Västtyskland

Wikipedia

Västtyskland i Europa

Västtyskland är den vardagliga benämningen på Förbundsrepubliken Tyskland 1949 till 1990. Bonn var huvudstad. Västberlin hade en annan rättslig status och behandlas inte här.

Innehåll

1 Historia
2 Ekonomi
3 Västtyska delstater
4 Förbundskanslerer

[redigera] Historia

[redigera] Mot självständighet

Tysklands historia
Germanerna Folkvandringstiden Frankerriket Tysk-romerska riket 962-1806 Rhenförbundet 1806-13 Tyska förbundet 1815-66 Nordtyska förbundet 1866-71 Preussen Kejsardömet Tyskland 1871-1918 Weimarrepubliken 1919-33 Nazityskland 1933-45 Västtyskland/Östtyskland 1949-90 Tysklands återförening 1990-

Vid ett möte i Potsdam sommaren 1945 delade Förenta staterna, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen upp Tyskland i ockupationszoner. Sovjetunionen överlämnade riksdelarna öster om Oder till Polen och lade självt beslag på området runt Königsberg. Riksdelen Ostmark blev Österrike, Saarland ställdes under de allierades kontroll och Elsass-Lothringen togs över av Frankrike. Visserligen hävdade de västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland men i praktiken fick man acceptera fait accompli i och med att 12–14 miljoner tyskar fördrevs från dessa områden.

Tysklands kommande uppdelning hade diskuterats under alla toppmöten under kriget men något beslut fattades aldrig då. Vid toppmötet i Teheran 1943 förordade Roosevelt att Österrike skulle bli självständigt, att Östpreussen skulle avträdas till Polen och att resten delades i fem tyska stater. Ruhr- och Saarområdena skulle förvaltas under FN-styre. Vid ett möte i London i januari 1944 föreslog britterna gemensam förvaltning.

Vid ett nytt möte i London på hösten 1944 delades Tyskland samt Österrike in i zoner enligt de internationellt erkända gränser som gällde 1937, det vill säga före Anschluss. Britterna var tveksamma till att vara med att ockupera Österrike och både de och USA ville demobilisera så snabbt som möjligt. Att Frankrike ville vara med i leken var nog bara välkommet. Det var aldrig aktuellt att låta Frankrike ockupera någon del av Tyskland på Sovjets bekostnad, det var mer praktiskt att låta den franska ockupationszonen gränsa till Frankrike.

En månad efter kapitulationen den 5 juni undertecknades fyrmaktsdeklarationen. Enligt denna skulle de allierade bilda ett kontrollråd för att utöva regeringsmakten i Tyskland. Kontrollrådet sammanträdde första gången den 30 juli. Dröjsmålet berodde på att den exakta zonindelningen först måste klaras ut. Det var genom Storbritanniens krav som Frankrike hade blivit den fjärde ockupationsmakten. Britterna ville alltså demobilisera så snabbt som möjligt.

[redigera] Förbundsrepubliken upprättas

1947 införde västmakterna en ny delstatsindelning av sina ockupationszoner och varje delstat fick eget parlament och regering. Från 1949 erkände de västallierade tyskarna självbestämmanderätt i inre angelägenheter men kontrollerade utrikespolitiken, försvarspolitik, valutan, flyktingpolitiken och Ruhrområdet. På central nivå bildades ett ekonomiskt råd med reprentanter för delstaterna, ett delstatsråd (Bundesrat), ett förvaltningsråd, en högsta domstol och en centralbank. Efter de första valen till den västtyska förbundsdagen (Bundestag) i augusti 1949 kunde konservativa CDU och liberala FDP bilda regering och Konrad Adenauer utsågs till förbundskansler.

Saarland hade en särskild status. Det var politiskt autonomt och ekonomiskt förbundet med Frankrike. Vid en folkomröstning 1955 röstade 66,7 procent för en anslutning till Förbundsrepubliken.

Adenauer styrde landet i fjorton år fram till 1963. Hans första uppgift blev att omförhandla ockupationsstatuterna vilket till slut gav Västtyskland full suveränitet i maj 1955. Han genomförde ett närmande till Frankrike i form av Kol- och stålunionen som sattes i verket 1951 samt medlemskap i Europarådet 1950. Planerna på en Europa-armé stupade när den franska nationalförsamlingen vägrade ratificera fördraget om den europeiska försvarsgemenskapen. Men det tysk-franska samarbetet blomstrade när det ekonomiska samarbetet stadfästes med den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) i mars 1957.

