palmerston 1865. De flesta brittiska tidningar stödde henne, med undantag av The Daily Mirror, The Guardian och The Independent, och belönades med regelbundna presskonferenser av hennes pressekreterare, Bernard Ingham. Hon var känd som "Maggie" i tabloidpressen, vilket inspirerade den välkända protestsloganen "Maggie Out!", som skanderades under denna period av en del av hennes motståndare. Hennes impopularitet inom vänstern kan skönjas i texterna till flera dåtida popsånger: "Stand Down Margaret" (The Beat), "Tramp The Dirt Down" (Elvis Costello), "Dear Margaret" (The Kinks), "Margaret On The Guillotine" (Morrissey), några låtar från Pink Floyds ¨The Final Cut¨ samt "Mother Knows Best" (Richard Thompson).

Fastän hon varit en tidig anhängare av avkriminalisering av manlig homosexualitet (se ovan), yttrade Thatcher vid den konservativa partikongressen 1987 att "barn som behöver lära sig att respektera traditionella moraliska värden lär sig att de har en omistlig rättighet att vara homosexuella". Konservativa backbencherledamöter i underhuset och överhuset hade redan påbörhat en motreaktion mot "främjande" av homosexualitet och i december 1987 antogs den kontroversiella 'Section 28' som ett tillägg till det som blev 1988 års kommunallag (Local Government Act 1988). Denna lagstiftning har senare avskaffats.

Välfärdsreformer under hennes tredje period skapade ett sysselsättningsträningssystem för vuxna som innefattade utförande av arbete för arbetslöshetsunderstödet plus en extra summa på 10 pund, efter den amerikanska modellen med "workfare".

I slutet av 1980-talet började Thatcher, som tidigare varit kemist, bry sig om miljöfrågor, som hon tidigare hade avfärdat: "När man har tillbringat halva sitt politiska liv med att ägna sig åt enahanda frågor som miljön är det spännande att ha en riktig kris att hantera"^[16], sade hon i samband med Falklandskonflikten.

1988 höll hon ett större tal^[17] där hon accepterade problemen med global uppvärmning, ozonhål och surt regn. 1990 öppnade hon Hadley Centre för förutsägelser och forskning om klimat.^[18] I sin bok Statecraft (2002) beskrev hon att hon senare ångrade att hon hade stött begreppet global uppvärmning på grund av mänsklig påverkan, och lade fram de negativa effekter som hon såg att det hade på den politiska processen. Hon ansåg att ekonomisk tillväxt var nödvändig för att finansiera miljöskydd.

I Brygge 1988 höll Thatcher ett tal där hon redogjorde för sitt motsånd mot förslag om att ge Europeiska Gemenskapen en federal struktur och öka centralisering av beslutsfattandet. Fastän hon hade stött brittiskt medlemskap i EG, ansåg Thatcher att EG:s roll skulle vara begränsad till att säkerställa frihandel och effektiv konkurrens, och fruktade att nya EG-regleringar skulle omintetgöra de förändringar hon genomförde i Storbritannien. Hon menade att hennes regering med framgång hade begränsat statens makt i Storbritannien, och inte ville se en europeisk superstat återinföra en sådan övermakt. Hon var specifikt emot den ekonomiska och monetära union, genom vilken en gemensam valuta skulle ersätta nationella valutor, som EG gjorde förberedelser för. Talet orsakade ramaskri från andra europeiska ledare, och blottade för första gången den djupa spricka som utvecklades inom hennes konservativa parti i frågan om Europapolitiken.

Thatchers popularitet sjönk igen 1989, då ekonomin led av höga räntor som hade införts för att stoppa en ohållbar högkonjunktur. Hon skyllde på sin finansminister Nigel Lawson, som hade följt en ekonomisk politik som var en förberedelse för monetär union. I en intervju med Financial Times i november 1987 hävdade Thatcher att hon inte hade fått reda på detta och inte samtyckte.^[19]

Vid ett möte före EG:s toppmöte i Madrid i juni 1989, tvingade Lawson och utrikesministern Geoffrey Howe Thatcher att komma överens om de omständigheter under vilka hon skulle gå med i växelkursmekanismen (ERM), en förberedelse för monetär union. Vid mötet hävdade de båda att de skulle avgå om Thatcher inte gick med på deras krav.^[20] Thatcher tog hämnd på båda genom att degradera Howe och genom att lyssna mer till sin rådgivare Sir Alan Walters i ekonomiska frågor. Lawson avgick i oktober 1989, då han kände att Thatcher hade underminerat honom.

