Europeiska unionens utbredning och utvidgning
Wikipedia
När EU:s föregångare, Europeiska kol- och stålgemenskapen, bildades 1952 var det ett första steg mot att förverkliga idén om en stabil fred i Europa. Sedan dess har både organisationens struktur och antalet medlemsländer förändrats.
Även om EU och dess föregångare har upplevt stora skillnader i struktur och utbredning väntar fortfarande många av Europas länder på att få möjligheten att delta i unionens arbete. 2004 utvidgades unionen med tio nya, europeiska länder på en enda dag. Detta var ett historiskt ögonblick både för EU och dess medlemsländer men inte minst för öststaterna. Återföreningen var den sista epoken av den delning som skedde efter Andra världskriget och under Kalla kriget.
Innehåll |
[redigera] EU:s utbredning i Europa
Idag består EU av 25 medlemsstater. Utvidgningen har skett successivt och pågår fortfarande.
[redigera] 1952
Den europeiska integrationen efter andra världskriget började med grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952. Ett förslag om att bilda ett gemensamt försvar stoppades däremot av Frankrikes nationalförsamling 1954. Istället bildades den betydligt mindre omfattande militära organisationen Västeuropeiska unionen, medan samarbetet inriktades mer på ekonomi och affärsverksamhet.
Sex länder deltog 1952 i kol- och stålgemenskapen:
██ Grundarländer
██ Anslutande länder 1973
[redigera] 1973
Storbritannien valde att stå utanför det europeiska samarbetet. Orsakerna var flera men hade sin grund i Storbritanniens roll som stormakt. Britterna hade fortfarande en självbild som världens tredje stormakt efter USA och Sovjetunionen och tankar om Samväldets som brittisk arena och samarbetsforum. Storbritannien hade vid den här tiden en högre levnadsstandard än övriga Europa och stora kolgruvor som också vägde in i beslutet om att inte gå in i ett europeiskt samarbete vid den här tiden.
Under 1960-talet följde nya diskussioner om ett brittiskt medlemskap men Frankrike och dess president Charles de Gaulle motsatte sig detta. 1962 och 1967 gick därför brittiska förhandlingar om intet. Detsamma gällde för Danmark och Irland som valde att följa den brittiska utvecklingen.
1973 kom slutligen Storbritannien med sedan Frankrike och dess nya president Georges Pompidou valt en ny linje. Tillsammans med Storbritannien gick Danmark och Irland med i EG. Norge valde däremot efter folkomröstning att stå utanför trots att Norge också hade stora handel med britterna.
[redigera] 80-talet
1976 inleddes förhandlingar med Grekland sedan militärstyret avskaffats. Ett grekiskt medlemskap hade diskuterats redan på 1960-talet men förhindrats av militärens maktövertagande 1967. En annan faktor var Greklands ekonomi som var betydligt mindre utvecklad än EG-ländernas
██ Medlemsstater innan 80-talet
██ Medlemsstater som anslöt under 80-talet
██ Medlemsstater som anslöt under 90-talet
och de åtaganden som det innebar. Grekland blev slutligen medlem 1981. Portugal och Spanien följde som medlemmar 1986. Då hade medlemsförhandlingar förts sedan 1977. Diskussionerna rörde till stora delar samma frågor som förhandlingar med Grekland men tog längre tid då man bl.a. hade större diskussionern kring fiskerirättigheter.
[redigera] 90-talet
1990 utvidgades EU:s territorium då DDR införlivades i Västtyskland, d.v.s. Förbundsrepubliken Tyskland. Det nya Tysklands roll i EU har diskuterats flitigt i om och i så fall vilken roll detåterförenande ska spela i det europeiska samarbetet. Det tyska-franska samarbetet har kommit i fokus som avgörande för EU:s utveckling.
Genom Maastrichtfördraget, som undertecknades 1992, utvidgades Europeiska gemenskaperna till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik samt rättsliga och inrikes frågor, och samarbetet fick det nya namnet Europeiska unionen (EU). Europeiska ekonomiska gemenskapen fick i sin tur namnet Europeiska gemenskapen (EG) och inordnades som en av unionens tre så kallade pelare.
