Apartheid

Wikipedia

Skylt på engelska och afrikaans från apartheidtiden i Sydafrika

Apartheid, (av afrikaans för avskildhet, åtskillnad), benämning på det samhällssystem som härskade i Sydafrika under perioden efter 1948, då det afrikaanerdominerade nationalistpartiet vann valet, fram till 1990-talets början.

[redigera] Valet 1948

Nationalistpartiet vann med knapp majoritet valet 1948 med ett program för rassegregation, apartheid. Partiet präglades av afrikaanernationalism och det starkaste stödet kom därför från afrikaanstalande vita, medan engelsktalande vita ofta röstade för mer liberala partier. Men efter tid började även många konservativa engelsktalande att rösta på Nationalistpartiet.

Åren mellan Boerkriget och 1948, kände många afrikaaner att engelsmännen i landet dominerade och diskriminerade afrikaanerna. Många afrikaaner ogillade starkt engelsmännen och Storbritannien och segern i valet sågs som att man hade vunnit makten tillbaka i sitt eget land. Afrikaanerna som utgjorde ungefär 60% av den vita befolkningen, fick enligt Nationalisterna sitt eget land tillbaka.

Nationalistpartiet presenterade en lagstiftning med officiell diskriminering av de svarta i landet. Under de föregående trehundra åren hade diskrimineringen och rasismen funnits de facto, men nu infördes den de jure samtidigt som den skärptes. Apartheid skulle garantera de vitas fortsatta styre och ställning i samhället.

[redigera] Grundläggande apartheid

Sydafrikas flagga 1928-1994

Apartheid infördes formellt och juridiskt i Sydafrika 7 juli 1950. Regeringen klassifierade personer i följande grupper:

Vita (White), afrikaans- och engelskspråkiga vita,
Svarta (Black), främst Zulu och Xhosa,
Färgade (Coloured), personer av blandad härkomst,
Indier och Asiater (Indian and Asian), indier, asiater och muslimer.

Som vita räknades afrikaanerna och övriga vita, i huvudsak engelskspråkiga. Dessa utgjorde mot slutet av apartheidtiden tillsammans ungefär 15% av befolkningen. Nationalistpartiet hade makten under hela apartheidepoken medan oppositionen i den vita folkgruppen med tiden fick allt mindre parlamentariskt stöd.

Inom apartheid var distinktionen mellan de fyra olika rasgrupperna central. Politiskt hade endast vita rösträtt. De svarta fick efterhand medborgarskap i s.k. homelands eller bantustans, mindre territorier som den sydafrikanska regeringen ensidigt givit autonomi. De färgade, som tidigare haft begränsad politisk rösträtt i Kapprovinsen, förlorade denna genom apartheidsystemets successiva implementering.

Senare inrättades särskilda avdelningar i landets parlament för färgade och indier, men detta innebar endast begränsat politiskt inflytande.

Under apartheid tillämpades "separat utveckling", vilket var en politik som gick ut på segregation mellan vita och svarta. Segregationen sträckte sig allt ifrån parkeringsplatser och parkbänkar till arbetsplatser och sjukhus. Stora skyltar angav vilken ras ett visst område var avsett för (se bild för exempel).

Den som bröt emot segregationslagarna kunde få hårda straff, oavsett ras.

Alla arbetsplatser och anställningar var segregerade; alla höga poster och statliga arbeten var reserverade för vita medan de arbeten som ansågs opassliga för vita var ofta reserverade för svarta. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att det även bland de vita fanns många med jämförelsevis låg levnadsstandard; inte minst bland dessa var stödet för apartheid stort eftersom systemet gjorde de att kunde känna sig mer betydelsefulla.

Många afrikaaner med låg levnadsstandard garanterades jobb i statliga bolag och regeringen gjorde det yttersta för att garantera de vitas kontroll över ekonomi och staten.

Största delen av den vita befolkningen var medel- och låginkomsttagare som garanterades arbete av staten. Under apartheid hade Sydafrika en ekonomi som styrdes till största del och kontrollerades av staten.

