Esperanto
Wikipedia
Esperanto är ett planspråk som konstruerats för att fungera som internationellt hjälpspråk. Av de förslag till internationellt hjälpspråk som framlagts är esperanto det mest spridda.
Språkets namn kommer från den pseudonym, Doktoro Esperanto, ungefär "doktor Hoppfull", som upphovsmannen dr L.L. Zamenhof använde när han publicerade sitt förslag till internationellt språk år 1887. Zamenhofs syfte med esperanto var att det skulle fungera som andra språk för alla människor och leda till ökad förståelse och minskad risk för krig och konflikter mellan olika länder och folk. Esperanto har inte antagits officiellt av någon stat eller internationell organisation, men har kommit att användas av människor i olika delar av världen för internationella träffar, resor, brevväxling och olika kulturella syften som litteratur, radiosändningar och Internet.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
År 1887 publicerade dr L.L. Zamenhof (1859-1917), ögonläkare i Warszawa med ryska som modersmål och sekulariserad jude, grammatik och ordlista till planspråket "Lingvo Internacia de Doktoro Esperanto", som snart kom att kallas esperanto. Esperantos ordförråd bygger till största delen på de romanska språken med vissa germanska och slaviska inslag. Grammatiken brukar dock räknas som agglutinerande, vilket innebär att ordstammarna nästan aldrig förändras eller förkortas, utan fogas till varandra som pusselbitar. Detta innebär att esperanto morfologiskt sett står närmare turkiska och japanska än de stora indoeuropeiska språken, även om grammatiken i det stora hela, liksom ordförrådet, är klart västerländska. Esperanto är betydligt lättare att lära sig än de flesta etniska språken.
Zamenhofs syfte med att publicera esperanto var att det skulle bli ett allas andraspråk, som människor kunde lära sig vid sidan om modersmålet för att underlätta kommunikation mellan olika folk. Zamenhof menade att bristen på kommunikation och förståelse var en av orsakerna till krig och fiendskap mellan olika nationaliteter. En orsak till att just Zamenhof kom på denna idé kan ha varit att han växte upp i staden Białystok i nuvarande östra Polen, där fem språk - polska, ryska, vitryska, tyska och jiddisch - talades.
Snabbt slöt sig en grupp idealister i framför allt Ryssland till Zamenhof. Den första esperantoföreningen bildades 1888 i Nürnberg i Tyskland.[1] Det nya språket tog över många anhängare av ett tidigare förslag till internationellt språk, volapük, som snabbt förlorade betydelse efter en lovande början. Esperanto blev med åren ett språk som både talades och användes för fack- och skönlitteratur i original och i översättning. Förutom de ryska esperantisterna spelade esperantister i Uppsala och Paris en stor roll för språkets spridande och utveckling. Zamenhofs dotter, Lidia Zamenhof, besökte Sverige. Inom några år fanns esperantotalande i många länder.
1905 anordnades den första esperantistiska världskongressen – La Unua Universala Kongreso de Esperanto – i Boulogne, Frankrike. Samma år publicerades La Fundamento de Esperanto ("Esperantos grundval"), en samling av Zamenhofs viktigaste skrifter, som accepterades av kongressen som den oantastliga grunden för språket. Ditintills hade en del reformförslag framförts som skulle ändra vissa grundläggande drag i esperantos grammatik och ortografi. Majoriteten av esperantorörelsen föredrog att ge det nya språket en stabilitet framför att fortsätta en diskussion om stora reformer. Principen var att esperanto nu tillhörde alla språkbrukare och att utvecklingen, liksom för andra språk, skulle ske genom språkanvändningen, inte genom att Zamenhof eller någon annan kunde diktera ändringar.[2]
1907 inträffade en kris i esperanto-rörelsen, då en mindre grupp var missnöjda med språkets utformning och förespråkade en genomgripande reform. När förslaget inte fick majoritetens stöd lanserades det reformerade språket ido ("avkomling" på esperanto) och en brytning skedde i rörelsen. Sedan dess har hundratals konstgjorda språk lanserats, utan att något har fått samma spridning som esperanto.
De första esperantisterna var till övervägande del intellektuella. Efter första världskriget växte språket och dess bas breddades genom att en arbetaresperantorörelse utvecklades.[3] Även Sovjetunionen förhöll sig först positivt till esperanto, men under den senare delen av 1930-talet utsattes esperantisterna där för förföljelser, liksom i Nazityskland. Efter andra världskriget har språket spritts i mer långsam takt.[4]
Esperantos framgångar jämfört med de andra konstgjorda språken brukar förklaras med ett flertal faktorer. Dels intar esperanto en mellanställning mellan de naturalistiska konstgjorda språken, som försöker imitera befintliga språk både vad gäller grammatik och ordförråd, och de schematiska språken, som är mycket olika de befintliga. L.L. Zamenhof avstod också från sin upphovsrätt på språket och lät det utvecklas fritt som vilket annat språk som helst. På detta sätt har esperanto fått ett liv och en livskraft som inte andra konstgjorda språk har. Ytterligare en annan förklaring är att esperanto mycket tidigt sammankopplades med interna ideo ("inre idé") som innebär att man tänker sig att esperanto, som ett allas andra språk vid sidan av modersmålen, innebär ökad kommunikation och förståelse mellan folken, och på så sätt leder till fred och samarbete. Interna ideo har lett till att ett starkt engagemang har vuxit upp bland många esperantister. Dikter och sånger har skrivits och används vid olika manifestationer för esperanto, där också symbolen för esperanto, en grön femuddig stjärna, används på flaggor och rockslagsmärken.