I november 1989 blev Thatcher utmanad om ledningen i det konservativa partiet av Sir Anthony Meyer. Eftersom Meyer var en nästan helt okänd backbencher i underhuset, ansågs han vara en bulvan för mer prominenta medlemmar av partiet. Thatcher besegrade enkelt Meyers utmaning, men sextio valsedlar var antingen för Meyer eller blanka, ett överraskande stort antal för en sittande premiärminister. Hennes anhängare i partiet såg dock resultatet som en framgång, och hävdade att efter tio år som premiärminister och med närmare 370 konservativa underhusledamöter som röstade var motståndet överraskande litet.^[21]

Thatchers nya system för att ersätta kommunalskatten, som skisserades i det konservativa valmanifestet 1987, infördes i Skottland 1989 och i England och Wales 1990. Avgifterna ersattes av Community Charge (mer känt som poll tax, kapitationsskatt), som innebar att varje enskild boende betalade en lika stor summa, med avdrag för låginkomsttagare. Detta kom att bli den mest allmänt impopulära policyn under hennes premiärministertid.

Ytterligare problem framträdde när många av skattesatserna som sattes av kommunerna visade sig bli mycket högre än tidigare förutsägelser. Motståndare mot avgiften slog sig samman om att bekämpa genomförandet. Labourpolitikern och underhusledamoten Terry Fields hölls fängslad i 60 dagar för att av principiella skäl ha vägrat betala sin avgift. Då Thatcher fortsatte att vägra kompromissa om skatten, och många människor vägrade betala, tog staten till allt hårdare tvångsåtgärder, och oroligheterna växte och kulminerade i ett antal upplopp. Det allvarligaste av detta skedde i London 31 mars 1990, under en protest vid Trafalgar Square, där över 200 000 demonstranter deltog. Skattens oerhörda impopularitet var en betydande faktor för Thatchers fall.

En av Thatchers sista handlingar vid makten var att utöva påtryckningar på USA:s president George H. W. Bush att utplacera trupper i Mellanöstern för att driva ut Saddam Husseins armé ur Kuwait.

På fredagen före den konservativa partikongressen i oktober 1990 beordrade Thatcher sin nya finansminister John Major att sänka räntorna med 1%. Major övertygade henne att det enda sättet att behålla monetär stabilitet var att gå med i växelkursmekanismen samtidigt, trots att man inte uppfyllde "Madridvillkoren". Den konservativa partikongressen det året uppvisade en hög grad av enighet, och få av de närvarande kunde ha föreställt sig att Thatcher bara hade några veckor kvar vid makten.

[redigera] Fall från makten

Det politiska "lönnmordet" på Margaret Thatcher var, enligt vittnen såsom Alan Clark, en av de mest dramatiska episoderna i Storbritanniens politiska historia. Idén om en långvarig premiärminister, obesegrad i val, som körs ut av en intern partiomröstning, kan vid en första anblick verka osannolik. 1990 gjorde dock motståndet mot Thatchers politik rörande kommunal beskattning, regeringens synbara misskötsel av ekonomin (i synnerhet höga räntor på 15% som undergrävde Thatchers stödbas bland bostadsägare och företagare), och motsättningarna inom det konservativa partiet i frågan om europeisk integration att hon och hennes parti såg ut att bli allt mer politiskt sårbara.

1 november 1990 avgick sir Geoffrey Howe, en av Thatchers äldsta och mest trofasta anhängare, från sin post som vice premiärminister i protest mot Thatchers Europapolitik. I sitt avskedstal i underhuset två veckor senare föreslog han att tiden hade kommit för andra att överväga sitt eget svar på den tragiska lojalitetskonflikt som han sade sig ha brottats med i möjligen för lång tid. Thatchers före detta kabinettskollega Michael Heseltine utmanade henne därefter om partiledarskapet, och fick tillräckligt stöd i den första valomgången för att förlänga omröstningen till en andra omgång. Fastän hon inledningsvis sade att hon tänkte ställa upp i den andra omröstningen beslöt Thatcher, efter att ha rådgjort med sina regeringskollegor, att dra sig tillbaka från striden. 22 november tillkännagav hon inför kabinettet att hon inte skulle vara en kandidat i den andra omröstningen. Kort därefter offentliggjorde hennes stab vad som i praktiken var hennes avskedsuttalande, där hon sade sig efter att ha rådfrågat sina kollegor ha kommit fram till att enigheten i partiet och förutsättningarna för en kommande valseger skulle bli bättre om hon avgick.

