Jean-Paul Sartre

Wikipedia

Jean-Paul Sartre

Jean-Paul Sartre, född 21 juni 1905 i Paris, Frankrike, död 15 april 1980 i Paris, Frankrike, var en fransk författare, intellektuell och filosof. Han avböjde nobelpriset i litteratur 1964.

Sartre är känd som en av grundarna till existentialismen. Debut romanen La Nausée (sv. "Äcklet") kom 1938, och Sartre producerade sedan en mängd filosofiska, skönlitterära, och politiska verk fram till sin död. Efter andra världskriget började Sartre även ge ut sin egen tidning, Les Temps modernes, som han arbetade med tillsammans med sin livskamrat filosofen och författarinnan Simone de Beauvoir. Både Sartre och de Beauvoir engagerade sig starkt politiskt mot den franska och internationella borgerligheten, och särskilt mot det franska kolonialförtrycket i Algeriet.

Innehåll

1 Liv till andra världskrigets slut
2 Karriär
3 Sartres intellektuella arv
- 3.1 Bibliografi i urval
4 Externa länkar

[redigera] Liv till andra världskrigets slut

Sartre var under en tid den mest kända existentialisten.

Han föddes i Frankrike år 1905, och blev redan vid femton månaders ålder faderslös. Vid tidig ålder lärde hans morfar honom matematik och lät honom studera klassisk litteratur. Från att som liten varit mobbad i skolan blev han i gymnasiet en lysande men upprorisk elev som “...man talade om...“ Han kom slutligen in på elitskolan École Normale Supérieure där han bl.a. studerade filosofi tillsammans med Jean Hippolyte. På det andra examensprovet blev han bäst i kursen, tätt följd av Simone de Beauvoir. Dessa två kom sedan att inleda ett "fritt" förhållande som kom att vara till Sartres död år 1980. Samtidigt som de stod vid varandras sida hade både ett ganska stort antal kärleksaffärer vid sidan om. Detta accepterades enligt det kontrakt som de hade sinsemellan. Sartre och Simone kom att förkroppsliga "de intellektuella" under efterkrigstiden.

Efter examen, 1931, tjänstgjorde Sartre några år som gymnasielärare. Han lämnade det arbetet för att resa till Tyskland och studera Husserl. Det tog honom fyra år av intensiva studier att helt förstå Husserl, och han blev därefter i flera år husserlit. Sartre hade genom hela sin ungdom haft en vision av att förena filosofi och skönlitteratur. Hans första försök, det som kom att bli Äcklet, refuserades tre gånger av förlaget innan den utgavs år 1939, då rejält omskriven. Samma år gav han ut novellsamlingen Muren. Båda blev stora succéer i Frankrikes intellektuella kretsar. Samma år blev han inkallad till militärtjänst i andra världskriget, där han främst ägnade sig åt sitt författarskap. Han blev tillfångatagen av tyskarna men blev frisläppt i april 1941.

[redigera] Karriär

1945 startade Sartre tillsammans med några andra existentialister tidskriften Les temps modernes. Denna tidning blev ett viktigt forum för den existentialistiska debatten. Samtidigt blev existentialism högsta mode i Paris. Man tog parti för eller emot olika schatteringar inom rörelsen -- Sartre eller Albert Camus. Allt som ansågs som moraliskt förfall, till exempel den jitterbuggdansande ungdomen, kallades existentialistiskt. Det utvecklades ett existentialistiskt mode, där svart polo, basker samt mörk byxa och kavaj var de viktigaste plaggen. Det var också under denna tid som de litterära kaféerna fick sin glansperiod i Paris. Sartre hade sitt stamkafé där han brukade sitta och skriva eller diskutera filosofi med vänner.

Sartre lämnar dock det rent existentialistiska synsättet och försöker istället förena marxismen och existentialismen till en mer humaniserad marxism. Detta gör han i Kritik av det dialektiska förnuftet som utkom 1960. Den analys han gör där anses av vissa vara misslyckad -- det var få existentialister som ville följa honom mot större politiskt engagemang och ta itu med den klassiska socialistiska idé- och samhällskritiken. Tanken om marxismen som en humanism, och det förnyade intresset för den tidige Marx och hans idéer provocerade fram ett motangrepp från de moskvatrogna intellektuella med Louis Althusser i spetsen.

Sartre engagerade sig under och efter kriget allt mer för socialismen. Han intog en position som var vänsterrevolutionär, men samtidigt tog han avstånd från de stalintrogna kommunisterna. Senare kom han att närma sig det franska kommunistpartiet, men han blev aldrig medlem. Anledning var bl.a. att han ville behålla sitt oberoende som fri skribent.

Under sitt arbete för frihetskampen i Algeriet tog han sig en ung algerisk älskarinna, Arlette Elkaïm, som han 1965 adopterade som sin dotter. Detta ledde till konflikter mellan adoptivdottern Elkaïm och livskamraten de Beauvoir i fråga om publiceringsrättigheter efter Sartres död.

[redigera] Sartres intellektuella arv

Sartre skrev förutom filosofiska verk även mycket skönlitteratur, bl.a. ett stort antal dramer. Han skrev även ett stort verk om Gustave Flaubert. Dessa litterära framgångar gav honom 1964 Nobelpriset i litteratur. Han avböjde - bl a ville han inte klä ut sig i smoking för borgarbrackorna - och Nobelinstitutionen skadades mer av detta rungande "vet hut!" än Sartre. Mot slutet av sitt liv blev Sartre blind, och kunde inte längre läsa. Simone var kvar vid hans sida till slutet. År 1980 avled Sartre och 50.000 personer deltog i begravningståget.

[redigera] Bibliografi i urval

[redigera] Romaner

La Nausée ("Äcklet"; 1938)
Les Chemins de la liberté 1-3 ("Frihetens vägar"; 1945-1949; ofullbordad)
Les Mots ("Orden"; 1964; självbiografi)

[redigera] Novellsamlingar

Le Mur ("Muren"; 1939)

[redigera] Dramer

Les Mouches ("Flugorna"; 1943)
Huis clos ("Inför lyckta dörrar"; 1944)
Les Mains sales ("De smutsiga händerna"; 1948)
Döda utan gravar
Djävulen, och gud fader; 1951

Den respektfulla skökan (1946)

[redigera] Filosofisk facklitteratur

L'Être et le néant ("Varat och intet";1943)
Situations I-VI ("Tystnadens republik"; 1944)
L'existentialisme est un humanisme ("Existentialismen är en humanism"; 1945)
Réflexions sur la question juive ("Tankar i judefrågan"; 1948)
Critique de la raison dialectique ("Kritik av det dialektiska förnuftet"; 1960)
La transcendance de l'ego ("Egots transcendens"; 1937)