Antikommunism

Wikipedia

.

	Denna artikels neutralitet är omstridd.
	Det debatteras kring: Eventuella ställningstaganden och faktafel samt delar ej styrkta med källor Se diskussionssidan för mer information.

Antikommunism är motstånd och kritik mot kommunister, den kommunistiska ideologin, organisation eller de stater vars regeringar betecknar sig som "kommunistiska" eller "socialistiska", så kallade realsocialistiska stater. I det senaste fallet vänder sig kritiken speciellt mot sovjetkommunismen, stalinismen och maoismen samt post-maoismen i dagens Kina.

Detta betyder att objektet (målet) för kritikerna/motståndarna kan vara:

• den kommunistiska och socialistiska ideologin
• den historiska tillämpningen som ca 50% av världsbefolkningen upplevde i de "kommunistiska"/realsocialistiska staterna
• den kommunistiska ideologin då man ser de "kommunistiska"/realsocialistiska staterna som exempel hur den kommunistiska läran fungerar i praktiken

Antikommunism kan även beteckna kritik mot och förföljelse av personer som har eller anklagas för att ha kommunistiska, socialistiska eller icke-nationalistiska värderingar.

I dessa fall är målet för antikommunismen kan vara:

• medlemmar i kommunistiska och socialistiska partier
• medlemmar i fackföreningar
• medlemmar i Medborgarrättsrörelser
• vänner och släktingar till dessa

Förföljelsen av kommunister i Sverige var som starkast under andra världskriget se:Förföljelser av kommunister i Sverige under andra världskriget men även under Kalla kriget diskriminerades personer med påstådda kommunistiska sympatier genom att vissa arbetsgivare upprättade hemliga listor med namn på kända kommunister. Dessa svartlistade arbetare kunde inte få jobb.

Antikommunism kan även beteckna staters motstånd mot kommunistiska länder och vänsterradikala rörelser. Den statliga antikommunismen kan delas in i två huvudsakliga perioder. Dels perioden mellan Ryska revolutionen 1917 och slutet på andra världskriget då demokratiska, nationalistiska, fascistiska och nazistiska stater bekämpade Sovjetunionen och revolutionära rörelser främst i Europa. Den viktigaste anledningen påstods vara kommunismens vision om revolutionärt maktövertagande. Kommunistiskt maktövertagande i Bayern och Ungern 1919 (Bayerska och Ungerska Sovjetrepublikerna) samt sovjetiska expansionsförsöken (se polsk-ryska kriget togs som bevis att kommunismen utgjorde ett verkligt hot mot staten. I början av denna period kallades antikommunisterna ofta de vita (se Vita armén och de vita) till motsats till de röda kommunisterna. Det statliga motståndet resulterade bland annat i att Storbritannien, USA, Turkiet och Japan intervenerade i Ryska inbördeskriget, Tysklands intervention i Finska inbördeskriget och Nazitysklands och Italiens hjälp till nationalisterna under Spanska inbördeskriget. Det antikommunistiska samarbetet formaliserade även inför andra världskriget i Antikominternpakten. Det som karakteriserar tidsperioden var den brutala behandlingen hos båda leden av motståndarna. Före och under kriget avrättades och fängslades kommunister i stora delar av Europa endast på grund av deras politiska åsikter, liksom det i kommunistiska länder avrättades de som inte tycktes dela den kommunistiska övertygelsen. Även i Sverige internerades kommunister i Storsien under finska vinterkriget.