Upphovsmännen till många andra konstgjorda språk bemödade sig därför om att deras språk skulle vara helt frikopplade från alla ideologier. Det visade sig att esperantos interna ideo utövade en betydligt större lockelse på allmänheten än de andra språkens frihet från ideologier. Brytningen med gruppen kring ido kan alltså inte enbart förklaras med olika uppfattningar i grammatiska frågor.
[redigera] Språklig struktur
[redigera] Fonologi
Esperanto har 22 konsonanter och 5 vokaler. Betoningen ligger alltid på den näst sista vokalen, utom i de fall då slutvokalen o elideras (i praktiken nästan enbart inom poesi). Till exempel uttalas familio (familj) [fa.mi.ˈli.o], men famili’ [fa.mi.ˈli].
[redigera] Konsonanter
| Bilabial | Labio- dental |
Alveolar | Post- alveolar |
Palatal | Velar | Glottal | ||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Klusil | p | b | t | d | k | g | ||||||||
| Nasal | m | n | ||||||||||||
| Flapp | ɾ | |||||||||||||
| Frikativa | f | v | s | z | ʃ | ʒ | x | h | ||||||
| Affrikata | ʦ | ʧ | ʤ | |||||||||||
| Lateral approximant | l | |||||||||||||
| Approximant | j | |||||||||||||
Ljudet /r/ uttalas antingen som en alveolar flapp ([ɾ] i IPA) eller rullande. /v/ uttalas som ett svenskt v, men kan ofta ligga någonstans mellan v och ett engelskt w (IPA [ʋ]), eller ibland som ett engelskt w, beroende på talarens språkliga bakgrund. Halvvokalen [u̯] förekommer normalt endast i diftonger efter vokalerna /a/ och /e/. Det är vanligt att vissa konsonanter assimileras, även om det debatteras huruvida detta är korrekt uttal, särskilt i konsonantkombinationerna /nk/, som kan uttalas [ŋk] som i svenska sjunk, och /kz/ som kan uttalas [gz], som x-et i engelskans example.
Ett relativt stort antal konsonantkombinationer kan förekomma, upp till tre initialt i ord och upp till fyra medialt, till exempel i ordet instrui, undervisa. Finala konsonantkombinationer är ovanliga utom när finalt o elideras i poesi, samt i några få ord som cent (hundra) och post (efter).
[redigera] Vokaler
Esperanto har fem vokaler, de samma som i exempelvis spanska och swahili. Det görs ingen fonematisk skillnad mellan korta och långa vokaler.
| Främre | Bakre | |
|---|---|---|
| Sluten | i | u |
| Halvöppen | e | o |
| Öppen | a | |
Det finns sex fallande diftonger: /ui̯, oi̯, ei̯, ai̯, au̯, eu̯/.
Att vokalsystemet endast har fem vokaler innebär att en ganska stor variation i dessas uttal tolereras. Till exempel varierar /e/ normalt från [e] (ett slutet e) till [ɛ] (mer åt ett svenskt 'ä'). Även esperantos 'o' kan ha ett mer öppet eller slutet uttal. Detaljerna beror ofta på talarens modersmål. Det förekommer hos vissa talare att en glottisstöt uttalas mellan två vokaler som står bredvid varandra, särskilt när dessa är samma vokal, som i orden heroo (hjälte) och praavo (farfarsfar eller morfarsfar).[5]
[redigera] Skrift
Esperanto skrivs med en variant av latinska alfabetet. Bokstäverna q, w, x och y förekommer inte i några esperantoord utan endast i namn från andra språk. Esperanto har dessutom vissa speciella bokstäver med diakritiska tecken, nämligen ĉ, ĝ, ĥ, ĵ, ŝ och ŭ. Varje bokstav motsvarar ett fonem.
Namnen på konsonanterna bildas vanligen genom att man lägger till ett o.
| Bokstav | Namn | Ljudvärde (IPA) | Motsvarighet | Kommentar |
|---|---|---|---|---|
| Aa | a | [a] | a i katt | |
| Bb | bo | [b] | b i båt | |
| Cc | co | [ʦ] | ts i sats | |
| Ĉĉ | ĉo | [ʧ] | engelskt ch i church | |
| Dd | do | [d] | d i död | |
| Ee | e | [e] eller [ɛ] | e i len eller i pest | |
| Ff | fo | [f] | f i fisk | |
| Gg | go | [g] | g i gå | |
| Ĝĝ | ĝo | [ʤ] | engelskt G i German | |
| Hh | ho | [h] | h i hatt | |
| Ĥĥ | ĥo | [x] | tyskt ach-Laut som i Bach | en ovanlig bokstav |
| Ii | i | [i] | i | |
| Jj | jo | [j] | j i kaj | halvvokal |
| Ĵĵ | ĵo | [ʒ] | tonande engelskt sje-ljud som franskt j i jour | |
| Kk | ko | [k] | k i kummin | |
| Ll | lo | [l] | l i liv | |
| Mm | mo | [m] | m i mat | |
| Nn | no | [n] | n i näsa | |
| Oo | o | [o] eller [ɔ] | å i svål eller i påsk | |
| Pp | po | [p] | p i palsternacka | |
| Rr | ro | [r] | tungspets-r i rädisa | |
| Ss | so | [s] | s i sova | |
| Ŝŝ | ŝo | [ʃ] | engelskt sh-ljud som i shell | |
| Tt | to | [t] | t i tätting | |
| Uu | u | [u] | o i bonde | |
| Ŭŭ | ŭo | [w] | u i aula | halvvokal |
| Vv | vo | [v] | v i väder | |
| Zz | zo | [z] | tonande s som i z
i engelska zone |
[redigera] Alternativa skrivsätt
Esperantos specialbokstäver ĉ ĝ ĥ ĵ ŝ ŭ har orsakat problem för tryckerier och datoranvändare. Zamenhof rekommenderade att ĉ ĝ ĥ ĵ ŝ skrivs med tillägg av h i stället för med cirkumflex, alltså ch gh hh jh sh, samt att ŭ skrivs som ett vanligt u utan breve, om specialtecknen inte går att uppbåda. I senare tid har ett nytt skrivsätt uppkommit som lämpar sig bättre för datorer, nämligen att alla specialbokstäverna skrivs med tillägg av x, alltså cx gx hx jx sx ux. Det gör det lättare att upprätthålla den alfabetiska ordningsföljden och att konvertera till standardstavningen.