Den 5 maj 1955 upphörde den amerikanska, brittiska och franska ockupationen och Västtyskland blev medlem i Nato. 1956 infördes allmän värnplikt i det västtyska försvaret, Bundeswehr.

[redigera] Östpolitiken

Huvudartikel: Ostpolitik

Gentemot Östtyskland hade förbundskansler Adenauer en helt omedgörlig inställning och vägrade erkänna att Östtyskland var ett riktigt land. Den sovjetiska ockupationszonen, die Zone, var den officiella beteckningen. Vissa tidningar satte DDR inom citationstecken ända fram till 1989. Regeringen i Bonn ansåg sig företräda den tyska riksenheten och föra hela det tyska folkets talan. För Adenauer var inte DDR en med förbundsrepubliken jämbördig part.

När Sovjetunionen i mars 1952 föreslog en tysk återförening på villkor att Tyskland blev neutralt och inte anslöt sig till Nato eller Warszawapakten stupade det formellt på att Adenauer inte ville fördröja det tyska medlemskapet i Nato. Det är också otvetydigt att Adenauer inte var särskilt intresserad av en återförening. För hans del upphörde Europa vid Elbes östra strand, därefter började vad han kallade den asiatiska stäppen. Det står i efterhand klart att det sovjetiska förslaget inte var allvarligt menat – man visste att västmakterna inte skulle nappa på det men man ville ändå för omvärlden framstå som den som föreslagit återförening medan det var USA som stod i vägen för detta. Förslaget kom från det sovjetiska utrikesministeriet och Stalin gick endast med på det efter att ha försäkrats att västmakterna skulle säga nej.

Västtyskland utfärdade den så kallade Hallstein-doktrinen där man ansåg det vara en ovänlig handling om ett land man hade diplomatiska förbindelser med också erkände DDR. Detta grundade sig på grundlagens anspråk att företräda alla tyskar. Detta medförde i praktiken att endast de kommunistiska staterna i Östeuropa hade diplomatiska förbindelser med DDR. Västtyskland hade inga diplomatiska förbindelser med Polen till 1970. Under 1960-talet tycktes den västtyska inställningen vara alltmer passé och DDR kunde inhösta diplomatiska framgångar.

Resningen av Berlinmuren 13 augusti 1961 följde på en period när antalet flyktingar från DDR hade ökat kraftigt, i början av augusti var det 2 000 personer per dag. Formellt sett var den ett brott mot den allierade överhögheten över hela Berlin men de västallierade godtog den som ett faktum.

Valet av socialdemokraten Willy Brandt som förbundskansler 1969 innebar en radikal omläggning av östpolitiken. Efter att Västtyskland hade slutit fördrag med både Sovjetunionen och Polen kunde en fyrmaktsöverenskommelse om Berlin slutas 1971 och Västtyskland erkände Östtyskland 1972. Förhållandet mellan de tyska staterna förblev dock kyligt. Ett statsbesök i Västtyskland av DDR:s ledare Erich Honecker ställdes in tre veckor före ankomst eftersom sovjetiska tidningar anklagade Västtyskland för revanschism. Det avslöjades också att den östtyska säkerhetstjänsten Stasi hade spioner på hög ställning i den offentliga förvaltningen, till exempel Hansjoachim Tiedge som hade en ledande ställning i det västtyska kontraspionaget.

För sin omläggning av den västtyska östpolitiken fick Willy Brandt Nobels fredspris 1971. Han tvingades avgå 1974 sedan det avslöjats att en av hans närmaste medarbetare, Günter Guillaume, var östtysk spion.

[redigera] 1970-talets kaos

Under 1970-talet genomförde RAF, Rote Armee Fraktion, flera svåra terrordåd. De utförde bland annat attentat mot västtyska och amerikanska militäranläggningar, mördade Västberlins högste domare Günter von Drenkmann och industrimagnaten Hanns-Martin Schleyer, kidnappade kristdemokraten Peter Lorenz, sprängde ambassaden i Stockholm samt kapade ett flygplan på väg från Mallorca.