Den andra perioden är tiden efter andra världskriget fram till Sovjetunionens fall kallad det kalla kriget. Under denna period leddes den statliga antikommunismen av USA och till viss del Storbritannien som ledare för västblocket medan det kommunistiska blocket leddes av Sovjetunionen. Under kalla kriget gjorde maktkampen mellan blocken att konflikten spred sig till tredje världen genom att båda blocken tävlade om att alliera olika regimer med sitt block. Den statliga antikommunismen riktade sig mot länder, rörelser och individer som hade kontakter med de kommunistiska staterna eller som kunde förväntas att sympatisera med dem i framtiden. USA ingrep militärt i Grisbukten och Invasionen av Grenada, med bistånd av några karibiska stater. USA gav även direkt och hemlighet stöd till antikommunistiska diktatorer som Augusto Pinochet och Saddam Hussein, antikommunistiska gerillagrupper som Contras i Nicaragua och i USA förföljde staten individer som ansågs ha vänsterradikala eller socialistiska sympatier under den så kallade McCarthyismen. I kommunistländerna förföljde regimen på liknande sätt antikommunister eller de som påståds vara antikommunister, till exempel människorättsaktivister, förespråkare av fria fackföreningar, präster, eller helt enkelt de som ansågs ha obekvämma åsikter. De mest extrema exempel är massmorden och förföljelse i Sovjetunionen, Kina, och Ungern efter revolten.

I Sverige det mest kända exemplet på statlig antikommunism den så kallade IB-affären där svenska kommunister och vänstersympatisörers politiska åsikter registrerades av SÄPO.

Begrepp som kommunism och socialism är mycket vida och de exakta definitionerna skiljer sig mellan hur gemene man uppfattar dem och hur de tolkas inom vänstern, som på grund av sin inhomogenitet inte heller är ense om definitionerna. Detta brukar leda till en hel del förvirring. Därför har man inom artikeln försökt att vara tydlig om vilken *-ism eller *-istiskt parti man menar.

I det östeuropeiska fallet då medborgarna hamnade i konflikt med sin stat kan det vara svårt att dra en gräns mellan motståndet mot partiet, mot det upplevda systemet, mot ideologin, eller strävan efter nationell frigörelse från Sovjetunionen. Dessutom kunde problemen med livsmedelsbrist och plötsligt höjda matpriser förskjuta problemen till ett mycket konkret plan - att överleva dagen.

Nedanstående försök till klassificering listar de vanligaste motiven för ståndpunkter mot kommunismen och presenterar några representanter. Opponenterna hämtar ofta argument från fler än av dessa kategorier, därför är struktureringen ej alltid helt tydlig.

Artikeln har som mål att redovisa varje kategoris ståndpunkter vare sig de är politiskt korrekta eller ej.

Innehåll 1 Ideologisk/filosofisk antikommunism 2 Ekonomiaspekter 3 Religiöst betingad antikommunism 3.1 Exempel 1: Polen och Solidaritet/Solidarność 3.2 Exempel 2: Kristen Koalition i USA 3.3 Exempel 3: Tibet 3.4 Exempel 4: Falun Gong 4 Politiskt och statskontrollerat motstånd mot kommunism 5 Propaganda genom radio och TV 6 Fascistisk och nationalsocialistisk antikommunism 7 Medborgar- och demokratirörelser 8 Motiv på grund av historiska händelser 9 Litteraturlista från Forum för levande historia 9.1 Externa länkar 10 Planekonomin och humorn 11 Kultur och kritik 12 Organisationer (ofullständig lista) 13 Referenser 14 Fotnoter

[redigera] Ideologisk/filosofisk antikommunism

Listorna nedan är på inget sätt kompletta. Invändningen man kan ha är att urvalet till viss del fokuserar på kritiken mot stalinismen och sovjetkommunismen.

En anledning till kritisk ståndpunkt mot kommunismen kan vara en filosofisk modell som är helt eller delvis i dissonans med de kommunistiska grundsatserna. Och eftersom filosofi har ett brett spektrum är det svårt att ge ett samlat motiv.

• Därför är det ärligast att konsultera var och en av tänkarna:
  • Hannah Arendt - existentialistisk filosof, motståndare till både nazismen och stalinismen.
  • Saul Alinsky - medborgarrättskämpe i USA
  • Arthur Koestler - författare och socialfilosof, kritisk mot stalinismen
  • Leszek Kołakowski - Marxistisk revisionist och kritiker av öststatskommunism
  • Bertrand Russell - filosof, stark kritiker till stalinismen, marxismen och kommunismen.
  • Ayn Rand - filosoferande författare med objektivismen som synsätt var också uttalad antikommunist.

