Klibbal
Wikipedia
| ?Klibbal | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryota |
| Rike: | Växtriket Plantae |
| Division: | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision: | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass: | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning: | Fagales |
| Familj: | Björkväxter Betulaceae |
| Släkte: | Alar Alnus |
| Art: | Klibbal A. glutinosa |
|
|
|
| §Alnus glutinosa Auktor: Gaertn. |
|
 Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen
|
|
Klibbal (Alnus glutinosa) är en trädart.
Klibbalen har en karaktäristisk bladform, en omvänt äggrund eller genom den urnupna spetsen omvänt hjärtlik bladskiva. Undersidan har domatier med brunaktig hårtofs. Trädet kallas även klibbal därför att bladen inte bara som yngre är mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (till exempel hos björkar och popplar), utan länge behåller en blank, fernissad, översida som vid fuktning blir något klibbig. En sådan bladfernissa är annars mycket sällsynt i vår flora. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning. Alen är nämligen det enda av våra träd, som har sitt huvudtillhåll i våt mark, i kärr, kring myrar och vid stränder, dock så, att även där vattenståndet sjunkit och strandlinjen blivit torrlagd, alen länge står kvar, liksom den också tål att växa ute i vattnet varvid stammen ofta stöder sig på ett högt pålverk av starka rötter, som inte tar skada av att periodiskt stå torra. Man vet att våt och kall mark, hur vattenrik den fysikaliskt sett än är, ändå fungerar som en torr lokal i fysiologisk mening, det vill säga för den levande växten, och detta ännu mera, om den är rik på humussyror, såsom vattnets bruna färg i en myr påvisar. Växternas rötter upptar då vatten endast med svårighet, och bladen måste vara mycket sparsamma med vatten. Alens löv behåller därför ganska länge det skyddsmedel som till exempel björklöven har endast under den tidiga lövsprickningsperioden med låg temperatur och våt mark.
Klibbalen är utbredd från Europa till Japan. I Norden saknas den i de nordligaste delarna. Den går upp till Dalarna och mellersta Finland, men stiger vid kusterna till Trondheimstrakten i Norge och Västerbotten i Sverige. Detta träd uppnår betydlig storlek, upp till 20 meter, och har svartbrun, sprickfull fjällbark. Dess ved, som i luften blir brunröd, kan användas som bränsle och ger ett lätt bearbetat virke med låg densitet, som kan användas till exempel till träskor. Alkol användes till det vanliga svartkrutet.
Fig. 1 gren med blad samt kottar från de senaste åren och blomknoppar för nästa år, 2 kvist med hanhängen och honax, 3 en hanblomma (ungefär 4/1), 4 två honblommor, den ena avskuren, med förbladen och skärmbladet (15/1), 5 kottefjäll (3/1), 6 nöten (3/1).
[redigera] Externa länkar
[redigera] Från Flora Oeconomica
Träarten har fina egna egenskaper: hon är lös, bräckelig och glatt, men undergår likwäl ganska sent förrutnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus, anwänd blifwer, äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på watnet. Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta största delen av staden på Ahle-stolpar, til förtigande af den ganska stora bryggan, på deras språk de Rialto kallad, som äfwen måste tacka Ahlen för godt och långsamt bistånd.
Carl von Linné, 1749