Natos beslut 1979 att utplacera 572 medeldistanskärnvapen, amerikanska Pershing II, varav ett stort antal i Västtyskland, blev grogrunden till den europeiska fredsrörelsen. Förbundskansler Helmut Schmidt blev alltmer isolerad från resten av partiet samtidigt som arbetslösheten ökade och statsfinanserna gick allt sämre. Till slut lämnade koalitionspartnern FDP regeringen. Förbundsdagen avgav en misstroendeförklaring mot regeringen och utsåg kristdemokraten Helmut Kohl till ny förbundskansler. Kohl var dock för utplacering av Pershing-missilerna vilket inleddes 1983.

Utrikespolitiskt lyckades Kohl flera gånger sätta foten i det politiska klaveret, till exempel när han talade vid ett möte för fördrivna Schlesien-tyskar eller när han liknade Gorbatjov vid den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels.

[redigera] Återföreningen

Kohl får istället anses ha gått till historien för sin roll för Tysklands enande. Kohl var till en början försiktig inför händelserna i DDR men i november 1989 lade han fram ett program med målet att återställa den statliga enheten. De första demonstrationerna i DDR krävde endast politiska reformer men i takt med att allt fler människor anslöt sig framfördes kravet på tysk återförening allt högre. Kohl mötte Gorbatjov i Moskva i februari och försäkrade sig om dennes stöd. Istället för att erbjuda DDR lån eller bidrag erbjöd han en valutaunion. Samtidigt var västliga ledare som Thatcher och François Mitterrand motståndare till en återförening. Valrörelsen i mars 1990 inför de första och sista östtyska valen handlade aldrig om huruvida det skulle bli en återförening, bara när och hur. Valet blev en framgång för CDU och dess samarbetspartier.

Valutaunionen genomfördes sommaren 1990 med en för östtyskarna enormt förmånlig växelkurs. Tillgodohavanden upp till 4 000 östtyska mark kunde lösas in till kursen 1:1, belopp därutöver till kursen 1 D-mark mot 2 östmark. Det kan jämföras med valutaunionen 1948 när alla fick 40 D-mark samtidigt som alla banktillgodohavanden nollställdes. Samtidigt försäkrade Kohl västtyskarna att det inte var aktuellt med skattehöjningar för att betala återföreningen, ett löfte som ingick i den kristdemokratiska valstrategin inför de första alltyska förbundsdagsvalen i december 1990.

Under sommaren 1990 slöts också avtal mellan de allierade från andra världskriget och de två tyska staterna som innebar att den allierade överhögheten över Berlin upphörde och att Oder-Neisse-linjen var Polens västgräns. Den 23 augusti beslöt folkkammaren i Östberlin att DDR skulle ansluta sig till förbundsrepubliken och dess förbundsrepublikens grundlag och rättsordning. Något samgående ägde alltså inte rum. Västtyskland och Östtyskland återförenades den 3 oktober 1990, formellt genom att de nyligen återupprättade östtyska delstaterna upptogs som delstater i förbundsrepubliken.

[redigera] Ekonomi

Efter valutareformen 1948 inleddes ett kraftigt ekonomiskt uppsving. Perioden 1948 till 1957 har kallats Das Wirtschaftswunder när den ekonomiska tillväxten uppgick till i medeltal 7 procent per år. Arbetslösheten var mindre än 1 procent. Under 1960-talet mattades tillväxten av men under 1970-talet steg den västtyska utrikeshandeln med 150 procent samtidigt som D-markens värde gentemot dollarn fyrdubblades. I statistiken redovisades allt större exportöverskott när tillverkningen av bilar och elektronik ökade år för år.

Precis som i resten av Europa drabbades Västtyskland av ekonomisk kris i början av 1970-talet. En mycket hög inflation kombinerades med stigande arbetslöshet men i jämfört med andra västliga industriländer klarade sig Västtyskland lindrigt undan. Krisen inom sysselsättningen kom först i början av 1980-talet, något som ledde till att SPD förlorade regeringsmakten 1982.

[redigera] Västtyska delstater

Västtyskland var en federation av dess delstater. Nazisttiden hade visat faran med att centralisera makten men det var också ett resultat av att delstaterna hade varit med och skrivit grundlagen. Statsförvaltningen var decentraliserad: förbundsdagen möttes i Bonn, Högsta domstolen (Bundesverfassungsgericht) fanns i Karlsruhe och centralbanken (Bundesbank) fanns i Frankfurt am Main.