Röda armé-fraktionen

Wikipedia

Röda armé-fraktionen (ty. Rote Armee Fraktion; RAF), även kallad Baader-Meinhof-ligan, var den mest aktiva tyska vänsterradikala revolutionära gruppen, och betraktas allmänt som en terroristorganisation. Själva kallade de sig för en stadsgerilla, ett begrepp som utvecklades av den brasilianske revolutionären och teoretikern Carlos Marighella.

[redigera] Historik

RAF var verksamt mellan 1970 och 1998 och mördade ett drygt dussin högt uppsatta tyskar. Hösten 1977 var deras genomslag som störst, vilket ledde till en regeringskris. Många av dess medlemmar satt fängslade under 1970-talet, och flera av dem dog i fängelset under omständigheter som förorsakat olika mer eller mindre trovärdiga konspirationsteorier, se Dödsnatten. Man brukar dela in RAF i tre generationer.

[redigera] Första generationen

Stammheimfängelset i Stuttgart.

Röda armé-fraktionen har sin bakgrund i den vänsterradikala studentrörelsen som fanns i Västtyskland och Västberlin i slutet av 1960-talet. Den radikala vänsterrörelsen hade Freie Universität som ett av sina centra. Efter dödsskjutningen av Benno Ohnesorg i samband med ett demonstration i Västberlin 2 juni 1967 kom Gudrun Ensslin och Andreas Baader att vara del i den grupp av radikala som ville gå ett steg längre än att demonstrera. 1968 utövade de brandattentat mot varuhus i Frankfurt am Main och flydde därpå till Frankrike. När de återvände till Västtyskland greps de och dömdes för attentanten. Gudrun Ensslin kom att få kontakt med journalisten Ulrike Meinhof som hon lyckades engagera. Meinhof hade länge varit en kritisk journalist vid vänstertidningen Konkret.

Startskottet för Röda armé-fraktionen var 14 maj 1970 då Andreas Baader fritogs av Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof i Västberlin. Baader satt då i fängelse men under förespeglingen av ett projekt ordnades ett möte vid en institution i Dahlem. I samband med fritagningen skottskades en av vakterna svårt. Ett träningsläger i Mellanöstern följde där gruppen bland annat lärde sig handskas med vapen. Återkomsten till Västtyskland åtföljdes av bankrån för att finansera gruppens attentat. Man verkade till en början i Västberlin men kom senare att utföra bankrån och attentat i Västtyskland. Bland medlemmarna i organisationens första generation fanns Thorwald Proll, Horst Söhnlein, Gudrun Ensslin, Andreas Baader, Ulrike Meinhof och Horst Mahler. Senare kom Holger Meins och Jan-Carl Raspe att ansluta sig till RAF:s inre kärna.

Idén till namnet "Röda armé-fraktionen" fick gruppen av den japanska väpnade vänstergruppen Japanska Röda Armén. Ordet "fraktion" lades till för att antyda dess anspråk på att utgöra en del av en större, internationell, marxistisk kamporganisation - "Om man sätter en bil i brand är det en kriminell handling. Om man sätter hundratals bilar i brand är det en politisk handling", som Ulrike Meinhof uttryckte det.

Holger Meins

I maj 1972 genomförde RAF ett antal bomb attentat och mordbränder mot framför allt amerikanska militära mål i Tyskland, tyska polisstationer och byggnader som tillhörde Axel Springers mediaföretag Springer-Verlag. Den västtyska polisen under ledning av Bundeskriminalamt och dess chef Horst Herold intensifierade samtidigt kampen mot RAF och kunde samordna de tidigare splittrade polisiära insatserna. I juni 1972 greps sedan stora delar av gruppens ledande medlemmar (Meinhof, Baader, Ensslin, Holger Meins, Jan-Carl Raspe, Irmgard Möller), och därmed ansågs gruppens första fas vara slut. Efterhand sammanfördes de gripna RAF-medlemmarna från olika fängelserna till Stammheimfängelset i Stuttgart där också rättegången, Stammheimprocessen kom att hållas i högsäkerhetsfängelset.

Inga fler aktioner genomfördes förrän 1975 då delar av 2 juni-rörelsen ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm, mördade två ambassadtjänstemän samt sprängde ambassaden, se Ambassadockupationen i Stockholm 1975. De fängslade medlemmarna förde en intensiv kamp inifrån fängelserna och i domstolarna, bland annat genom hungerstrejker. Holger Meins svältdöd i fängelset orsakade stora protester och demonstrationer av den västtyska vänsterrörelsen.

[redigera] Andra generationen

Kring 1977 hade en andra generation av terroristorganisationen inlett sin verksamhet som inkluderade 2 juni-rörelsens kidnappning av Peter Lorenz - en kristdemokratisk borgmästarkandidat i Berlin, kidnappningen av Hanns-Martin Schleyer - f.d. nazist och mäktig industrialist samt den dramatiska kapningen av Lufthansa-planet Landshut. Händelserna hösten 1977 brukar kallas Deutscher Herbst (tysk höst). De ledande personerna i den andra generationen var Christian Klar och Brigitte Mohnhaupt.