1991 inledde EG förhandlingar med Sverige, Finland och Österrike. Alla tre länderna hade tidigare valt att stå utanför och här spelade ländernas tidigare starka neutralitetspolitik den avgörande rollen. De tre hade istället valt andra samarbeten som t.ex.
EFTA och för svensk och finsk del det nordiska samarbetsrådet. Alla tre länder hade en i stor utsträckning redan anpassat sig till EU genom bl.a. ingående av EES-avtalet och därför gick medlemsförhandlingar snabbare än vad de gjort vid tidigare utvidgningar. 1995 upptogs de tre som nya medlemmar.
[redigera] 2004
EU:s största utvidgning någonsin skedde 2004 då 10 nya medlemsländer gick in i unionen. Majoriteten av länderna var länder från det forna östblocket och därför fick utvidgningen ofta bära namnet Östutvidgningen. Länder som inte passade in på beskrivningen var Cypern och Malta.
Utvidgningen 2004 var slutet på den splittring som rådde i Europa under Andra världskriget och Kalla kriget. Utvidgningen 2004 innebar även att unionen, räknat som en stat, blev den sjunde största i världen till ytan, den tredje folkrikaste och den största ekonomin räknat genom BNP.
| Enhet | Folkmängd | Befolkningstäthet | Area | BNP/capita | Total BNP |
|---|---|---|---|---|---|
| EU |
486 719 337 (1 jan. 2007) |
116,4 inv/km² |
4 325 673 km² (1 jan. 2007) |
$26 900 |
$13 926 873 800 000 |
| Indien |
1 080 264 388 |
363,3 inv/km² |
3 287 590 km² |
$3 632 |
$3 633 000 000 000 |
| Kina |
1 306 313 812 |
140,0 inv/km² |
9 596 960 km² |
$4 400 |
$5 700 000 000 000 |
| USA |
295 734 134 |
32 inv/km² |
9 372 610 km² |
$39 935 |
$10 800 000 000 000 |
[redigera] EU:s utbredning utanför Europa
Huvudartikel: Områden med särskild status hörande till EU:s medlemstater
Fastän EU är en union för europeiska stater så tillhör en del territorier utanför Europa också EU, och andra områden tillhör EU:s medlemsstater utan att tillhöra EU.
I Romfördraget finns några klausuler om "Utomeuropeiska länder och territorier", nr 182-188 [1]. De räknas inte som med i EU, men har frihandel ändå som om de var med.
Det finns också en klausul (nr 299) som säger att Färöarna och Nordcypern inte är med i EU alls, och att Kanalöarna och Isle of Man bara är med till viss del.
[redigera] Franska territorier
Frankrike är ett av de medlemsländer som har flest terriorier utanför Europa. Det största territoriet utanför Europa, Franska Guyana, ligger i Sydamerika. Inget av Frankrikes utom-europeiska terrorier deltar i samarbeten som Schengenavtalet eller EU:s momsunion.
Romfördraget om "Utomeuropeiska länder och territorier" gäller för nedanstående franska territorier, de är inte med i EU:
Följande är med i EU:
[redigera] Brittiska territorier
Storbritannien har, liksom Frankrike, också ett flertal territorier utanför de europeiska gränserna. De flesta territorierna utgör öar runt omkring Centralamerika och Latinamerika. Precis som de franska områdena, så deltar inte de brittiska territorierna fullt ut i den Europeiska unionen. Exempelvis gäller inte Schengenavtalet, EU:s momsregler eller EURATOM.