[redigera] Grammatik
Esperantos ord bildas genom att oföränderliga ordrötter sammanfogas med grammatiska ändelser och ordbildningsaffix. Detta sker på ett mycket regelbundet sätt, så att talare normalt kan bilda nya ord medan de talar och bli förstådda. Sammansatta ord bildas med det beskrivande ordet först och huvudordet sist, på samma sätt som i svenska fågelsång gentemot sångfågel. Se vidare i stycket Ordbildning nedan.
Ett mycket karakteristiskt drag i esperanto är att olika ordklasser markeras med separata ändelser: substantiv i grundform slutar på -o, adjektiv i grundform på -a, adverb på -e (vissa icke-avledda adverb har dock specialiserade ändelser eller ingen ändelse), och verb slutar på någon av sex ändelser, till exempel presens på -as.
Esperantos substantiv och adjektiv har två kasus, nominativ (subjektskasus) och ackusativ (objektskasus), samt två numerus, singular och plural. Adjektivet kongruerar med substantivet i numerus och kasus.
Plural bildas med tillägg av ändelsen -j. Substantiv i plural slutar därmed på -oj och adjektiv i plural på -aj. Ackusativ bildas med ändelsen -n. Substantiv i ackusativ slutar därmed på -on och adjektiv på -an. Ackusativ plural av substantiv slutar på -ojn och av adjektiv på -ajn.
|
|
De sex verbändelserna är tempusformerna presens på -as, futurum på -os och preteritum på -is, modusformerna konditionalis på -us och volitiv (ungefär motsvarande imperativ) på -u, samt infinitiv på -i. Verben böjs inte efter person eller numerus. Exempel på verbböjning: kanti - att sjunga, mi kantas - jag sjunger, mi kantis - jag sjöng, mi kantos - jag kommer att sjunga.
|
Av verben bildas sex olika participformer, tre aktiva och tre passiva:
|
Frågan om när -ata respektive -ita bör användas är en av de svåraste delarna av esperantos grammatik, där det ofta finns skilda meningar mellan olika språkbrukare, även bland experter.
Ordföljden är jämförelsevis fri: adjektiv kan föregå eller följa substantiv och subjekt, predikat och objekt (som markeras med ändelsen -n) kan förekomma i vilken ordning som helst. Emellertid kommer bestämda artikeln la och demonstrativa pronomen nästan alltid före substantivet, och prepositioner måste komma före det. Negationen ne (inte) och konjunktioner som kaj (och, både) och ke (att) måste föregå den fras eller sats som de introducerar.
[redigera] Ordförråd
Esperantos ordförråd kommer till absolut övervägande del från europeiska språk. Cirka 75 procent av ordförrådet kommer från romanska språk och latin, cirka 20 procent från germanska språk, främst engelska och tyska, och de övriga 5 procenten från grekiska, slaviska språk och andra språk. Ofta går esperantoord tillbaka på besläktade ordvarianter i flera språk. I ett antal fall förekommer kompromissformer mellan olika språks varianter. I vissa fall har ordet modifierats för att undvika homonymi.
Exempel:
- från latin och romanska språk:
- latin: sed, tamen, okulo ...(men, fastän, öga)
- franska: dimanĉo, ĉe, frapi, ĉevalo ...(söndag, hos, knacka, häst)
- italienska: ĉielo, fari, voĉo ...(himmel, göra, röst)
- flera: facila, fero, verda ...(lätt, järn, grön)
- från germanska språk:
- från slaviska språk:
- från andra indoeuropeiska språk
- från andra språk
[redigera] Ordbildning
Esperanto har ett mycket produktivt ordbildningssystem. Nya ord bildas med affix och genom sammansättning. Systemet med fasta ordklassändelser gör att man av en godtyckligt vald rot kan bilda flera ord, till exempel kan av roten vid automatiskt bildas
- vidi "att se"
- vido "syn"
- vida "visuell, som har med syn eller seende att göra"
- vide "visuellt, med synen"
Dessutom finns ett antal lexikala prefix och suffix som fogas till roten för att ge mer specialiserade betydelser. Ett lexikalt suffix infogas mellan roten och ordklassändelsen, till exempel suffixet ebl i orden videbla, "synlig", och videble, "synligt". Prefixet sätts före roten och modifierar dess betydelse, till exempel prefixet ek i ordet ekvidi "få syn på". De lexikala affixen kan även användas som rötter om en grammatisk ändelse tillfogas, till exempel ebla (med adjektivändelsen -a), "möjlig".
