Inkvisition
Wikipedia
Inkvisition (latin undersökning), påvlig dömande och polisiär myndighet, med uppgiften att uppspåra och avslöja otrogna och heretiker.
I västerlandet fick inkvisitionen en särskild utformning cirka 1231, då den världsliga och kyrkliga makten samverkade. Uppkomsten av nya heretiska rörelser som katarerna fick påven Gregorius IX att utforma en organisation för att undersöka deras utbredning.
Kejsar Fredrik II:s lagar från 1224, som föreskrev att kättare skall brännas på bål, övertogs av Gregorius IX, som för första gången använde sig av påvliga inkvisitorer, företrädesvis dominikaner. Plikten att ange misstänkta, bruket av tortyr (fr.o.m. 1252), förbudet mot att anklagade fick försvarare, accepterandet av anonyma anklagelser och det världsliga verkställandet av domen ledde till excesser och politiskt missbruk. En process byggde på en "utredning" varefter friande eller fällande domen avkunnades högtydligt (Autodafé - trons handling), och eventuellt straff verkställdes.
I Portugal och Spanien, där inkvisitionen inleddes senare, centraliserades den till en storinkvisitor utnämnd av kungen och godkänd av påven. Inkvisitionen pågick här till 1821 respektive 1834. Den påvliga inkvisitionen omorganiserades 1542, 1908 och 1965. Den bär numera namnet "Kongregationen för trosläran".
[redigera] Berömda inkvisitionsprocesser
- Ignatius Loyola – fängslad flera gånger 1520 – 1530
- Giordano Bruno – bränd 1600
- Galileo Galilei – dömd till livstid 1633
- Jeanne d'Arc - dömd till döden. Bränd på bål 30 maj 1431
[redigera] Inkvisitionen i Spanien
Den spanska inkvisitionen är en av de mest beryktade och var mest omfattande under ledning av storinkvisitorn Tomás de Torquemadas 1483-98. Enligt dåtidens dokument bodde det 200 000 judar i Spanien under den tiden. Modernare skattningar, till exempel Henry Kamen i "The Spanish Inquisition" anger 80 000. Drottning Isabella och hennes make Ferdinand såg till att en tredjedel av dessa dödades under tortyr, en tredjedel omvändes till katoliker och ett stort antal flydde landet. Uppgifterna om antalet som emigrerat varierar stort mellan 40 000 (Henry Kamen, modern skattning), 300 000 (Isaac Abravanel 1437-1508) och 800 000 (Juan de Mariana 1536-1624). Emigrationen gick huvudsakligen till Portugal där judarna utsattes för ny inkvisitionsvåg från 1497 samt till Marocko. Det finns dokument om att en stor del av Columbus besättning bestod av just judar under hans första upptäcktsresa till Amerika år 1492.
Som följd av utvisningen och dödandet av det judiska folket i Spanien gick landet tillbaka ekonomiskt, kulturellt och intellektuellt. Detta med tanke på att de flesta judarna antingen var bankirer, köpmän eller läkare och var viktiga i samhället.
[redigera] Inkvisition som metafor
I dag används uttrycket inkvisition som nedsättande benämning på processer som försöker kväsa opposition. Jämför häxjakt.