Hon gav sitt stöd till John Major som efterträdare, och han segrade i partiledarvalet. Efter hennes avgång svarade 52% av de tillfrågade i en opinionsmätning av MORI att hon "på det hela taget hade varit bra för landet", medan 48% svarade att hon hade varit ”dålig”. ^[22] Vid partikongressen 1991 mottog hon en lång stående ovation, men avböjde artigt efterfrågningar om att hålla tal. Hon talade dock emellanåt i underhuset efter att hon var premiärminister. Hon drog sig tillbaka från underhuset vid valet 1992.

[redigera] Karriär efter politiken

1992 upphöjdes Margaret Thatcher till överhuset genom att bli livstidspär som Baroness Thatcher av Kesteven. Hon höll ett antal tal i överhuset där hon kritiserade Maastrichtfördraget. Hon förespråkade också folkomröstning om fördraget.^[23]

I augusti 1992 förespråkade hon att Nato skulle stoppa det serbiska angreppet mot Goražde och Sarajevo för att hejda etnisk rensning och bevara staten Bosnien och Hercegovina. Hon hävdade att det som hände i Bosnien "påminde om nazisternas värsta excesser".^[24]

1995 blev Thatcher upptagen i Strumpebandsorden, Storbritanniens högsta riddarorden.

I juli 1992 blev hon anställd av tobaksjätten Philip Morris, numera Altria, som "geopolitisk konsult" för US$250 000 om året och ett årligt bidrag om US$250 000 till hennes stiftelse.

Från 1993 till 2000 var hon kansler vid College of William and Mary, Virginia, USA. Fram till 1998 var hon också kansler vid University of Buckingham, Storbritanniens enda privata universitet.

Hon skrev sina memoarer i två band, Min väg till makten (The Path to Power) och Åren på Downing Street (The Downing Street Years). 1993 gjordes en TV-version av Åren på Downing Street av BBC. I programmet beskrev Thatcher det regeringsuppror som ledde till hennes avgång som "förräderi med ett leende på läpparna"^[25].

Fastän hon offentligt fortsatte att stödja John Major, uttryckte hon privat sitt misstycke mot mycket av John Majors politik, och hennes åsikter förmedlades till pressen och rapporterades i stor utsträckning. Hon var kritisk mot de ökade offentliga utgifterna under Major, skattehöjningarna och hans mer välvilliga inställning till europeisk integration. Efter att Tony Blair valts till ledare för Labourpartiet 1994 gav Thatcher en intervju i maj 1995 där hon prisade Blair som "troligen den mest respektingivande Labourledaren sedan Hugh Gaitskell" och uttryckte sin uppfattning att han genuint hade rört sig bort från socialismen.^[26]

I de konservativa partiets partiledarval 1997 efter partiets stora förlust mot Labour i valet 1997 gav Thatcher sitt stöd till William Hague.

1998 gjorde Thatcher ett välpublicerat besök hos den före detta chilenske diktatorn Augusto Pinochet, medan han satt i husarrest i Surrey. Hon uttryckte då sitt stöd för och sin vänskap med honom. Pinochet hade varit en betydelsefull allierad under Falklandskriget. Thatcher och Pinochet är båda medlemmar av Rotary International. Under samma år gjorde hon en donation på 2 miljoner pund till Cambridge University för inrättandet av en lärostol i entreprenörsforskning - Margaret Thatcher Chair in Entrepreneurial Studies. Hon donerade också sitt privata arkiv till Churchill College, Cambridge, där samlingen fortsatt utökas.