[redigera] Suffix
Följande suffix är normalt förekommande i esperanto. De flesta suffix har en viss ordklassbetydelse, som i listan anges med ordklassändelsen. Till exempel används aĵ normalt för att bilda substantiv av adjektiv eller verb. I de fall suffixet inte har en sådan funktion står ett bindestreck i stället för ändelse.
| -aĉ- | pejorativt (uttrycker att saken eller handlingen är dålig) | domaĉo (ruckel, av domo, 'hus'), veteraĉo (dåligt väder, av vetero, 'väder'), rigardaĉi (stirra på, av rigardi 'titta på') |
| -adi, -ado |
imperfektiv aspekt (vanlig, upprepad eller pågående handling), som substantiv handling eller process | kuradi (att springa ihållande), parolado (ett tal), adi (att fortsätta) |
| -aĵo | en konkret företeelse | manĝaĵo (mat, från 'äta'), novaĵo (nyhet) |
| -ano | medlem, anhängare, deltagare, invånare | kristano (kristen), klubano (klubbmedlem), kongresano (kongressdeltagare), islandano (islänning) |
| -aro | ett kollektiv | arbaro (skog, av arbo, 'träd'), vortaro (ordbok, av vorto, 'ord'), homaro (mänsklighet, av homo, 'människa') |
| -ĉjo | maskulint smeknamn. Fogas till en förkortad variant av roten | Peĉjo (Pelle), paĉjo (pappa), fraĉjo (brorsa) |
| -ebla | möjlig | kredebla (trolig), videbla (synlig) |
| -eco | en abstrakt egenskap | amikeco (vänskap), boneco (godhet) |
| -eg- | augmentativt (förstorande) | domego (herrgård), librego (tjock bok, "tegelsten"), varmega (het), ridegi (gapskratta) |
| -ejo | en plats som karakteriseras av roten | lernejo (skola, av lerni 'lära'), vendejo (varuhus, av vendi 'sälja'), juĝejo (domstol, av juĝi 'döma'), kuirejo (kök, av kuiri, 'laga mat'), hundejo (kennel), senakvejo (öken, av sen akvo, 'utan vatten') |
| -ema | som har en benägenhet eller tendens | ludema (lekfull), parolema (pratsam), dormema (sömnig) |
| -enda | "som måste..." | pagenda (som måste betalas), legendaĵo (obligatorisk läsning) |
| -ero | liten beståndsdel | ĉenero (länk, av ĉeno, 'kedja'), fajrero (gnista, av fajro 'eld'), neĝero (snöflinga, av neĝo 'snö'), kudrero (stygn, av kudri, 'sy'), ero (smula, korn etc) |
| -estro | ledare, chef | lernejestro (rektor för en skola), urbestro (borgmästare), centestro (centurion, av cent 'hundra') |
| -et- | diminutiv | dometo (stuga), libreto (liten skrift), varmeta (ljummen), rideti (le) |
| -io | landsnamn efter en geografisk företeelse, i nyare esperanto även efter ett folkslag | Meksikio (Mexiko, av Meksiko 'Mexico City'), Niĝerio (Nigeria, av Niĝero 'floden Niger'), Anglio (England, av anglo 'engelsman'), patrio (fosterland, fädernesland, av patro 'far') [detta suffix kan inte användas som en rot] |
| -ido | avkomling, unge, ättling | katido (kattunge), reĝido (prins, av reĝo, 'kung'), izraelido (israelit) |
| -igi | göra, orsaka (transitiverings- eller kausativsuffix) | mortigi (döda, av morti, 'dö'), purigi (ren(gör)a), konstruigi (låta bygga) |
| -iĝi | bli (intransitiv-, inkoativ- eller medialsuffix) | amuziĝi (roa sig), naskiĝi (födas), ruĝiĝi (rodna, av ruĝa, 'röd') |
| -ilo | redskap, hjälpmedel | ludilo (leksak), tranĉilo (kniv, av tranĉi 'skära'), helpilo (hjälpmedel) |
| -ino | femininsuffix | bovino (ko), patrino (mor), studentino (studentska) |
| -inda | "-värd" | memorinda (minnesvärd), kredinda (trovärdig), vidinda (sevärd) |
| -ingo | hållare, skida | glavingo (svärdsskida, av glavo, 'svärd'), kandelingo (ljusstake) |
| -ismo | doktrin, system, -ism | komunismo (kommunism), kristanismo (kristendom) |
| -isto | person som yrkesmässigt eller aktivt ägnar sig åt en idé eller aktivitet | instruisto (lärare), dentisto (tandläkare), abelisto (biodlare) |
| -njo | feminint smeknamn. Fogas till en förkortad variant av roten | Manjo (Maja), panjo (mamma) |
| -obla | "-faldig, -dubbel" | duobla (dubbel), trioble (trefaldigt) |
| -ono | bråkdel | duona (halv), centono (en hundradel) |
| -ope | i sänder, åt gången | duope (två och två), gutope (droppvis) |
| -ujo | behållare, land (ålderdomligt i betydelsen politisk enhet) | monujo (portmonnä, av mono, 'pengar'), Anglujo (England [numera normalt Anglio]), Kurdujo (Kurdistan, de kurdiska områdena) |
| -ulo | en person med rotens egenskap | junulo (yngling, ungdom), sanktulo (helgon), abocoulo (en som lär sig läsa, av aboco "ABC"), aĉulo (ömklig person, av suffixet aĉ), tiamulo (en dåtida, av 'då') |