[redigera] Rasismen

Rasismen och segregationen var införd i det närmaste överallt i Sydafrika. För nationalisterna var skolan mycket viktig: särskilt de afrikaanstalande barnen förmedlades en heroiserad form av den egna historien.

Många vita betraktade det som naturligt att de skulle styra landet, medan de svarta sågs som inkompetenta att klara av svårare uppgifter, såsom att styra ett eget land. Apartheidpolitiken omfattade även kulturen och språket. Många vita ansåg att apartheid var nödvändigt, eftersom apartheid sågs som ett sätt att bevara den "västerländska" livsstilen i Sydafrika.

Plannering av de rasområden

Segregationen ledde till att många vita sydafrikaner endast var förtrogna med sina egna områden och arbeten. Många hade aldrig sett ett område som var avsett för de svarta och många vita var därför omedvetna om de svartas levnadsförhållanden, eller låtsades att så var fallet.

En del vita, speciellt afrikaaner, motiverade apartheid och rassegregationen med att det var Guds vilja. Apartheid var i grund och botten tillgjord för att afrikaanernas kultur och språk (afrikaans) skulle kunna regera för alltid i Sydafrika.

De olika motsättningarna mellan afrikaaner och engelsmännen i landet minskade mellan åren och regeringens politik blev öppnare för engelsmännen. Engelsmännen skulle fortsätta sammarbeta med afrikaanerna och leva och arbeta i Sydafrika som vita medborgare, men med grunden att afrikaanerna skulle vara den dominerande parten av de vita.

Stödet för Nationalisterna var stort bland den vita befolkningen -- över 50% röstade på partiet.

[redigera] Republiken Sydafrika

Under 1960-talet började den internationella opinionen vända sig mot Sydafrika, och största delen av de afrikanska och asiatiska nationerna krävde att Sydafrika skulle införa majoritetsstyre. Inom Brittiska Samväldet, höjdes röster på att Sydafrika skulle avstängas och isoleras från omvärlden. Även många västerländska länder började nu protestera mot Sydafrikas politik. Sydafrika svarade med att apartheid tillhörde landets interna angelägenheter. I Sydafrika, som då var under Brittiskt styre (Sydafrikanska Unionen), höjdes då röster för en republik.

Den 5 oktober 1960 röstade ungefär 52% av de vita Sydafrikanerna ja till att bilda en republik. Största delen av Afrikaanerna röstade ja, medan Engelsmännen till största delen röstade nej.

Nationalistpartiet som var ett republikanskt parti, ansåg att en republik var den enda vägen att gå, för att bevara Sydafrika vitt och för att bevara apartheid. Många Afrikaaner välkomnade detta som en ren brytning med landets koloniala historia. Även många engelsmän ansåg att en republik vore det bästa för Sydafrika.

Den 31 maj 1961 utropades Republiken Sydafrika och Sydafrika drog sig ur samväldet.

[redigera] Apartheids fall

I takt med att avkoloniseringen fortskred blev Sydafrika alltmer isolerat. År 1976 blev Moçambique och Angola slutligen självständiga från Portugal och år 1980 avgick den vita minoritetsregimen i dåvarande Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). Under 1980-talet började de inre förhållandena i Sydafrika att bli mindre stabila: sydafrikanska trupper stred främst i Nambia och landets svarta majoritet gjorde uppror mot regeringen. När P.W. Botha år 1984 blev president i Sydafrika utlovade han reformer inom apartheid.

Sydafrika

I Bothas reformer fick de färgade och indierna rösträtt, medan svarta fick istället rösta i sina hemländer. Man skapade ett eget parlament för vita, färgade och indier. Presidenten fick en större och viktigare makt inom politiken. Missnöjet blev stort bland de svarta och även bland många vita. Bothas regim gjorde allt för att bevara apartheid, pressfriheten försvann och olika medborgerliga rättigheter togs bort. Regeringen använde sig av olika säkerhetslagar för tysta ner opposition i Sydafrika. Landets ekonomi försämrades och nu började även vita sydafrikander kräva nya och större reformer för att rädda landet.