Margaret Thatcher stödde aktivt de konservativas valkampanj i valet 2001. I partiledarvalet 2001, kort efter parlamentsvalet, gav hon sitt stöd till Iain Duncan Smith, som hon hävdade skulle bli en "oändligt mycket bättre ledare" än Kenneth Clarke, på grund av den senares "gammalmodiga syn på statens roll och hans gränslösa entusiasm för europeisk integration."^[27]

2002 publicerade hon Statecraft: Strategies for a Changing World, som redogör för hennes tankar om internationell politik sedan hennes avgång 1990. Kapitlen om Europeiska unionen var särskilt kontroversiella. Hon förordade en grundläggande omförhandling om Storbritanniens medlemskap för att bevara Storbritanniens suveränitet och, om det skulle misslyckas, att Storbritannien skulle lämna EU och ansluta sig till NAFTA. Dessa kapitel publicerades i The Times och väckte stor uppståndelse. 22 mars 2002 tillkännagavs att Thatcher hade fått råd av sina läkare att av hälsoskäl inte hålla några fler tal, då hon hade drabbats av flera smärre slaganfall.^[28]

Hon är fortfarande aktiv i olika grupper, däribland den thatcheristiska Conservative Way Forward och de EU-skeptiska Bruges Group och European Foundation. Hon blev änka 26 juni 2003.

[redigera] Arv

På grund av det ideologiska politiska klimat som rådde under hennes tid som regeringschef har Margaret Thatcher mötts av både positiva och negativa reaktioner från olika sidor av det politiska spektrumet.

Hon har givits äran av att genom sina makroekonomiska reformer ha räddat den brittiska ekonomin från stagnationen under 1970-talet och blivit beundrad för sin övertygat radikala inställning i ekonomiska frågor. Från vänster har hon anklagats för att ha nedmonterat välfärdsstaten och ha förstört mycket av Storbritanniens grundläggande tillverkningsindustri, vilket lett till långtidsarbetslöshet för många arbetare. Anhängare av privatisering och fri marknad framhåller dock ekonomins återhämtning under mitten av 1980-talet och nutidens framgångsrika brittiska ekonomi, som har relativt låg arbetslöshet.

Storbritannien betraktades av vissa som "Europas sjuke man" under 1970-talet, men framträdde senare som en av de mest framgångsrika ekonomierna i Europa. Arbetslöshetsnivån sjönk till slut, men detta skedde efter en tid av ökad arbetslöshet och långtgående arbetsmarknadsreformer. Bland reformerna fanns lagar som försvagade fackföreningarna, avreglering av finansmarknader, vilket spelade en roll i att återföra London till en ledande position som europeiskt finanscentrum, samt ökad konkurrens i telekommunikationer och andra offentliga nyttigheter.

De som kritiserar denna uppfattning anser att Storbritanniens ekonomiska problem under 1970-talet var överdrivna, och till stor del orsakade av faktorer utanför regeringens kontroll, såsom höga oljepriser på grund av oljekrisen, vilket ledde till hög inflation som skadade ekonomierna i nästan alla betydande industriländer. Den ekonomiska nedgången ska därför inte ha berott på ökad reglering och fackföreningarnas makt, som thatcherister hävdar. Det framförs också att Thatchers regeringstid sammanföll med en allmän förbättring av världsekonomin, även om Storbritannien gick om många andra OECD-länder i BNP under denna tid. Ekonomin gynnades också av skatteintäkter från Nordsjöoljan, som kan hävdas vara den verkliga anledningen till den förbättrade ekonomiska miljön under 1980-talet, snarare än Margaret Thatchers politik.

Uppfattningarna om Margaret Thatcher hos den brittiska allmänheten är blandade. En tydlig illustration av meningsskillnaderna kan hittas i nyligen genomförda opinionsmätningar: Thatcher hamnar på plats nummer 16 i listan över de "hundra främsta britterna" ("100 Greatest Britons") 2002, vilket var den högsta placeringen för någon levande person. Hon hamnade också på nummer 3 i listan över de "hundra sämsta britterna" ("100 Worst Britons") 2003. Denna lista omfattande bara levande personer. Hon förlorade med knapp marginal förstaplatsen, som togs av premiärminister Tony Blair. Labourledaren Blair har outtalat och uttalat erkänt hennes betydelse genom att fortsätta tillämpa mycket av hennes ekonomiska politik.

I stora delar av Skottland, Wales, Nordirland och stads- och gruvområdena i norra England är hon fortfarande avskydd. Många minns svårigheterna under gruvarbetarstrejken och den traditionella tunga industrins tillbakagång, trots den påföljande uppgången i tjänstesektorn.