• Ekonomer
  • Eugen von Böhm-Bawerk
  • Friedrich Hayek
  • Ludwig von Mises

• Historiker - kritiken är ofta riktad mot de stater som styrs eller styrts av kommunistpartier, dvs främst Sovjetunionen, gamla östblocket, Kina etc.
  • Robert Conquest - historiker som först systematiskt tagit upp massavrättningar och förföljelser under Stalin-eran
  • Stéphane Courtois - medförfattare till kommunismens svarta bok, sammanställer forskning kring kommunismens offer i hela världen från oktoberrevolutionen till nutid
  • Nicolas Werth - skrev sovjetavsnitten i kommunismens svarta bok
  • Richard Pipes - rysslandshistoriker, motståndare till totalitär ideologi hos sovjetkommunismen.

• Författare - kritiken är ofta riktad mot de stater som styrs eller styrts av kommunistpartier, dvs främst Sovjetunionen, gamla östblocket, Kina etc.
  • Anne Applebaum - journalist och författare som tagit upp GULAG-problemet och kritik mot sovjetkommunismen
  • Albert Camus - existentialistisk författare som från början var kommunist men förkastade den kommunistiska doktrinen
  • Arthur Koestler - författare som från början var kommunist och starkt kritisk till stalinismen och kommunismen
  • Aleksander Solzjenitsyn - författare som gjort GULAG allmänt känt, uttalad antikommunist.
  • Vaclav Havel - var med och bildade medborgarrättsrörelsen Charta 77, uttalad antikommunist.

[redigera] Ekonomiaspekter

De ekonomiska teorierna som förespråkas av socialistiska och kommunistiska ekonomer har kriticerats på grund av bl.a.:

• planekonomi
• eliminering av marknadskrafter och konkurrens
• valutasystem
• protektionism
• slutenhet

Vissa kritiker har till och med utpekat teorierna som direkt skadliga för nationalekonomin. De ekonomiska systemen som de var kända inom till exempel östblocket med:

• återkommande varubrist,
• undermålig produktutveckling och -kvalitet,
• dålig service,
• orealistisk prissättning med stora subventioner på vissa varor och tjänster,
• ineffektiv byråkrati
• med mera

tas ofta som exempel på att de kommunistiska/marxistiska modellerna inte fungerar i verkligheten.

I flera av de forna östländerna (till exempel i Polen) uppstod ofta parallella, dollarbaserade ekonomisystem som med statens goda minne (till exempel genom statsägda butiker) försåg medborgarna med bristvaror. I praktiskt taget alla östländer uppstod också olaglig men raffinerad svartabörs- och byteshandel.

Kinas starka tillväxt efter övergång till frihandel och dess öppnande av gränser för utländskt kapital har därför anförts som en förstärkning för påståendena.

[redigera] Religiöst betingad antikommunism

[redigera] Exempel 1: Polen och Solidaritet/Solidarność

De mest representativa företrädarna var kyrkorna inom de totalitära öststaterna under sovjetisk kontroll. Den katolska kyrkan framför allt i Polen tack vare en stor andel katoliker i landet och sin internationella organisation, befäste sig som en kraftig motpol till partiet. Detta förstärktes genom en polsk påve Johannes Paulus II, som var en uttalad antikommunist och anti-totalitärist (även om han aldrig direkt fördömt kommunismen som sådan). ^[1].

Påvens besök i landet 1979 med utomhusgudstjänster och folkhav av besökare var en tydlig styrkedemonstration av folket och den katolska kyrkan mot regimen. Påvens besök skedde efter en period av ekonomisk stagnation med strejker och varubrist. Påvens upprop om odnowa (polska: förnyelse) av landet både provocerade, då regeringen använde redan samma slogan med mål att bevara partiets roll, och stimulerade för bildande av Solidarność året därefter ^[2].

