Ainu (språk)

Wikipedia

Ainu (アイヌイタク)
Talas i:	Japan, Ryssland
Region:	Hokkaido, tidigare även på Sachalin, Kurilerna, Kamtjatkahalvön, och Tohoku på Honshu
Antal talare:	> 1000
Rankning:	inte bland top 100
Klassificering:	Isolerade språk Ainu
Officiell status
Officiellt språk i:	-
Språkmyndighet:	-
Språkkoder
ISO 639-1
ISO 639-2	ain [1]
SIL	AIN

Språket ainu (Ainu: アイヌイタク, aynu itak; japanska: アイヌ語, ainu-go) talas av ainu-folket på ön Hokkaido i norra Japan. Det talades tidigare även på Kurilerna, norra delen av Honshu samt södra delen av Sachalin. Ainu anses vara ett isolerat språk, utan några kända släktingar. Man kan ibland se ainu grupperat med de paleosibiriska språken, men denna språkgrupp är en lös konstellation av flera små och isolerade språk som talades i Sibirien innan turkspråk och tungusspråk kom dit. Ainu har många ord gemensamt med nivkh, men den mest spridda uppfattningen är att detta beror på lån. Det finns också ett stort antal lånord från japanskan i ainu, och tvärtom.

Det har på senare tid gjorts försök, bland annat av den japanske lingvisten Shichiro Murayama, att med hänvisning till både ordförråd och kulturella jämförelser binda ainu till de austronesiska språken. Alexander Vovin (1993) har lagt fram vissa bevis som tyder på ett avlägset samband med austroasiatiska språk, men han själv anser detta vara en preliminär hypotes.

[redigera] Talare

Ainu är ett döende språk, och har varit starkt hotat under åtminstone de senaste årtiondena. De flesta av dem som själva öppet kallar sig för ainu i Japan kan enbart tala japanska. Det finns cirka 100 talare i staden Nibutani, men av dessa var det redan i slutet av 1980-talet blott cirka 15 stycken som använde ainu i dagligt tal. Det går inte att säkert fastställa hur många talare som återstår idag. Det totala antalet modersmålstalare av ainu på Hokkaido har uppskattats till cirka 1000, och den absoluta majoriteten av dessa är över 30 år. Det finns idag fler som talar ainu som andraspråk än som förstaspråk.

Emellertid finns det vissa tecken som tyder på att bruket av ainu är på frammarsch. En rörelse för att revitalisera bruket av ainu försöker aktivt motverka nedgången av antalet ainu-talare. Detta har medfört att allt fler lär sig ainu som andraspråk, i synnerhet på Hokkaido.

[redigera] Fonologi

Stavelsestrukturen i ainu är CV(C) (det vill säga, stavelsen måste inledas av en konsonant, men slutkonsonanten är inte obligatorisk). Det finns få konsonantkombinationer.

Det finns fem vokaler:

	Främre	Centrala	Bakre
Sluten	i		u
Mellan	e		o
Öppen		a

Konsonanter:

	Bilabial	Labio- velar	Alveolar	Palatal	Velar	Glottal
Klusil	p		t		k	ʔ
Affrikata			ts
Nasal	m		n
Frikativa			s			h
Approximant		w		j
Tremulant			r

Kombinationen /ti/ realiseras fonetiskt som [ʧi].
/s/ uttalas som [ʃ] framför /i/ samt stavelsefinalt.
Affrikatan /ts/ har både en tonad och en postalveolar allofon.
Dialektal variation: Sachalin-dialekten realiserar stavelsefinalt /p, t, k, r/ som /h/.

Ainu använder sig av ordaccent. De ord i vilka det ingår ett affix tar hög ton på ordstammen, om inte den första stavelsen har en slutkonsonant eller en diftong, i vilka fall denna första stavelse tar hög ton. I alla andra ord är det den andra stavelsen som har hög ton.

[redigera] Typologi och grammatik

Ainu är SOV-språk, och använder sig av postpositioner. Subjektet och objektet markeras vanligen med hjälp av postpositioner. Substantiv kan kombineras och huvudordet placeras sist. Verben är indelade i transitiva och intransitiva verb, och avledningar bildas med hjälp av ett flertal affix.

I typologiskt hänseende liknar ainu vad gäller ordföljd (och några fonologiska drag) japanska och koreanska. Ainu är dock ett i hög grad syntetiskt språk, vilket mer påminner om de språk som återfinns norrut och österut.

[redigera] Skrift

Ainu använder sig officiellt av en modifierad variant av den japanska stavelseskriften katakana, men även ett latinskt alfabet används. Tidskriften Ainu Times kommer ut i båda skriftsystemen. I den latinska ortografin stavas /ts/ c och /j/ y; ʔ skrivs antingen som ett likhetstecken (=), om den glottala klusilen står mellan vokaler (som i a=sapte), eller som ett t framför en konsonant, eller genom att konsonanten ifråga dubbleras (som i cotca eller hoyuppa, detta liknar systemet i transkriberad japanska). Övriga fonem skrivs med samma bokstav som i IPA.

Unicode-blocket Katakana Phonetic Extensions (31F0-31FF) [2], [3] omfattar katakanatecken som huvudsakligen är avsedda för ainu. Katakana för finalkonsonanter, vilka ej förekommer i japanska, är vanliga i ainu.

[redigera] Muntlig litteratur

Ainufolket har en rik muntlig tradition av hjältesagor, vilka kallas Yukar. I dessa finns bevarat ett antal grammatiska och lexikala arkaismer.

[redigera] Referenser

Sidan är en översättning från engelska Wikipedia 18 oktober 2005

Patrie, James. (red.). (1982). The Genetic Relationship of the Ainu Language. . Översättning: . : Honolulu: The University Press of Hawaii. sid. . ISBN 08-24-80724-3.

Tamura, Suzuko. (red.). (2000). The Ainu Language. . Översättning: . : Tokyo: Sanseido. sid. . ISBN 4-385-35976-8.

Vovin, Alexander. (red.). (1993). A Reconstruction of Proto-Ainu. . Översättning: . : Leiden: E. J. Brill. sid. . ISBN 9-004-09905-0.

Shibatani, Masayoshi. (red.). (1990). The Languages of Japan. . Översättning: . : Cambridge: Cambridge University Press. sid. . ISBN 0-521-36918-5.

Refsing, Kirsten: "Origins of the Ainu Language, The Ainu Indo-European Controversy", Curzon P., London, UK, 1998 (ISBN 0700710345). Pris c:a 10 kSEK.