De negativa uppfattningarna om Thatcher i gruv- och industrisamhällena avspeglades i valet 1987, som de konservativa vann stort genom att ta många mandat i södra England och jordbruksområden i norra England, medan de fick få mandat i övriga delar av landet. Genom den gemensamma jordbrukspolitiken var brittiskt jordbruk (och är fortfarande) kraftigt subventionerat, medan andra svaga delar av ekonomin inte fick liknande stöd. Denna geografiska obalans i stödet för Thatcher ledde till utbredda känslor av främlingsskap i Skottland, Wales och engelska regioner, och bidrog till framväxten av rörelser för självstyre i de områdena.

Uppfattningarna om Thatcher i andra länder följer i stort sett samma politiska uppdelningar. Inom den ekonomiska och politiska högern minns man ofta Thatcher med viss tillgivenhet som någon som vågade konfrontera mäktiga fackföreningar och avlägsna skadliga restriktioner för ekonomin. Inom vänstern är hon fortfarande avskydd som politikern som skar ned finansieringen av den offentliga sektorn för att gynna de rika.

Bland irländska nationalister är hon i allmänhet ihågkommen som en omedgörlig person som undvek förhandlingar med Provisoriska IRA. Hon ha anklagats för att genom detta ha förlängt och förvärrat konflikten i Nordirland, trots att hennes regering såg till att öka republiken Irlands inblandning i Nordirland genom Anglo-Irish Agreement.

Många både till vänster och höger är överens om att Thatcher hade en omvälvande effekt på det brittiska politiska spektrumet och att hennes regeringsperiod förde de större politiska partierna åt höger. "Nya Labour" och "blairismen" har införlivat mycket av de ekonomiska, sociala och politiska uppfattningar ur "thatcherismen", på samma sätt som under en tidigare period det konservativa partiet från 1950-talet till Edward Heaths dagar accepterade många av de grundläggande tankarna om välfärdsstaten som införts av Labourregeringar. Den nedmontering av delar av välfärdsstaten som skedde under Thatcher har till stor del kvarstått. Hennes program för privatisering av statliga företag har heller inte återställts, utan senare regeringar har fortsatt i samma anda.

Thatchers påverkan på fackföreningsrörelsen i Storbritannien har blivit bestående. Fackanslutningstalet sjönk under Thatcher och har inte återhämtat sig. Den lagstiftning som infördes för att begränsa strejkernas effekt har bestått, och Labourpartiet har lösgjort sina band till fackföreningsrörelsen.

Thatchers arv har fortsatt att starkt påverka det konservativa partiet. Flera påföljande ledare, först John Major och sedan William Hague, Iain Duncan Smith och Michael Howard, har kämpat mot verkliga eller synbara grupperingar i partiet för att avgöra vilka delar av hennes arv som ska behållas eller förkastas.

[redigera] Källor

• Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04

[redigera] Noter

1. ^ [1]
2. ^ The Hot Seat, James Allason, Blackthorn, London 2006. Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
3. ^ BBC Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
4. ^ "people are really rather afraid that this country might be rather swamped by people with a different culture", citerad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
5. ^ [2]
6. ^ John Campbell, Margaret Thatcher: The Grocer's Daughter (Jonathan Cape, 2000), s. 400. Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
7. ^ "the future of the constitutional affairs of Northern Ireland is a matter for the people of Northern Ireland, this government, this parliament, and no-one else." Citerat i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
8. ^ "Crime is crime is crime; it is not political." Citerat i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
9. ^ http://www.margaretthatcher.org/speeches/displaydocument.asp?docid=104431 Margaret Thatcher, tal på partikongressen, oktober 1980. Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
10. ^ John Campbell, Margaret Thatcher: The Iron Lady (Jonathan Cape, 2003), s. 324. Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
11. ^ Hugo Young, Supping with the Devils (Atlantic, 2003), s. 6.
12. ^ The Guardian December 17, 1988 "Fifth man" professor identified in South African weapons ring Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
13. ^ [3]
14. ^ [4] Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04</
15. ^ "We are not asking the Community or anyone else for money. We are simply asking to have our own money back". Citerat i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
16. ^ "When you've spent half your political life dealing with humdrum issues like the environment, it's exciting to have a real crisis on your hands" Citerat i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
17. ^ [5] Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
18. ^ [6]
19. ^ [7] Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04</
20. ^ Margaret Thatcher, The Downing Street Years (HarperCollins, 1993), s. 712. Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
21. ^ [8] Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
22. ^ Dennis Kavanagh, The Reordering of British Politics: Politics after Thatcher (OUP, 1997), s. 134. Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
23. ^ [9] Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
24. ^ Campbell, The Iron Lady, s. 769. Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
25. ^ "treachery with a smile on its face" Citerat i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
26. ^ [10] Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
27. ^ Margaret Thatcher Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04
28. ^ [11] Refererad i artikeln Margaret Thatcher i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2006-12-04