| -um- | odefinierat ad hoc-suffix (sparsamt använt) | kolumo (krage, av 'hals'), krucumi (korsfästa, av 'kors'), malvarmumo (förkylning, av malvarma, 'kall'), plenumi (uppfylla (till exempel ett löfte) av plena, 'full'), brakumi (krama, omfamna, av brako, 'arm') |
[redigera] Prefix
Vanligt förekommande prefix:
| bo- | släktskap genom giftermål, svär- | bopatro (svärfar), bofratino (svägerska) |
| dis- | itudelning, isärdelning, spridning | disĵeti (kasta omkring), dissendi (skicka runt, dela ut), disatomi (klyvas genom atomklyvning) |
| ek- | perfektiv aspekt (begynnande, plötslig eller kortvarig handling) | ekbrili (blixtra), ekami (bli kär), ekkrii (skrika ut), ekde (från och med) |
| eks- | före detta, ex- | eksedzo (exmake) |
| fi- | skamlig | fihomo (en dålig person), fivorto (fult ord), Fi al vi! (Fy på dig!) |
| ge- | sammanfattar båda könen | gepatroj (föräldrar), gesinjoroj (damer och herrar), la geZamenhofoj (Zamenhofs), gelernejo (samskola), geiĝi (bilda par) |
| mal- | raka motsatsen | malgranda (liten), malriĉa (fattig), maldekstra (vänster) |
| mis- | felaktigt, miss- | misloki (felplacera), misakuzi (felaktigt anklaga), misfamiga (vanhedrande, av fama 'välkänd' och det kausativa suffixet -ig) |
| pra- | för-, gammel-, proto- | praavo (gammelfarfar eller gammelmorfar), prapatro (förfader), prabesto (förhistoriskt djur), prahindeŭropa (protoindoeuropeisk) |
| re- | åter, igen | resendi (skicka tillbaka), rekonstrui (återuppbygga), reaboni (förnya en prenumeration), rebrilo (reflektion, glans, av brili 'skina'), reira bileto (returbiljett, av iri 'gå, åka') |
Förutom de ovan listade affixen förekommer vissa inofficiella affix som antingen inte är allmänt accepterade eller enbart används i begränsade sammanhang, som inom vetenskaplig terminologi.
[redigera] Sammansättningar
Sammansatta ord är vanliga i esperanto. Den grundläggande principen för sammansättning är densamma som i svenskan, nämligen att det ord som kommer sist är det grundläggande för betydelsen. Rötter kan sättas ihop direkt eller länkade av en epentetisk vokal för att underlätta uttalet. Vokalen är då oftast substantivändelsen -o-, som används utan åtskillnad för numerus eller kasus, men andra ordklassändelser kan användas när det första ledets ordklass behöver ändras.
- kantobirdo (en sångfågel) gentemot birdokanto (en fågelsång)
- velŝipo (en segelbåt) gentemot ŝipvelo (ett båtsegel)
- multekosta (dyr, med adverbmarkören -e-)
Prepositioner förekommer ofta i sammansättningar, och fungerar ungefär som prefix,
- pripensi ion (att betänka något) gentemot pensi pri io (att tänka på något).
Eftersom affix kan användas som rotord och rötter kan kombineras som affix är gränsen mellan de båda flytande. Många så kallade affix går inte att skilja från andra rötter. "Sanna" affix är emellertid grammatiskt fasta som antingen prefix eller suffix, medan rötternas ordning inom sammansättningar styrs av semantiken.
[redigera] Reduplikation
Reduplikation används endast i marginell omfattning i esperanto. När den används har den en intensifieringseffekt liknande den hos suffixet -eg-. De två exemplen på reduplikation är plenplena (proppfull), av plena (full), och finfine (slutligen, äntligen), av fina (slutlig). Hittills har reduplikation bara använts med enstaviga rötter där resultatet anses välljudande, och där esperantos fonotax tillåter att ordklassändelsen avlägsnas från det första ledet.
[redigera] Exempel på ordbildning
- amantino (en älskarinna)
- aminda (värd att älska, älskvärd)
- amema (som har en tendens att älska, kärleksfull)
- malameti (att ogilla)
- esperiga (hoppfull [om en situation: som åstadkommer hopp])
- esperema (hoppfull [om en person: som tenderar att hoppas])
- Esperantujo (esperantogemenskapen)
- esperantaĉo (dålig Esperanto)
Affix kan användas på nyskapande sätt, så att ord skapas som inte existerar i nationella språk. Resultatet kan bli poetiskt: i en roman på esperanto öppnar en man en bok med bruten rygg, och de gulnade sidorna disliberiĝas [av roten libera (fri) och affixen dis- och -iĝ-]. Det finns inget motsvarande sätt att beskriva detta på svenska, men det skapar en stark bild av att sidorna flyr ut ur boken och sprids på golvet. Ordet är dessutom förståeligt första gången man möter det.