Fackförenings- och medborgarrättsorganisationen Solidaritet/Solidarność hade starka band till både arbetarna och kyrkan, och bland medlemmarna hittade man kommunistiska idealister (bl.a. Jacek Kuroń och Tadeusz Mazowicki från Komitet Obrony Robotników (KOR) - Kommitté för arbetarnas försvar), opolitiska, antikommunister, alla förenade av en stor frustration mot det styrande partiet, dess maktmissbruk och det sönderfallande ekonomiska systemet. Se nedan Medborgar- och demokratirörelser. Flera Solidaritetsledare bl.a. Lech Wałęsa uppträdde vid möten med regimens företrädare trotsigt med religösa symboler (till exempel Madonna-bilder på kavajslaget).- Likaså vid strejken vid Leninvarvet i Gdansk prydde Madonna-bilder varvens huvudport, och godtjänster på varvet samlade knäfallande 17000 strejkande. När slutöverenskommelse för att avsluta strejken skrevs på använde Wałęsa en enormt stor penna med en påveporträtt ^[3].

[redigera] Exempel 2: Kristen Koalition i USA

I USA finner man såväl den högerkristna, ultrakonservativa falangen som den Kristna Koalitionen (CC:s hemsida) med representanter som TV-predikanterna Jerry Falwell och Pat Robertson. Dessa sätter gärna kommuniststämpel på allt och alla till vänster om republikanernas center.^{[källa behövs]}

[redigera] Exempel 3: Tibet

Som en konsekvens av Kinas invasionen av Tibet, som var en religiös stat, tvingades Dalai Lama i exil. Ockupationen av Tibet har kostat hundratusentals tibetaners liv. Antalet offer i Tibet är svåra att skatta. Den tibetanska exilregeringen uppgav 1984 1.200.000 döda, dvs 25% av landets befolkning, vilket kan vara för högt ^[4]. Å andra sidan visar de officiella folkräkningarna från 1953 och 1964 att folkmängden minskade från 2.8 till 2.4 miljoner, korrigerat för de som gick i exil, föddes och dog naturligt. Detta ger en svårtolkad "överdödlighet" på 800.000 ^[5].

Dalai Lama har senare lovat på den tibetanska exilregeringens sida att aldrig återfödas på ett territorium kontrollerat av Folkrepubliken Kina^[6].

Rasistisk diskriminering av tibetaner avhandlades vid FN:s Världskonferensen mot rasism 2001 ^[7].

Amnesty International har kontinuerlig bevakning av situationen i landet. Till exempel i Årsrapporten från 2005 redovisar organisationen att i den autonoma regionen Tibet under Kinas styre har fängslats över 100 personer som Amnesty kvalificerat som samvetsfångar ^[8].

Likaså Human Rights Watch regelbundet följer upp och rapporterar om situationen i Tibet med övergrepen mot den tibetanska befolkningen ^[9]. Årsrapporten från 2006 tar upp situationen i Tibet.^[10]

[redigera] Exempel 4: Falun Gong

Rörelsen Falun Gong, som påstår sig ha fler medlemmar än det kinesiska kommunistpartiet, väljer likaså icke-våldsaktioner trots dokumenterad systematisk förföljelse.

[redigera] Politiskt och statskontrollerat motstånd mot kommunism

Politiskt motiverad antikommunism är inte någon enhetlig rörelse utan omfattar företrädare mellan den yttersta högern, över liberala riktningar, till den vänsterradikala vingen. Intensiteten i ideologierna och argumentationen varierar mellan diskuterande kritik och militanta ställningstaganden.

Kritik och motstånd mot sovjetkommunismen inleddes i och med att liberalkommunister, Trotskijster och socialdemokrater motsatte sig sovjetstatens kränkningar av de mänskliga rättigheterna, även om Trotskij själv var en av de hårdförda revolutionsledarna som förespråkade terror och var idégivare till Gulag.

Begrepp som proletariatets diktatur, avskaffande av rätten till egendom och inskränkningarna i medborgerliga rättigheter var anledningen för liberala och konservativa ideologer att förkasta den kommunistiska idén som samhällsfientlig. FN:s mänskliga rättigheter, bl.a. ^[11]:

• Artikel 17
  1. Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra.
  2. Ingen må godtyckligt berövas sin egendom.
• Artikel 18. Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.
• Artikel 19. Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.
• Artikel 20.
  1. Envar har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.
  2. Ingen må tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Det första motståndet mot kommunistisk styre uppstod i sviterna efter oktoberrevolutionen då bolsjevikerna utmanövrerade de andra parterna i den provisoriska samlingsregeringen och dessutom kommunisterna drabbades av inre stridigheterna. Flera nationer (bland annat Ukraina, Georgien, Armenien) försökte frigöra sig från Ryssland. Landet befann sig snart i tillstånd av kaos, med avstannad industri och svält. Utrensningar som bedrevs av de röda mot medelklassen, inteligentian, meningsmotståndare, präster och religiösa ledare, har kostat ett oräkneligt antal människor livet. Vita armén som bildades av volontärer och resterna av den gamla kejserliga armén under ett par år (1918-1920) förde väpnad kamp mot bolsjevikerna men besegrades till slut. I samband med Lenins försök att med militärmakt sprida kommunismen till västeuropa, och Polens försök att återta sina forna gränser bröt polsk-ryska kriget (1919-1921) ut men framfarten stoppades. Lenins plan var att ta Polen sedan Tyskland, och återuppväcka revolutionen i Ungern och Tjeckoslovakien.

Mellankrigsårens nazistiska och fascistiska organisationer profilerade sig med radikala paroller och fick därför ett behov av att visa sig pålitliga inför storindustrin och borgerligheten. Dessa organisationer hyste också ett uppriktigt hat mot kommunisternas tro på klasskampen som de avvisade till förmån för kamp mellan raser men samarbete mellan klasserna.

Under mellankrigsåren etablerade sig diktatorkvartetten: Mussolini, Hitler, Franco och Salazar vid makten och alla såg kommunism som hot och bekämpade våldsamt medlemmar av allehanda vänsterorganisationer. Det spanska inbördeskriget var början till Francos livslånga krig mot vänstern. Han gick så långt att han inte ens tillät fria fackförbund. Mussolinis och Hitlers kamp mot kommunismen påbörjades samtidigt som deras partier försökte gripa makten, och fortsatte genom kriget med systematisk våldsam förföljelse och avrättningar.

Den konservative statsmanen Winston Churchill såg sedan 1920-talet hotet av en kommunistisk revolution. Under kriget ändrade han snabbt sin attityd mot Sovjet - att besegra Hitler blev den högsta prioriteten, bara för att efter krigets slut lika raskt återfalla till antikommunism. Citatet "En kommunist är som en krokodil: när den öppnar sin mun kan man inte avgöra om den försöker le eller om den försöker äta upp en" sammanfattar hans misstanke att kommunistinternationallen inte skulle hålla sig bakom järnridån (också ett begrepp Churchill populariserat).

Mellan 1950 och 1957, under det kalla kriget, drev Joe McCarthy en hård linje att avslöja påstådda kommunister i det amerikanska samhället. Effektiviteten, omfattningen och andelen falska anklagelser var nog inte långt efter de motsvarande häxjakterna efter spioner, fiender till kommunismen och staten inom östblocket. Bara att ha umgåtts med 'suspekta' individer kunde vara anledningen att drabbas av yrkesförbud (speciellt inom de intellektuella yrkena och media)

Ronald Reagan (president 1981-89) och Margaret Thatcher (premiärminister 1980-90), båda representanter för medvetna konservativa ideologier intog bestämda antikommunistiska ståndpunkter. Båda spelade en viktig roll för att vinna det kalla kriget.

Reagans doktrin var att pressa Sovjetunionen och att driva dess ekonomi i botten genom:

• högt rustningstempo
• stöd till inte alltid 'rumsrena' anti-kommunistiska rörelser i Centralamerika, Asien, och Afrika
• stöd till motståndsrörelsen i Östeuropa (typ Solidaritet) och Afganistan där Sovjet deltog i kriget
• att klippa av tillförsel av västerländsk teknologi till Sovjetunionen
• bidra till valutaförluster vid försäljning av rysk gas och olja

I sitt tal till det brittiska parlamentet i juni 1982 beskrev Reagan riktlinjen a plan and a hope for the long term — the march of freedom and democracy which will leave Marxism-Leninism on the ash-heap of history as it has left other tyrannies which stifle the freedom and muzzle the self-expression of the people.