[redigera] Litteratur

[redigera] Böcker av Margaret Thatcher

• Statecraft: Strategies for Changing World av Margaret Thatcher (HarperCollins, 2002) ISBN 0-06-019973-3
• The Collected Speeches of Margaret Thatcher av Margaret Thatcher (HarperCollins, 1999) ISBN 0-06-018734-4
• The Collected Speeches of Margaret Thatcher av Margaret Thatcher och Robin Harris (redaktör) (HarperCollins, 1997) ISBN 0-00-255703-7
• Min väg till makten (The Path to Power) av Margaret Thatcher (HarperCollins, 1995) ISBN 0-00-255050-4, svensk översättning (Svenska dagbladet 1995) ISBN 91-7738-403-2
• Åren på Downing Street (The Downing Street Years) av Margaret Thatcher (HarperCollins, 1993) ISBN 0-00-255354-6, svensk översättning (Svenska dagbladet 1993) ISBN 91-7738-344-3

[redigera] Biografier

• The Anatomy of Thatcherism av Shirley Robin Letwin (Flamingo, 1992) ISBN 0-00-686243-8
• Margaret Thatcher; Volume One: The Grocer's Daughter av John Campbell (Pimlico, 2000) ISBN 0-7126-7418-7
• Margaret Thatcher; Volume Two: The Iron Lady av John Campbell (Pimlico, 2003) ISBN 0-7126-6781-4
• Memories of Maggie Edited av Iain Dale (Politicos, 2000) ISBN 1-902301-51-X
• Britain Under Thatcher av Anthony Seldon & Daniel Collings (Longman, 1999) ISBN 0-582-31714-2
• Thatcher for Beginners av Peter Pugh and Paul Flint (Icon Books, 1997) ISBN 1-874166-53-6
• One of Us: Life of Margaret Thatcher av Hugo Young (Macmillan, 1989) ISBN 0-333-34439-1
• The Iron Lady: A Biography of Margaret Thatcher av Hugo Young (Farrar Straus & Giroux, 1989) ISBN 0-374-22651-2
• Margaret, daughter of Beatrice av Leo Abse (Jonathan Cape, 1989) ISBN 0-224-02726-3
• Mrs. Thatcher's Revolution: Ending of the Socialist Era av Peter Jenkins (Jonathan Cape, 1987) ISBN 0-224-02516-3
• The Thatcher Phenomenon av Hugo Young (BBC, 1986) ISBN 0-563-20472-9

[redigera] Ministrars självbiografier

• Conflict of Loyalty av Geoffrey Howe (Macmillan, 1994)
• The View from No. 11: Memoirs of a Tory Radical av Nigel Lawson (Bantam, 1992)
• The Autobiography av John Major (HarperCollins, 1999)
• Right at the Centre av Cecil Parkinson (Weidenfeld & Nicolson, 1992)
• 'My Style of Government': The Thatcher Years av Nicholas Ridley (Hutchinson, 1991) ISBN 0-09-175051-2
• Upwardly Mobile av Norman Tebbit (Weidenfeld & Nicolson, 1988)

[redigera] Externa länkar

Storbritanniens premiärministrar

Walpole | Wilmington | Pelham | Newcastle | Devonshire | Bute | G. Grenville | Rockingham | Pitt d.ä. | Grafton | North | Shelburne | Portland | Pitt d.y. | Addington | W. Grenville | Perceval | Liverpool | Canning | Goderich | Wellington | Grey | Melbourne | Peel | Russell | Derby | Aberdeen | Palmerston | Disraeli | Gascoyne-Cecil | Gladstone | Rosebery | Balfour | Campbell-Bannerman | Asquith | Lloyd George | Law | MacDonald | Baldwin | Chamberlain | Churchill | Attlee | Eden | Macmillan | Douglas-Home | Wilson | Heath | Wilson | Callaghan | Thatcher | Major | Blair |