Avledning med affix utökar talarnas ordförråd kraftigt, ibland bortom det som de kan på sina modersmål. Ofta kan ett antal ord som på exempelvis svenska måste läras in separat på esperanto bildas regelbundet av ett begränsat antal rötter och affix. Det förekommer emellertid också att esperanto har separata rötter för ord som även kan bildas genom avledning.
I Fundamento de Esperanto illustrerade Zamenhof ordbildningen genom att avleda motsvarigheterna till "tillfriskna, sjukdom, sjukhus, patient, läkare, läkemedel, apotek" etc från sana (frisk). Inte alla de ord som blir resultatet går enkelt att översätta till svenska, ofta därför att de urskiljer fina nyanser som saknas i svenskan: Sano, sana, sane, sani, sanu, saniga, saneco, sanilo, sanigi, saniĝi, sanejo, sanisto, sanulo, malsano, malsana, malsane, malsani, malsanulo, malsaniga, malsaniĝi, malsaneta, malsanema, malsanulejo, malsanulisto, malsanero, malsaneraro, sanigebla, sanigisto, sanigilo, resanigi, resaniĝanto, sanigilejo, sanigejo, malsanemulo, sanilaro, malsanaro, malsanulido, nesana, malsanado, sanulaĵo, malsaneco, malsanemeco, saniginda, sanilujo, sanigilujo, remalsano, remalsaniĝo, malsanulino, sanigista, sanigilista, sanilista, malsanulista. Kanske hälften av dessa ord används vanligen, men de övriga (och fler därtill) finns tillgängliga vid behov.[8]
[redigera] Tabellorden
De korrelativa orden bildas i esperanto på ett särskilt sätt, som kan uppställas som en tabell, och de kallas därför "tabellord". De är ord som används för att ställa och besvara frågorna vad, var, när, varför, vem, vems, hur, hur mycket, och hurdan. De finns nio ändelser för dessa nio frågor, plus fem förled som motsvarar frågande, utpekande, förnekande etc. Genom att lära sig dessa 14 element lär sig talaren hela systemet av 45 adverb och pronomen.
Systemet kan sammanfattas i tabellform på följande sätt:
| ki- frågande |
ti- utpekande |
i- obestämd |
ĉi- allomfattande |
neni- nekande |
|
| -u person, bestämd sak |
kiu vem, vilken |
tiu den där |
iu någon |
ĉiu varje |
neniu ingen |
| -o obestämd sak |
kio vad |
tio det där |
io någonting |
ĉio allting |
nenio ingenting |
| -e plats |
kie var |
tie där |
ie någonstans |
ĉie överallt |
nenie ingenstans |
| -am tid |
kiam när |
tiam då |
iam någon gång |
ĉiam alltid |
neniam aldrig |
| -a egenskap |
kia hurdan, vilken sorts |
tia sådan |
ia något slags |
ĉia alla slags |
nenia inget slags |
| -el sätt |
kiel hur, på vilket sätt |
tiel så där |
iel på något sätt |
ĉiel på alla sätt |
neniel på inget sätt |
| -om mängd |
kiom hur mycket |
tiom så mycket |
iom något, lite |
ĉiom alltsammans |
neniom inget, inte det minsta |
| -al orsak |
kial varför |
tial därför |
ial av någon anledning |
ĉial av alla skäl |
nenial av ingen orsak |
| -es ägande |
kies vems |
ties dess, deras |
ies någons, någras |
ĉies allas |
nenies ingens |
Korrelativorden som börjar med ki- fungerar både som interrogativa pronomen och adverb och som relativa pronomen och adverb, som i många europeiska språk.
De demonstrativa pronomen som slutar på -u kan fungera både som subjekt när de står ensamma, som i ĉiu (var och en), och som attribut till ett substantiv, som i ĉiu tago (varje dag).
De adjektiviska korrelativorden, de som slutar på -ia och -iu, kongruerar med de substantiv de står som bestämning till, på samma sätt som andra adjektiv gör. De och de demonstrativa pronomen som slutar på -io kan också få ackusativändelse när de fungerar som objekt i en sats. Riktningsackusativ används med platskorrelativen på -ie, så att de slutar på -ien (hit, vart, dit, etc.).[9]
[redigera] Utbredning
Det finns fler esperantotalare i Europa och Östasien än i Nord- och Sydamerika, Afrika och Oceanien, och fler i städer än på landsbygden. [10] Esperanto är särskilt utbrett i länder i de norra och östra delarna av Europa, i Kina, Korea, Japan och Iran i Asien, i Brasilien, Argentina och Mexiko i Amerika, samt i Togo och på Madagaskar i Afrika.
Det är svårt att beräkna antalet esperantotalare. En uppskattning utfördes av Sidney S. Culbert, en pensionerad psykologiprofessor och esperantist, som letade upp och testade alla esperantotalare i utvalda områden i ett antal länder under en tjugoårsperiod. Culbert drog slutsatsen att mellan en och två miljoner människor talar esperanto på nivå 3 på den femgradiga Interagency Language Roundtable-skalan, tillräckligt för att förmedla medelsvåra idéer utan att behöva tveka om rätt ord, och att följa tal, radiosändningar med mera.[11] Culberts uppskattning gjordes inte enbart för esperanto, utan var en del av hans listning av uppskattningar för alla språk med över en miljon talare, som publiceras årligen i World Almanac and Book of Facts. Eftersom Culbert aldrig publicerade detaljer om sin metodologi, eller preliminära resultat för enskilda länder och regioner, är det svårt att avgöra hur riktiga hans resultat är. I World Almanac avrundas antalet talare till närmaste miljon och antalet esperantotalare anges därför som två miljoner. Denna siffra anges också i Ethnologue, som också hävdar att det finns 200 till 2000 esperantotalare som har språket som modersmål, det vill säga barn som vuxit upp i familjer där esperanto används som hemspråk.
