Slaget vid Suomussalmi

Wikipedia

Vägen vid Raate

Datum	7 december 1939 - 8 januari 1940
Plats	Suomussalmi i östra Finland
Utfall	Förkrossande finländsk seger

Stridande

Finland

Sovjetunionen

Befälhavare

Hjalmar Siilasvuo

General Dashitsev

Styrka

3 regementen och enskilda bataljoner,
11 000 man

2 divisioner
1 tankbrigad
45 000-50 000 man

Förluster

900 döda
1 770 skadade

27 500 döda och försvunna
85 stridsvagnar
537 lastbilar
1 620 hästar
138 kanoner
6 000 gevär

Vinterkriget
Tolvajärvi – Suomussalmi – Taipale – Summa – Raate – Kuhmo – Honkaniemi – Kollaa – Salla – Petsamo

Slaget vid Suomussalmi utkämpades mellan finska och sovjetiska trupper under vinterkriget. Sammandrabbningarna ägde rum mellan den 7 december 1939 och den 8 januari 1940. Resultatet var en förkrossande finländsk seger mot överlägset större styrkor.

[redigera] Slaget

Den 30 november korsade den sovjetiska 163:e divisionen gränsen mellan Finland och Sovjetunionen och avancerade mot byn Suomussalmi. Det sovjetiska målet var att erövra staden Uleåborg och därmed skära av Finland i två delar. Enbart en finländsk bataljon (Er.P 15) fanns i området och var placerad i Raate, utanför Suomussalmi. Suomussalmi togs av de sovjetiska styrkorna utan större motstånd den 7 december (enbart två kompanier utförde uppehållande strider mellan gränsen och Suomussalmi), men finländarna brände ner byn för att undvika att de ryska styrkorna hade någonstans att skydda sig mot kölden. Därefter drog sig finländarna tillbaka över sjöarna Niskanselkä och Haukiperä. Den första intensiva striden började den 8 december när sovjetiska styrkor började anfalla över de frusna sjöarna västerut. Deras försök misslyckades totalt. Ett annat anfall av de sovjetiska styrkorna gick mot nordväst, mot Puolanka, som skyddades av bataljonen Er.P 15^[1] som nyss anlänt. Även detta fösök misslyckades.

Den 9 december förstärktes försvararna när det nybildade infanteriregementet IR 27 anlände. Överste Hjalmar Siilasvuo utsågs att leda de finländska styrkorna och han började omedelbart utföra motåtgärder för att återerövra Suomussalmi. Huvudstyrkan avancerade mot Suomussalmi men mötte motstånd som orsakade svåra förluster för finländarna.

Den 24 december gjorde ryssarna ett motanfall men misslyckades att bryta igenom de omringande finländska styrkorna.

Förstärkta med ytterligare två nya infanteriregementen (IR 64 och IR 65) anföll finländarna igen den 27 december. Denna gång lyckades man ta byn och de sovjetiska trupperna flydde i panik över de frusna sjöarna.

Under denna episod hade den sovjetiska 44:e divisionen avancerat österifrån mot Suomussalmi. Divisionen inringades på vägen mellan Suomussalmi och Raate. Mellan den 4 januari och 8 januari lyckades finländarna splitra den sovjetiska divisionen i flera isolerade grupper (kända som mottis), som sedan eliminerades av de finländska trupperna. Detta slag ses ännu i Finland som en symbol för hela vinterkriget.

[redigera] Resultat

Slaget slutade i en förkrossande seger för finländarna. Ifall Sovjetunionen hade erövrat Uleåborg hade finländarna varit tvungna att försvara sitt land på två fronter och den viktiga järnvägslinjen till Sverige skulle ha brutits. Slaget gav även finländarna en viktig moraluppryckning. Därtill erövrade finländarna stora mängder material och förråd, däribland 43 stridsvagnar, 71 kanoner, 260 lastbilar, 1 170 hästar, 29 pansarvärnskanoner och andra vapen som var av stort värde för den finländska armén.

[redigera] Analys

Slaget vid Suomussalmi

Slaget vid Suomussalmi presenteras ofta som ett skolexempel på hur en liten styrka, som är kunnigt ledd och slåss i bekant terräng, kan vinna över en numerärt mycket överlägsen fiendestyrka. Faktorerna som påverkade slagets utgång var de följande:

Större mobilitet: de finska truppernas större mobilitet genom sin skidutrustning och slädar; de sovjetiska trupperna var bundna till vägarna på grund av sin tyngre utrustning.
Flexibel och icke-ortodox strategi: finnarna anföll de sovjetiska soppköken vilket demoraliserade fienden i den stränga arktiska vintern.
Det sovjetiska signalspaningens misslyckande: Sovjeterna förlitade sig på telefonlinjer för sin kommunikation. Dessa kunde avlyssnas av finländarna vilket gav viktiga upplysningar om de ryska truppförflyttningarna ^[2].
Kläder och utrustning väl lämpade för krigföring i djup snö och låga temperaturer.
Det sovjetiska målet var att dela Finland i två halvor i Uleåborgsregionen. Denna idé ser bra ut på papper men var orealistisk i verkligheten. Terrängen utgjordes av skogsbetäckta träskmarker där vägnätverket utgjordes av skogsstigar. Mekaniserade divisioner var tvungna att hålla sig till vägarna, vilket gjorde dom till måltavlor för de finländska skidtrupperna.