Våldsamheterna och oron spred sig i hela landet och de svarta bostadsområderna bevakades av militären. Sydafrika höll på att närma sig ett totalt kaos och inbördeskrig. Regeringen styrde och cencurerade nyheterna som sändes och tystade ner oppositionsledare. Polisen och militären slåg hårt till mot svarta townships och försökte lokalisera anti-apartheid grupper. Tortyr och misshandel blev allt vanligare i fängelserna. När olika utländska företag och investerare lämnade landet på grund av den instabila situation, tvingades staten till slut att förhandla med svarta ledare.

Det vita Sydafrika ändrades under 1980-talet, samhället krävde större reformer för att man skulle kunna klara av att hantera landets industri och ekonomi. Värderingarna och attityderna bland vita hade även förändrats och många började förstå verkligheten i deras eget land.

1986 kallade Botha apartheid politiken för ett "gammalmodigt" system och erkände att det fanns problem med bantustans och Nationalisternas politik. Arbetslösheten ökade och industrin hamnade i ett oroligt läge. Största delen av landets affärsmän krävde förhandlingar och större ansträngning för att hitta en lösning i problemet. Regeringen avskaffade många apartheidlagar, men utan att avskaffa själva apartheid.

Under senare delarna av 1980-talet började Sydafrikas regering i hemlighet förhandla med ANC och Nelson Mandela. Dessa förhandlingar var dock inga direkta förhandlingar om majoritetsstyre och den vita regeringen hade inga direkta planer på att genomföra något som skulle leda till majoritetsstyre.

1989 fick Botha avgå från sin presidentpost på grund av interna strider. Många inom regering ansåg att tiden var inne för att förhandla ett slut på apartheid, medan Botha, enligt många hade egna planer på att försöka bevara apartheid med mildare former. Nationalisterna förlorade många vita röster i parlamentsvalet 1989, när både Sydafrikas konservativa parti och liberalerna ökade sina röster.

F.W. de Klerk blev Sydafrikas (hittills) siste vita president år 1989 och inledde då direkta och officiella förhandlingar med Nelson Mandela och ANC i syfte att avveckla och avsluta apartheidpolitiken och införa majoritetsstyre. Förhandlingarna mellan regeringen och ANC leder till att man beslutar om grunderna för ett nytt och demokratisk Sydafrika. Efter att Nationalistpartiet förlorat ett lokalval 1992 beslöt President de Klerk att pröva sitt stöd genom att utlysa en folkomröstning om reformerna bland de vita; i omröstningen sade 68% ja till fortsatta reformer.

Namibia blev självständingt 1990 efter förhandlingar tillsammans med Sydafrika och FN.

Apartheidsystemet föll samman på grund av ökande yttre isolering och politiskt-ekonomiskt tryck samt den ändrade inhemska ekonomiska och demografiska utvecklingen. Även ändringen av värderingarna och attityderna bland dom vita orsakade ändringen av det politiska läget. ANC-ledaren Nelson Mandela, som frigivits från sitt fängelsestraff för politiskt motiverade våldsbrott 1990, valdes 1994 till landets nye president. Därmed hade apartheidsystemet definitivt upphört att existera.

Sydafrikas flagga sedan 1994

Förhandlingarna mellan de olika parterna resulterade i att man kunde godkänna en ny konstitution och om majoritetsstyre. Under förhandlingarna förekom det ökat politiskt våld och olika vita extremister hotade med terrorist attacker för att bevara apartheid. Detta skadade och försvårade förhandlingar under vissa tider. Regeringen försökte även få igenom olika minoritetslagar, som enligt ANC endast skulle bevara landets vita styre.

Vid de första valen 1994 vann ANC majoritet med omkring 66% av rösterna. Nationalistpartiet fick cirka 20%, varav 1/4 från färgade afrikaanstalande.

Nationalistpartiet förlorade i praktiken allt sitt stöd under de följande 10 åren och 2004 beslöt Nya Nationalistpartiet (omdöpt) att gå samman med ANC.