Imam

Vanligen och i allmänhet betyder det präst, men benämningen har ingenting med prästerskap att göra. Imamens ursprungliga förrättning är att vara ledare av den gemensamma bönen i moskén, varvid han står framför de övriga, med ryggen vänd åt dem; dessa efterföljer alla hans rörelser. I de stora moskéerna finns två imamer, en för de fem föreskrivna dagliga bönerna och en för den predikan, som skall hållas varje fredag (jämför khutba).

Imamerna bildar inget särskilt stånd och har därför heller ingen särskild dräkt. De tas ofta bland fattiga, fromma studerande, och då de ur moskéns kassa får blott en mindre lön, försörjer de sig vid sidan om som handlande eller skollärare. En imam kan när som helst på förekommen anledning avskedas av moskéns nasir (förvaltare), förlorar då sin titel av imam och kan ersättas med vilken annan som helst, som är kompetent att förrätta hans syssla.

[redigera] Betydelsen andligt överhuvud

I inskränkt betydelse betecknar imam det andliga överhuvudet, i motsats till emir, den världslige maktinnehavaren, i vissa islamiska stater. De turkiska sultanerna bar därför alltid den av abbasiderna efter de tolv imamernas bortgång (se nedan) upptagna titeln imam-el-muslimin, "muslimernas imam", jämte den av emir-el-mumi-nin (se Emir). Titeln imam bars även av åtskilliga arabiska furstehus, såsom zejditerna i Jemen från och med 800-talet, och tillkommer ännu i dag officiellt imamen av Musqat.

[redigera] Betydelsen "kyrkofader"

Imamer som i särskild mening andliga ledare kallas också de första muslimska århundradenas korantolkare och rättslärda, vilka fullkomligt motsvarar den kristna kyrkans patres ("kyrkofäder"). Dessa indelas efter sin rang i sju klasser, av vilka den första består blott av de fyra stora imamerna, Abu Hanifa (d. 767), Malik (d. 795), Esh-Shafiei (d. 819) och Ibn Hanbal (d. 855), vilka stiftade var sin av det sunnitiska islams fyra ortodoxa riter. Till någon av dessa måste varje rättrogen sunnit höra. Hanafiternas rits är den härskande bland turkar och tatarer samt muslimerna i Pakistan, malikiternas i norra Afrika med undantag av vissa delar av Egypten, shafiternas i större delen av Egypten och dessutom i Syd-Arabien och Indonesien. Hanbaliternas rit, den mest fanatiska, var förr allmän i Mesopotamien, Syrien och Palestina, men har från och med osmanernas uppträdande på 1400-talet mer och mer undanträngts af den hanafitiska riktningen.

[redigera] De shiitiska tolv imamerna

Med de tolv imamerna förstås åter ättlingarna i rakt nedstigande linje av profetens måg Ali, den fjärde kalifen, vars son Hasan efter sex månaders strid med Muawija åt denne avstod kalifatet (661) och förbehöll sig och sina efterkommande titeln av imam jämte Hedjaz, med Medina som residens. Efter Ali och Hasan, vilka räknas som de två förste imamerna av Alis hus, övergick denna värdighet till Hasans bror Hussein (670), som föll i slaget vid Kerbela mot Jezid I (680). De övriga nio imamerna, som alla mottog imamatet som fadersarv i rätt nedstigande led, residerade än i Kufa, än i Medina och slutligen i Semen-Kej samt gjorde ständigt olyckliga försök att rycka till sig kalifatet. De var: Husseins son Ali Zejn-el-abidin (d. 694), Muhammed El-bakir (förgiven av kalifen Hisham, 734), Djafar es-sadik (d. 765), dennes son Musa El-kazim, tillfångatagen och dödad i Bagdad av Harun al-Rashid (799), Ali Eida, en av sufismens grundläggare (förgiven av kalifen El-mamun, 818), Muhammed Et-taki (d. 835), Ali En-naki (d. 868), Hassan El-askari (d. 873) och Muhammed El-mahdi, som vid 12 års ålder försvann i en håla (879).

Shiiterna tror att El-Mahdi ännu lever i sin håla och kan komma fram därur vilken dag som helst för att överta världsväldet. En annan allmän tro är, att i varje århundrade sänder Allah en ende imam som El-mahdis representant att rena islam från kätterska läror. Med stöd av dessa förväntningar har naturligtvis tid efter annan svärmare och äventyrare framträtt och utgivit sig för den efterlängtade El-mahdi ("den av Gud vägledde"). De mest bekanta bland dessa pretendenter var den fatimidiska dynastins stamfader Ubeidallah ibn Muhammed och den almohadiska sektens stiftare Muhammed ibn Tumart. I senare dagar märks 1) en shejk i Aidin kring Smyrna, 2) ledaren av upproret i egyptiska Sudan 1881-1885 Muhammed ibn Abdallah och 3) Es-Senusi, stiftaren av den efter honom benämnda sekten i Tripolis, som därifrån utbrett sig över en stor del av islam. I synnerhet hos shiiterna har tron på en kommande mahdi varit allmänt utbredd. Såsom direkta avkomlingar av Ali, vilken hos shiiterna ställs vid sidan av, om ej framför, Muhammed, står de 12 imamerna i stort anseende hos de shiitiska iranierna och dyrkas som de förnämsta af alla wali ("helgon").

Det finns tre olika sekter inom shia beroende på vilka imamer de erkänner.

Tolvsekten som tror på de tolv imamerna som är listade nedan.
Ismailiterna som tror på de sex första imamerna men anser att Ismail ibn Jafar den sjunde och sista.
Zayditerna som tror på de fyra första och anser att Zayd är den femte och sista.