Moderna diktaturregimer med ledare som till exempel Augusto Pinochet i Chile och Suharto i Indonesien har på liknande sätt använt sig av skräckvälde som maktmedel med tortyr, fängslanden, försvinnanden och mord för att kuva de vänstersinnade.

Exempel på några antikommunistiska rörelser som bildades mot den kommunsitiska expansionen i Latinamerika och Afganistan:

• Contras, en USA stödd antikommunistisk gerillarörelse i Nicaragua som torterade och mördade civila och åren 1979-1988 förde inbördeskrig mot Nicaraguas regering
• Mujahedin, en USA stödd gerillarörelse som bekämpade de sovjetiska invasionsstyrkorna under kriget i Afghanistan 1979-1989.

[redigera] Propaganda genom radio och TV

Under det kalla kriget var radioutsändningar på östeuropeiska språk av bl.a. BBC och den CIA-opererade Radio Free Europe en viktig informationskälla för befolkningen bakom järnridån och var en prioriterad aktivitet för att stärka antikommunistiska stämningar.

De statliga nationella radiobolagen var starkt censurerade och till exempel uppgifter om natur- eller andra katastrofer förtegs, omskrevs eller kom bara en gång på obekväm lyssnartid. Då CIA var med i bilden var inte heller Radio Free Europe-versionen neutral. Lyssnare utvecklade dock en sorts medelvärdeslyssnande, men samtidigt bidrog till att sprida olika rykten. Sändningarna från båda sidor bedrev egentligen ett regelrätt propaganda krig, och från väst sidan (framför allt från USA) betraktades sändningarna som en prioriterad aktivitet^[12].

De utländska sändningarna var ofta utsatta för starka störsändare, och speciellt under Stalin-tiden kunde man straffas för att ha lyssnat till "imperialistisk propaganda".

I DDR, liksom i gränstrakterna i Tjeckoslovakien och Ungern hade även fullgod mottagning av västeuropeiska TV-sändningar, vilket också deltog till att järnridån inte var helt hermetisk.

[redigera] Fascistisk och nationalsocialistisk antikommunism

Fascister och nazister har alltid betonat kampen mot kommunismen i både sin propaganda och sin praktik. I de fascistiska staterna på 1930- och 1940-talet skickades otaliga kommunister, socialister, fackföreningsaktiva och oppositionella arbetare till koncentrationsläger och mördades. I propagandan gjorde man ofta kopplingar mellan kommunister och judar, till exempel talade man om den "judiska bolsjevismen", och juden Karl Marx.

På liknande sätt i modern tid fortsätter de nynazistiska och nyfascistiska rörelserna att avvisa de kommunistiska ideologierna genom en egen analys och historieskrivning kompletterad med antisemitism. Oenigheten begränsar sig inte till det ideologiska planet, utan kan leda till gatuslagsmål med vänstergrupperna.

Dock ska sägas att den kommunistiska tanken ofta ej ligger långt ifrån rasism, och detta i Sverige så sent som 2006. Politikern Mikael Grapenholt (som kallar sig kommunist) blev polisanmäld för en motion framlagd under vänsterpartiets kongress 2006 där han uttrycker främlingsfientliga åsikter. Kongressens motivering till att motionen avslogs var inte att den var rasistisk, men att den saknade tillräcklig ekonomisk effekt på USA. För mer information och källor gå till artikel: Mikael Grapenholt. Motiveringen till avslaget lyder bland annat: "De åtgärder motionären föreslår skulle troligen inte beröra USA nämnvärt. Därtill är USA en alltför stor ekonomi." Inte ett ord nämns om att Grapenholt refererar till USA som "de otroende hundarnas land" samt att han tyckte att man skulle utvisa alla Amerikaner ur Sverige, vilket tyder på en grundläggande brist i synen på alla människors lika värde.

Exempel på extrema organisationer inom den högerexterma grupperingen:

• SA, ett paramilitärt kampförbund i Tyskland 1921-1945.
• Lapporörelsen, en finländsk utomparlamentarisk och antikommunistisk rörelse mellan 1929-1944.
• Combat 18, en brittisk högerextrem organisation.
• Anti-AFA, ett underjordiskt nätverk som fungerar som en svensk nazistisk underrättelsetjänst.

