Albert Speer

Wikipedia

Albert Speer på de anklagades bänk i Nürnberg.

Albert Speer, fullständigt namn Berthold Konrad Hermann Albert Speer, född 19 mars 1905 i Mannheim, Baden-Württemberg, Tyskland, död 1 september 1981 i London, var en tysk arkitekt, politiker och författare. Under åren 1943-1945 högste ansvarig för Nazitysklands hela krigsindustri, och dömd som krigsförbrytare i Nürnbergprocessen.

[redigera] Karriär i Tredje riket

Albert Speer hade enligt egen utsago en olycklig barndom, trots att hemmet var välbärgat och familjen klarade sig bättre än de flesta under åren efter första världskriget. Speer var mycket intresserad av matematik, men efter påtryckningar från fadern började han 1923 studera arkitektur i Karlsruhe. Han bytte 1924 studieort till München.

1931 blev Speer medlem i NSDAP efter att ha hört ett av Hitlers tal. Han anlitades under de närmast följande åren av partiet för ett antal mindre ombyggnadsuppdrag och blev efter nazisternas maktövertagande 1933 uppmärksammad av Hitler personligen. Speers nära kontakter med Hitler gav honom flera prestigefyllda uppdrag. 1935 fick han ansvaret att organisera partidagarna i Nürnberg och två år senare fick han i uppdrag att planera ombyggnaden av Berlin och projektera den nya tyska huvudstaden Germania, som skulle stå färdig 1960. Speer vann också internationell uppmärksamhet för sitt bidrag till den tyska paviljongen på världsutställningen i Paris 1937.

Efter andra världskrigets utbrott den 1 september 1939 blev Speer alltmer involverad i Tredje rikets politiska affärer. 1941 invaldes Speer i den tyska riksdagen och utnämndes till chef för den tyska arbetsfrontens avdelning Kraft durch Freude. I början av februari 1942 omkom riksministern för vapen och ammunition, Fritz Todt, i en flygolycka. Speer utsågs till dennes efterträdare och chef för Organisation Todt. Därtill utnämndes Speer i september 1943 till Tysklands rustningsminister. Det har spekulerats i att Speer genom sina mycket effektiva insatser i dessa roller hjälpte till att förlänga kriget avsevärt. Det skedde delvis med hjälp av ett mer eller mindre hänsynslöst utnyttjande av tvångsrekryterade arbetare från de ockuperade områdena i öst. Arbetsledaren Fritz Sauckel, underordnad Speer, ansvarade för rekryteringen av arbetskraft från de av Nazityskland ockuperade länderna. De arbetare, som Sauckel tillhandahöll, utnyttjades skoningslöst av Speer i den tyska rustningsindustrin.

I slutet av andra världskriget, när även Hitler började tvivla på tysk seger, beordrade han att alla viktiga tyska industrier och fabriker skulle förstöras i en "brända jorden"-taktik för att tysk krigsmateriel och teknologi inte skulle falla i de allierades händer. Speer var dock ytterst skeptisk gentemot denna order och obstruerade den med ansenlig personlig risk.

Speer arresterades av allierade soldater i Flensburg den 23 maj 1945.

[redigera] Nürnbergprocessen

Speer (vänster) öga mot öga med psykologen Dr. Gustave M. Gilbert i Nürnberg

Vid Nürnbergprocessen 1945-1946 anklagades Speer enligt samtliga fyra åtalspunkter. Han hade under kriget varit ansvarig för utnyttjandet av utländsk arbetskraft i Tredje riket. Det kunde bevisas att han hade haft full kännedom om arbetarnas usla förhållanden, men inte att han skulle ha beordrat brutal behandling. Speers försvarsadvokat, dr Hans Flächsner, sökte påvisa förmildrande omständigheter i sin klients agerande under kriget. Speer hade låtit upprätta s.k. spärrade industrier; i stället för att deportera utländska arbetare från ockuperade områden till det tyska riket utnyttjade man arbetskraften på platsen. Speer förnekade att han skulle ha haft något ansvar för arbetarnas förhållanden och sköt över skulden på Sauckel, SS och de enskilda fabriksägarna.

När tribunalens fyra huvuddomare skulle överlägga om sitt utslag i målet mot Speer uppstod problem. Den franske och den brittiske huvuddomaren förordade fängelsestraff, medan den ryske och den amerikanske ville döma Speer till döden. Initialt var läget således låst, men den amerikanske huvuddomaren ändrade dock inställning och förordade fängelsestraff. Den 1 oktober 1946 dömde tribunalen Speer till 20 års fängelse för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Straffet skulle avtjänas i Spandaufängelset i Berlin. Domen var kontroversiell; många ansåg att Speer borde ha dömts till döden, eftersom en av hans närmast underordnade, Sauckel, erhöll det straffet.

Under sin tid i Spandaufängelset började Speer arbeta på ett verk om sin inblandning i Nazitysklands politiska liv. Eftersom det var förbjudet för fångarna att behålla några anteckningar (allt samlades in och förstördes) var han tvungen att smuggla ut det han skrev med hjälp av fängelsepersonalen. Dessutom fick han hjälp av sina gamla medarbetare som renskrev och bevarade hans anteckningar till dess han blev frigiven.

Efter sin frigivning den 1 oktober 1966 drog Speer sig undan det mesta av all den publicitet och uppmärksamhet han fick och koncentrerade sig på sitt skrivarbete. Resultatet blev bl.a. den mycket uppmärksammade Tredje riket inifrån (1969), som byggde på de anteckningar han gjort i Spandau-fängelset. Speer förnekade under hela sitt återstående liv att han vetat något om naziregimens systematiska massmord på judar, zigenare och andra "oönskade individer". Denna skuldfråga har också varit föremål för livlig diskussion, både i Tyskland och övriga världen.

Albert Speers son Albert Speer Jr. har fört arkitekttraditionen vidare och är fjärde generationen arkitekter i familjen Speer, då även Albert Speers far, Albert Friedrich Speer, och farfar var arkitekter.

[redigera] Bibliografi

Speer, Albert, Memoarer: Tredje riket inifrån. Stockholm: Bonnier 1970.
Speer, Albert, Dagbok från Spandau. Stockholm: Bonnier 1976.
Speer, Albert, Slavstaten: SS makt i Tredje riket. Stockholm: Bonnier 1982.

[redigera] Litteratur

Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen. Stockholm: Bonnier Alba 1997.
Smith, Bradley F., Reaching judgment at Nuremberg. New York 1977. (Författaren belyser bl.a. problematiken kring domen mot Speer.)
Stenius, Yrsa, Jag älskar mig: gåtan Albert Speer. Stockholm: Författarförlaget 1981.
Stenius, Yrsa, Mannen i mitt liv. Helsingfors: Söderström 1998.