Öken

Wikipedia

Öken i Libyen

Öken kallas ett stort, torrt landområde, oftast bestående av sand eller sten och som saknar växtlighet nästan helt och hållet.

Öken är ett landområde som har mycket lite eller ingen nederbörd och därför också har mycket lite eller ingen vegetation. Öknen uppstår alltså där det råder ett visst klimat. Det klimatet råder framför allt vid passadvindarnas bälte. Luften rör sig där nedåt från högre luftlager och värms upp så att den blir torr. Det är dock endast västkusterna inom passadvindarnas klimatbälte som blir öknar. På östkusterna blir passadvinden oftast förvandlad till monsunvind, en havsvind som medför fuktighet. I det inre av de stora kontinenterna kan öknar också bildas genom att bergskedjor stänger fuktigheten ute.

Landskapsbilden i öknen blir olikartad mot den man finner i trakter där fuktiga klimatförhållanden råder. Det beror på att de krafter som utformar landskapet här är speciella. De för öknen utmärkande hastiga temperaturomkastningarna åstadkommer betydande mekanisk erosion (solsprängning). Den kemiska erosionen är avsevärd. Luftens torrhet gör att all fuktighet i marken rör sig upp mot ytan. Den för också upp salter som bidrar till att sönderdela markytan. De smådelar som frigjorts på dessa sätt förs bort av vinden, den främsta landskapsformande kraften i öknen. Det är inte bara vinden i sig själv som bearbetar landskapet. Det är också så att vinden använder mindre stenar som redskap för bearbetandet av hinder.

En vanlig, men felaktig föreställning är att flertalet öknar är sandöknar. Det stora flertalet öknar är klippöknar som är rensopade från varje sand- och stoftpartikel. På platser där det råder vissa vindförhållanden samlas den från öknens "centrala" delar bortblåsta sanden till ett ackumulationsområde och bildar där det välkända dynlandskapet. Förutom vinden spelar också rinnande vatten en viss roll vid utformandet av ökenlandskapet. Nederbörd förekommer endast sällan i öknen. Men när den någon gång faller, sker det alltid i form av häftiga skyfall vars eroderande förmåga är mycket stor. De uttorkade dalgångar (wadis), som ligger inskurna här och där i öknen är troligtvis till stor del bildade av sådana häftiga regnflöden. De utgör inte ett sammanhängande system med enhetligt fall. Tvärs över dalen sträcker sig ofta en vall av grus, som markerar den punkt som en sådan temporär flod lyckats nå fram till innan den sinat ut. Vinden har senare fått vidare utforma den på detta sätt inskurna dalgången.

Där öknen, som i större delen av Sahara, utgörs av horisontellt lagrade skikt av växlande hårdhet, kommer nedbrytandet att fortsätta tills det nått fram till det motståndskraftiga lagret, och en typisk klippöken (hammadan) utbreder sig. Om det finns hårdare kiselbollar inlagrade i skikten kommer de efter hand att i allt större antal ligga kvar på ytan och utgör då ett skydd, en "pansring", mot vidare nedbrytning. På detta sätt uppstår den av kiselflisor överströdda stenöknen (serir).

Är det däremot, som i Nordamerika, ett område som är genomkorsat av veckberg som kommer under inflytande av ett ökenklimat, så förs vittringsresterna nedåt från nordsluttningarna till de lägsta partierna, som alltså bildar självständiga ackumulationsområden. Dessa bäcken (bolsoner) befinner sig ursprungligen inte i någon som helst hydrografisk gemenskap, men kan med tiden komma i förbindelse med varandra, antingen genom att en högre liggande bolson överfylles så att det anhopade materialet forslas vidarer till en bolson som ligger lägre eller också genom att en lägre bolson genom tillbakaskridande erosion griper in på den högre bolsonens område. Om utvecklingen får fortskrida ostört tillräckligt länge kommer till slut alla de enskilda bäckena i förbindelse med varandra och vittringsprodukterna samlas till det lägsta bäckenet.

På många platser finns vatten i anslutning till öknar. Överallt där detta finns uppträder en rik växt- och djurvärld. Där exempelvis en störning i lagringsförhållandena ger upphov till källor, blomstrar oaser upp. Om en flod har tillräcklig vattentillförsel för att kunna tränga in i eller genom öknen, så blir dess stränder kantade av växtlighet. Även i bottnen av en uttorkad floddal trivs växterna, om det är nära till grundvattnet. På detta sätt kommer en mörk strimma att markera dalgången, även sedan floden själv sinat ut.

De växter som kan uthärda ökenklimatet är skyddade mot luftens torrhet genom antingen tjocka, saftiga blad eller i deras ställe taggar. Djurvärlden söker sig fram överallt där växtvärlden ger den förutsättningar för existens. Utmärkande för ökendjuren är deras kamouflerande färg, mest stötande i gult. Lejonet, som dock håller till endast i öknens randområden, är ett exempel på detta, andra är gaseller, antiloper, schakaler och flera arter av gnagare.

I Gamla världen sträcker sig en så gott som sammanhängande rad av öknar från Atlantens kust i Västafrika nästan fram till Stilla havet i Manchuriet. Man kan också säga att detta "ödemarksbälte" skiljer Gamla världens i-länder från de u-länderna. De vägar, som går runt eller på tvären igenom ödemarksbältet har därför haft genomgripande betydelse för kulturutvecklingen. Nordafrika uppfylls av Sahara. Därbortom sträcker sig ökenvidderna över den Arabiska halvön, Syrien och Iran till Centralasien och detta bältes yttersta utpost i östra Gobiöknen. Ett enstaka ökenområde är Thar öster om Indus. I Sydafrika är öknen Kalahari knuten till de subtropiska bredderna. Australiens inre är på grund av världsdelens bergsformationer och därav följande ringa nederbördsmängder till stor del torr, snårbevuxen stäpp eller öken. I såväl Nordamerika som Sydamerika finns öknar dels i de regnlösa subtropiska kustområdena i väster, dels på de av bergskedjor omslutna högslätterna längre österut. Kustöknarna får dock en mycket ringa utsträckning både i söder (Atacama i Chile, Sechura och Tumbez i Peru) och i norr (Kalifornien). Saltöknar uppfyller högslätterna i Bolivia, Chile och Argentina. I Nordamerika får de bergomslutna högbäckena såväl i USA (Great basin) som i Mexiko (provinserna Chihuahua och Coahuila) ökenkaraktär.