[redigera] Medborgar- och demokratirörelser

.

Rörelserna hittar man där kommunistpartier var i maktställning. Motiven för uppror hade ofta flera ingredienser som till exempel: frigörelse från Sovjetunionen, krav på medborgerliga rättigheter, åtgärder mot matbrist och höga priser, motstånd mot den kommunistiska överklassen, nomenklaturan och religiös frihet.

• Ungernrevolten som främst var ett arbetaruppror riktat mot det sovjetstyrda partiet. Arbetarna upprättade snabbt arbetarråd över hela landet och ställde frågan om verklig kommunism på sin spets. I Ungern påpekar man dessutom att revolten var nationalistisk med mål att frigöra sig från Sovjetunionen. Det pågick också försök att reformera partiet men det förkastades av upprorsmänen som förräderi. Revolten fick en blodig upplösning genom att sovjetiska styrkor sattes in, och det sovjetstyrda partiet åter tog styret.
• Deltagarna i Pragvåren sökte finna "socialism med mänskligt ansikte" vilket kan tolkas som en antiauktoritär och liberal form av socialism, till skillnad från det totalitära sovjetstyret.
• Solidaritet/Solidarność, med sin ledare Lech Wałęsa, bildades 1980 av både katoliker, som sällan haft större sympatier för kommunismen, och av vänsterradikaler, från bl.a. Kommittén för arbetarnas försvar (KOR). Orolikheterna i Polen började redan 1970 med dödskjutningarna vid kuststäderna (se artiklarna om Gomulka och Gierek). Händelserna drog igång en långvarig process och var den första (eller tredje) spiken i östblockets och sovjetkommunismens kista.
• Trots att östblocket höll på att falla sönder och Gorbatjovs perestrojka var ett sista försök att reformera det sovjetiska partiet, försökte DDR:s partiledare Erich Honecker fortsätta som vanligt. I Augusti 1989 öppnade Ungern sina gränser vilket fick flera tusen av östtyskar att lämna landet över Ungern till Österrike. Samtidigt inleddes fredliga massdemonstrationer mot partiet och i oktober ersattes Honecker av förväntade reformisten Egon Krenz. Oron fortsatte dock och den 9 november 1989 föll berlinmuren och därpå Östtysklands styre.
• Arbetarupproren vid slutet av 1980-talet mot den sista kommunistiska / realsocialistiska staten Rumänien och partichefen Nicolae Ceauşescu och hans klan vid makten, började i Timişoara med att regimen besköt obeväpnade demonstranter. Ceauşescu och hans fru blev dömda i en summarisk rättegång för folkmord och arkebuserades den 12 december 1989.
• Demonstrationerna på Himmelska fridens torg (Tiananmen) i Bejing i Folkrepubliken Kina mellan den 15 april och 4 juni 1989 för ökad demokrati, liberalisering och mot korruption hade inte alls någon antikommunistisk eller partifientlig inriktning men slogs ändå våldsamt ner med troligen flera hundra döda och flera tusen skadade i den omtalade Massakern på Himmelska fridens torg. Händelsen är således, enligt kritikerna till de socialistiska och kommunistiska systemen, ytterligare ett exempel där det styrande partiet inte accepterar politiska rörelser som partiet inte kontrollerar.
• Situation för det nya proletariatet i Folkrepubliken Kina där arbetarskyddet, arbetstagarrättigheter, facklig verksamhet är satta ur spel av den ägande klassen som till stora delar är rekryterad ur kommunistpartiet och deras anhöriga. Rå exploatering av arbetskraft med allvarliga olyckor och hälsorisker/skador har uppmärksammats i flera reportage och missförhållanderna fortsätter under partiets beskydd och med trakassering av de som avslöjar bristerna. Några jurister i Kina har försökt att hjälpa de utsatta men själva blivit trakasserade och gripna, bland annat juristen Gao Zhisheng som bistår Falun Gong och kristna.

[redigera] Motiv på grund av historiska händelser

Man kan inta en fientlig eller kritisk ställning baserad på ett antal tragiska händelser som skedde i Sovjetunionen, östblocket och Kina med flera länder. Länder som skapades med kommunistiska ideal.