Marcus Sikosek hävdar att siffran 1,6 miljoner är en överskattning. Sikosek uppskattade att även om esperantotalarna var jämnt fördelade över världen skulle ett antal på en miljon världen över innebära att det borde finnas omkring 180 talare i staden Köln. Sikosek hittar endast 30 personer i Köln som talar esperanto flytande, och på samma sätt lägre antal än förväntat på flera andra platser som anses ha en jämförelsevis hög koncentration av esperantotalare. Han noterar också att det totala antalet medlemmar i de olika esperantoorganisationerna är omkring 20 000 (andra uppskattningar är högre). Även om det otvivelaktigt finns många esperantotalare som inte är medlemmar i någon esperantoorganisation anser han det osannolikt att det skulle finnas femtio gånger så många talare som organisationsanslutna.[10] Andra hävdar att en sådan fördelning inte är osannolik. [12]
[redigera] Användning
[redigera] Litteratur
Esperanto var från början enbart ett skrivet språk, och förblev så till stor del fram till den första världskongressen 1905. Ett viktigt användningsområde för esperanto har alltid varit litteratur. Redan Zamenhof började skriva och, framför allt, översätta skönlitteratur till esperanto. Efter att han publicerat grunderna för esperanto använde han det framför allt genom att översätta kända litterära verk och därigenom utveckla det nya språket. En annan tidig esperantoförfattare som främst gjorde översättningar var Antoni Grabowski. Översättningsverksamheten har fortsatt och det har uppskattats att över 10 000 verk har översatts till esperanto.[13]
Förutom översättningar har även skönlitteratur i original skapats på esperanto. Zamenhof och Grabowski publicerade en del originalpoesi, och en del andra främst polska och ryska författare var verksamma under språkets första årtionden. Efter första världskriget framträdde en ny generation esperantoförfattare med större litterära kvaliteter. Ett viktigt centrum vid denna tid var "Budapestskolan" kring tidskriften Literatura Mondo ("Litterär värld"), där Julio Baghy och Kálmán Kalocsay brukar räknas som de främsta författarna. Deras verksamhet fortsatte även efter andra världskriget, samtidigt som den nya "skotska skolan" framträdde, i vilken William Auld är särskilt känd. Den mest kände svenske esperantoförfattaren är Stellan Engholm (1899-1960). Andra svenskar som skrivit skönlitteratur på esperanto är bl. a. Otto W. Zeidlitz (1860-1947?), Fenrec Szilágyi (1895-1967), Aira Kankkunen (1928-), Sten Johansson (1950-) och Leif Nordenstorm (1960-). [4]
Inom facklitteraturen på esperanto är de böcker som behandlar själva språket esperanto särskilt framträdande.
[redigera] Tidskrifter
Det publiceras över hundra tidskrifter på esperanto. Några viktiga är Esperanto (organ för Universala Esperanto-Asocio, grundad 1905), Kontakto (utges av ungdomsförbundet Tutmonda Esperantista Junulara Organizo sedan 1963) och Monato, en nyhetstidskrift som grundades 1979.
[redigera] Elektroniska medier
Ett antal radiobolag har sändningar på esperanto, däribland Polens statliga radio, Kinas statliga radio och Vatikanstatens radio. Även Internet är numera ett viktigt användningsområde för esperanto. Några populära webbplatser är nyhetsportalen Ĝangalo och esperantoupplagan av Wikipedia.
[redigera] Andra användningar
En viktig institution i esperantogemenskapen är den årliga världskongressen, där esperantister från många länder möts och använder esperanto. Esperanto används också som ett hjälpmedel vid resor, särskilt genom tjänsten Pasporta Servo, ett nätverk av esperantokunniga personer runt om i världen som tar emot andra esperantister som gäster i sina hem. Ett register över värdar publiceras och uppdateras varje år av ungdomsförbundet TEJO. Det är också vanligt inom esperantorörelsen att brevväxla med esperantister i andra delar av världen.
[redigera] Rörelse
Den största esperantoorganisationen är Universala Esperanto-Asocio (UEA), som grundades 1908, och som nuförtiden har sitt högkvarter i Rotterdam i Nederländerna. Knutet till UEA är världsungdomsförbundet Tutmonda Esperantista Junulara Organizo (TEJO). UEA organiserar esperantos världskongresser, som hållits årligen sedan 1905, med undantag för åren under första och andra världskrigen. UEA hade medlemmar i 117 länder 2005, och nationella medlemsorganisationer, däribland Svenska Esperantoförbundet, i 90 länder.
