Moafåglar
Wikipedia
| ?Moafåglar Status i världen: Utrotad |
|
|---|---|
 Haasts örn anfaller moafåglar
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Strutsfåglar Struthioniformes |
| Familj: | Dinornithidae |
| Släkte: | Moafåglar Dinornis |
|
|
|
| §Dinornis | |
|
|
|
|
Se text |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Moafåglar (Dinornis) är en grupp utdöda fågelarter på Nya Zeeland. Modern taxonomi erkänner tio arter varav de två största kallas jättemoa (Dinornis robustus och Dinornis novaezelandiae) och nådde en höjd omkring 3 meter och en kroppsvikt på cirka 250 kilogram. Moafåglarna var de dominerande växtätarna i skogarnas ekosystem på Nya Zeeland.
Uppgifterna om när moafåglarna egentligen dog ut varierar, men den mest utbredda uppfattningen är att de flesta arterna försvunnit innan år 1500, men att några av de mindre arterna fanns kvar ytterligare några hundra år . Utdöendet antas ha orsakats av jakt och habitatförstörelse efter att människan kommit till Nya Zeeland, även om viss forskning pekar på att fåglarna tycks ha varit på tillbakagång redan innan maoriernas ankomst till Nya Zeeland.
Minst en örnart specialiserade sig på jakt på moafåglar, Haasts örn, och utvecklades till att bli världens största örn men dog ut i takt med att dess bytesdjur minskade i antal.
Kivifågeln anses vara en någorlunda nära släkting till moafåglarna.
När européer kom till Nya Zeeland fick de höra historier om jättelika fåglar som kallats moa och som en gång strövat omkring i dalarna, men man undersökte aldrig bevisen på att fåglarna faktiskt existerat.
Ett 15 cm långt fragment av ben upphittat av en maorier i en flodbädd gavs 1839 till en naturintresserad textilhandlare, John W. Harris. Hans farbror, John Rule, som var kirurg i Sydney, skickade benfragmentet vidare till Richard Owen, då vid Hunterian Museum vid Royal College of Surgeons i London (senare biolog, anatom och paleontolog vid British Museum).
I närmare fyra år funderade Owen på vad benbiten kunde vara. Han kom fram till att det var ett lårben från ett stort djur, men kunde inte bli klok på dess låga vikt eller struktur. Till slut tillkännagav Owen för en skeptisk omgivning att benet härrörde från en jättelik utdöd fågel liknande strutsen, och gav fågeln namnet Dinornis. Många hånade Owen men hans slutsatser har stått sig mycket väl i ljuset av de talrika fynd som senare gjort att man kunnat rekonstruera fullständiga skelett av moafåglar.
Flera dussin arter beskrevs under senare delen av 1800-talet och tidiga 1900-talet men åtskilliga visade sig vara synonymer. Senare forskning, framför allt baserat på DNA-analys av museiföremål, pekar på att endast tio arter funnits, varav två av jättestorlek. Moafåglarna förefaller ha haft uttalad könsdimorfism med mycket större honor än hanar, så pass att könen tidigare klassificerats som skilda arter.
I juli 2004 ställde Londons Natural History Museum ut Owens första moafragment i samband med högtidlighållandet av 200-årsdagen av Owens födelse och till minne av Owen såsom museets grundare.
Det finns visserligen ingen trovärdig orsak att tvivla på att moafåglarna verkligen är utdöda men trots detta förekommer regelbundna spekulationer om att några kan ha fortlevt undangömda i den svårtillgängliga vildmarken i sydvästra Nya Zealand. En rapport 1993 om att moafåglar siktats avfärdades allmänt som bluff och teorier om existerande moafåglar anses som pseudovetenskap.