Ulrike Meinhof hängde sig själv i fängelset den 9 maj 1976. Baader, Ensslin och Raspe begick självmord i sina celler den 18 oktober 1977; detta enligt officiella rapporter. Vissa misstänker att de kan ha blivit mördade. Röda armé-fraktionen upplöstes i princip 1972, då dess ledare fängslades, men Röda armé-fraktionen återupplivades genom bl.a. Dr Wolfgang Huber. Huber låg bakom terroristgruppen SPK (Sozialistisches Patienten-Kollektiv, "Socialistiska Patientkollektivet") i Heidelberg varifrån flera medlemmar skulle komma att återskapa RAF och bilda den så kallade andra generationen. En annan terroristgruppering var den anarkosituationistiska 2 juni-rörelsen (Bewegung 2. Juni) i Västberlin.

[redigera] Tredje generationen

Under 1980- och 1990-talen genomförde en tredje generation flera terroristhandlingar i samma stil i Tyskland. under 1980-talet kom man att rikta sina attentat mot rustningsindustrin och mot finansvärlden, bland annat genom morden på Ernst Zimmermann 1985 och Alfred Herrhausen 1989. Samtidigt fortsatte man att genomföra attentat mot amerikanska intressen.

I samband med Tysklands återförenande framkom det att den östtyska säkerhetspolisen Stasi aktivt stött RAF ekonomiskt och logistiskt. Flera RAF-medlemmar hade även fått ny identitet och därigenom ett nytt "liv" genom att få gömma sig undan rättvisan i DDR. RAF mördade Detlev Karsten Rohwedder som ledde Treuhandanstalt 1991. Kring 1990 koncentrerade sig gruppen kring den dåvarande huvustaden Bonn och utförde bland annat ett attentat mot den amerikanska ambassaden 1991. 1993 utförde man det sista större attentatet mot Weiterstadtfängelset i Darmstadt innan den officiella upplösningen 1998. 27 juni 1993 sköts RAF-medlemmen Wolfgang Grams och GSG 9-mannen Michael Newrzella i Bad Kleinen i samband med en konfrontation mellan Grams och Birgit Hogefeld och polisen.

[redigera] Slutet

Ett mystiskt, åttaradigt brev med RAF:s logotyp i april 1998 utgör organisationens slutgiltiga farväl:

För nästan 28 år sedan, 14 maj 1970, uppstod RAF ur en frihetskamp. Idag avslutar vi detta projekt. Stadsgerillan i form av RAF är nu historia.

Förklaringen avslutas med en åminnelse av 26 döda medlemmar ur 2 juni-rörelsen, die Revolutionären Zellen och RAF. Slutpunkten i brevet utgörs av ett citat av Rosa Luxemburg:

Die Revolution sagt:

ich war

ich bin

ich werde sein

[redigera] Attentat

RAF:s attentat i urval

1972 US Armys Europahögkvarter (Frankfurt am Main)
1972 Axel Springer Verlag (Hamburg)
1972 US Armys högkvarter i Heidelberg
1975 Ambassadockupationen i Stockholm 1975
1977 Siegfried Buback (Karlsruhe)
1977 Jürgen Ponto (Oberursel)
1977 Hanns-Martin Schleyer (Köln)
1977 Flygplanet Landshut (gjord av RAF-sympatisörer)
1981 Mordförsök mot Alexander Haig
1984 Natoskola (Oberammergau)
1985 Ernst Zimmermann (München)
1989 Alfred Herrhausen (Bad Homburg)
1991 Amerikanska ambassaden i Bonn
1991 Detlev Karsten Rohwedder
1993 Weiterstadtfängelset (Darmstadt)

[redigera] Litteratur

Dan Hansén och Jens Nordqvist. (red.). (2006). Kommando Holger Meins. . Översättning: . : . sid. . ISBN 91-7389-152-5.
Sem-Sandberg, Steve. (red.). (2004). Theres. . Översättning: . : . sid. . ISBN 9188748758.
Baumann, Bommi. (red.). (2000). Wie alles anfing/How it all began. . Översättning: . : . sid. . ISBN 0889780455.
Astrid Proll. (red.). (1998). Baader-Meinhof: Pictures on the run 67-77. . Översättning: . : . sid. . ISBN 3931141845.
Kumm, Björn. (red.). (1998). Terrorismens historia. . Översättning: . : . sid. . ISBN 9188930238.
Wunschik, Tobias. (red.). (1997). Baader-Meinhofs Kinder - die zweite Generation der RAF. . Översättning: . : . sid. . ISBN 3531130889.
Vague, Tom. (red.). (1994). Televisionaries: The Red Army Faction Story 1963-93. . Översättning: . : . sid. . ISBN 1873176473.
Peters, Butz. (red.). (1991). RAF - Terrorismus in Deutschland. . Översättning: . : . sid. . ISBN 3421066191.
Aust, Stefan. (red.). (1990). Baader-Meinhof - sju år som förändrade Förbundsrepubliken. . Översättning: . : . sid. . ISBN 9178682355.
Cavefors, Bo. (red.). (1977). RAF: Texter. . Översättning: . : . sid. . ISBN 9150406515.
Ekerwald, Carl-Göran. (red.). (1976). Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt. . Översättning: . : . sid. . ISBN 9150405098.