Romfördraget om "Utomeuropeiska länder och territorier" gäller för följande brittiska territorier utanför Europa:
- Anguilla
- Bermuda (är på egen begäran exkluderad av ministerrådet från det samarbete Romfördraget anger)
- Brittiska Jungfruöarna
- Caymanöarna
- Falklandsöarna
- Montserrat
- Pitcairnöarna
- Sankt Helena, Ascension och Tristan da Cunha
- Sydgeorgien och Sydsandwichöarna
- Turks- och Caicosöarna
Följande öar i Europa är begränsat med i EU:
Följande område är med i EU:
Följande område är inte alls med i EU:
- Storbritanniens fredsbevarande baser på Cypern.
[redigera] Övriga territorier
Även andra medlemsstater har territorier utanför EU:
Romfördraget om "Utomeuropeiska länder och territorier" gäller för följande områden, de är inte med i EU.
- Grönland (Danmark)
- Aruba och Nederländska Antillerna (Nederländerna)
Följande är inte med alls:
- Färöarna (Danmark)
- Nordcypern (Cypern)
Däremot är följande spanska och portugisiska områdena med i EU:
- Azorerna och Madeira (Portugal)
- Kanarieöarna och Melilla/Ceuta (Spanien)
[redigera] EU:s utvidgning
Även om EU har utvidgats med hög fart på senare år väntar fortfarande många europeiska länder på att få bli medlemmar. Näst på tur är Rumänien och Bulgarien som ansluter antigen 2007 eller 2008. Därefter väntas länderna på Balkanhalvön, Ukraina och Turkiet bli medlemmar och medlemsskap är även möjligt för de mer tveksamma västeuropeiska länderna Schweiz, Norge och Island.
[redigera] Rumänien och Bulgarien
██ Medlemsstater
██ Kandidatländer
██ Potentiella kandidatländer
Redan nästa år kommer EU att bestå av 27 medlemsländer. Tisdagen den 26 september gav EU-kommissionen länderna klartecken för en anslutning 2007. Man kommer dock att bevaka ländernas utveckling hårt för att verkligen se till så att de uppfyller EU:s krav.
[redigera] Balkanhalvön
Länderna på Balkanhalvön har på längre sikt blivit lovade medlemsskap i EU. Två av länderna, Kroatien och Makedonien, har redan fått kandidatstatus, och det talas om medlemskap år 2010 för Kroatien. Övriga länder har också uttryckt att medlemsskap i EU är deras mål. Ett målår som nämns för de länder som inte är kandidater är 2020.
[redigera] Andra öststater
Under 2010-talet kommer troligtvis andra länder också ansluta unionen, inte minst Ukraina och Turkiet. Turkiet har redan inlett förhandlingar med EU om medlemsskap men har fortfarande stora problem för att kunna bli medlemmar. Regeringarna i Ukraina och Georgien har uttalat sitt mål om medlemskap. Det kan även tänkas att Vitryssland i framtiden får medlemsskap, efter det att diktatorn Lukasjenko har störtats och landet har blivit stabilare. Ryssland har inte ansetts som önskvärd som medlem vare sig av dem själva eller politiker inom EU, delvis med tanke på deras storlek. Ryssland vill inte underordna sig EU, utan anser sig åtminstone politiskt vara mer eller mindre jämbördigt med hela EU.
[redigera] Västeuropeiska stater
Även om länder som Schweiz, Norge och Island snabbt skulle kunna bli medlemmar i unionen har de inte anslutit sig. Norge har flera gånger påbörjat förhandlingar men det norska folket har sagt emot i folkomröstningar. I Schweiz höll man också en folkomröstning - om EES - men folket sa nej vilket troligtvis var en markering mot EU[källa behövs].
En viktig anledning till Norges och Islands motstånd är den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken. De har lite jordbruk och får därmed lite bidrag för det. De har mycket fiske, och skulle få dela med sig av fiskekvoter. De har relativt hög BNP per capita och skulle få betala mycket till budgeten. Kort sagt är det en ekonomisk nackdel för dem.
Schweiz har ännu högre BNP per capita, och har också lite jordbruk, eftersom det är bergigt och tättbefolkat. Det är alltså en ekonomisk nackdel för dem också och dessutom har man en tradition av stark självständighet och neutralitet.