[redigera] Kritik mot esperanto
En vanlig kritik mot esperanto som världsspråk är att det är för eurocentriskt, det vill säga att det utgår för mycket från europeiska språk, i synnerhet i ordförrådet som nästan uteslutande bygger på romanska och germanska språk. Ett fullt neutralt världsspråk borde med detta synsätt ha drag av språk från alla världsdelar i samma omfattning. Ett vanligt svar på denna kritik är att romanska och germanska språk är mycket mer spridda över världen än andra språk, och att ett språk med lika andel ord från ett stort antal vitt skilda språk skulle vara till större delen obegripligt för de flesta människor, medan det finns en chans för personer utanför Europa att känna igen stora delar av esperantos ordförråd genom kunskaper i något romanskt eller germanskt språk.
En motsatt kritik är att esperantos ordförråd och struktur inte är tillräckligt europeiska, utan att de innehåller för många drag som inte återfinns i de europeiska nationalspråken och som gör det onödigt svårförståeligt för den som kan något europeiskt språk. Med detta synsätt borde ett internationellt språk i högre grad utgå från det som är gemensamt i de europeiska, främst västeuropeiska, språken. Denna kritik ligger bakom utvecklandet av flera av de rivaliserande förslagen till internationellt hjälpspråk, till exempel ido och interlingua.
En annan vanlig kritik är att språket anses sexistiskt, därför att ord för personer i sin grundläggande form normalt betecknar en man, medan ordet för den kvinnliga motsvarigheten är avlett ur detta med suffixet -in. Betecknande är att ordet för "kvinna", virino, är avlett ur ordet för "man", viro. Det har blivit vanligare att använda de oavledda formerna för yrken som könsneutrala ord snarare än som maskulina, men för många ord är det fortfarande obligatoriskt att använda femininsuffixet. Det finns förslag om mer radikala reformer för att avskaffa vad man ser som könsdiskriminerande språkbruk, till exempel att införa ett maskulinsuffix -iĉ som parallell till femininsuffixet, men dessa har inte vunnit allmän acceptans.
Några språkliga företeelser i esperanto som ofta kritiseras som opraktiska och försvårande är de ovanliga bokstäverna med diakritiska tecken, den obligatoriska ackusativböjningen och adjektivens kongruens. Dessa synpunkter har också givit upphov till reformförslag och tagits upp i ido.
[redigera] Källor
- ^ Pierre Janton: Esperanto. Language, Literature, and Community översättning av Humphrey Tonkin, Jane Edwards och Karen Johnson-Weiner. Albany 1993. ISBN 0-7914-1254-7 sidan 115
- ^ Pierre Janton: Esperanto. Language, Literature, and Community översättning av Humphrey Tonkin, Jane Edwards och Karen Johnson-Weiner. Albany 1993. ISBN 0-7914-1254-7 sidan 42
- ^ Detlev Blanke: Internationale Plansprachen. Eine Einführung Berlin 1985 ISSN 0138-550X sidorna 287-288
- ^ [a b] Nationalencyklopedin, pappersupplagan, Höganäs 1991, ISBN 91-7024-619-X, del 5, sidorna 603-604, artikeln esperanto
- ^ Detta avsnitt är baserat på engelskspråkiga Wikipedia, artikeln Esperanto, avsnittet Phonology, 8 oktober 2005
- ^ Tabellen är hämtad från finskspråkiga Wikipedia, artikeln esperanto, avsnittet Kirjoitusjärjestelmä, 8 oktober 2005
- ^ Detta avsnitt är baserat på tyskspråkiga Wikipedia, artikeln Esperanto, avsnittet Lexik, 10 oktober 2005
- ^ Detta avsnitt är baserat på engelskspråkiga Wikipedias artikel Esperanto vocabulary i oktober 2005
- ^ Detta avsnitt är baserat på engelskspråkiga Wikipedias artikel Esperanto_vocabulary, avsnittet Correlative_particles oktober 2005 och tyskspråkiga Wikipedias artikel Esperanto (Grundlagen), avsnittet Die Tabellwörter oktober 2005
- ^ [a b] Ziko M. Sikosek: Esperanto Sen Mitoj ("Esperanto utan myter"). Andra upplagan. Antwerpen, Flandra Esperanto-Ligo, 2003. ISBN 90-71205-70-3 Refererad i engelska Wikipedias artikel '
- ^ David T. Wolff: Inlägg på soc.culture.esperanto 27 mars 1996, där han citerar Dr Sidney Culbert om dennes då opublicerade forskning om antalet esperantotalare. Refererad i engelska Wikipedias artikel Esperanto
- ^ Detta avsnitt är översatt från engelska Wikipedias artikel Esperanto, avsnittet Geography_and_demography 14 oktober 2005
- ^ Pierre Janton: Esperanto. Language, Literature, and Community översättning av Humphrey Tonkin, Jane Edwards och Karen Johnson-Weiner. Albany 1993. ISBN 0-7914-1254-7
[redigera] Externa länkar
[redigera] Övriga esperantoorganisationer i Sverige
- Sveriges Esperantisters Ungdomsförbund
- Sunda Esperanto Agado Nätverk mellan föreningar i Skåne/Själland
- Svenska Arbetar Esperanto Förbundet
| Konstgjorda språk |
|
Atlantiska | Basic English | Esperanto | Folkspraak | Goldogrin | Ido | Interlingua | Ithkuil | Khuzdul | Klingonaase | Klingonska | Latino sine flexione | Lingua Franca Nova | Loglan | Lojban | Nadsat | Nyspråk | Occidental | Quenya | Romanica | Sindarin | Slovio | Solresol | Somiska | Svartiska | Svartspråk | Syldaviska | Toki Pona | Transpiranto | Volapük |