En del tillskriver brotten de regimer som utförde dem, andra menar att brotten ligger rotade i den kommunistiska ideologins grundvalar.

Det har publicerats flera olika vetenskapliga rapporter baserade på informationen i de nu till viss del öppna statsarkiven i de gamla öststaterna. Den mest kända är den omfattande rapporten Kommunismens svarta bok som sammanställer skattningarna av antalet offer, vilket enligt boken är 94 miljoner.

Reaktionen på uppgifterna i boken från dagens kommunister och andra historiker pendlar mellan förnekande, ifrågasättande, till samtyckande.

Det är viktigt att påpeka de stora svårigheterna att få fram okontroversiella resultat: flera av de ryska statsarkiven är fortfarande stängda för forskningen, tillgång till kinesiska och andra asiatiska arkiv är obefintlig, vissa uppgifter går inte att fastställa exakt då de aldrig dokumenterats, vissa arkiv har blivit avsiktigt eller på grund av krig förstörda. Därför kommer en del beräkningar baseras på skattningar. Det kommer alltid uppstå diskussioner hur vissa döda skall räknas - som terroroffer eller som naturligt döda, eller döda på grund av krig.

Dessa tragiska händelser brukar ofta lyftas fram av kritikerna:

• Stalins terror: hungersnöden (1932-1933), moskvarättegångarna (1936-1938)
• NKVDs statsterrorism i efterspelet av andra världskriget
• fånglägren (GULAG)
• invasionen av Ungern 1956 (Ungernrevolten)
• invasionen av Tjeckoslovakien 1968 (Pragvåren)
• oroligheter i Polen 1968 som kanaliserades av kommunistpartiet i en kraftig antisemitisk kampanj
• förföljelserna av Solidarność/Solidaritet och slutligen olagligförklarandet av facket samt insättandet av militärer som strejkbrytare
• Nicolae Ceauşescu och den hemliga polisen Securitates terror mot den rumänska civilbefolkningen
• Mao Tse Tungs terror och massmord under kulturrevolutionen
• liknande omskolningsaktioner i Vietnam och Laos
• Pol Pot och de röda Khmerernas folkmord
• förtryck av oliktänkande på Kuba
• situationen i kommuniststyrda Nordkorea
• kinesiska regimens förtryck av tibetaner (massfängslanden^[13]; "man kan tala om massakrer av folkmordskaraktär^[14] på en nivå som liknar röda khmerernas Kambodja^[15]).
• avrättningar och massakrer i Kina, t.ex. Massakern på Himmelska fridens torg och det systematiska förtrycket, fängslandet och avrättandet av Falun Gong-utövare.

[redigera] Litteraturlista från Forum för levande historia

Den svenska myndigheten Forum för levande historia har sammanställt en lista över den svenskspråkiga litteraturen om den terror och de folkmord som utfördes under det kommunistiska styret i Sovjetunionen. Myndighetens motiv är inte att propagera för antikommunism, utan (enligt dess direktiv från staten): upplysa om brotten. Myndigheten publicerar liknande litteraturlistor om brott begågna av nazityskland.

Litteraturlistan presenteras här som utökad källista om händelser som referats till tidigare i artikeln.

Böcker på myndighetens Tipskatalog om Terrorn under Sovjetkommunismen;

• Aktuellt om historia 2002/2 bestående av:
  • Karlsson, Klas-Göran Om sovjetterrorn och dess orsaker. Stalinismens kopplingar till leninismen och nazismen.
  • Kristian Gerner. Förintelsens och GULAG:s platser i vårt kollektiva minne.
  • Kim Salomon. Jämförelser mellan kommunismens och nazismens folkmord.

• Applebaum, Anne. GULAG: A History of the Soviet Camps. Författaren analyserar det sovjetiska lägersystemet och dess historia. (Svensk översättning: GULAG de sovjetiska lägrens historia).

• Conquest, Robert. Den stora terrorn. Stalins skräckvälde under 30-talet. Författaren var en av de första historiker att redovisa för skräckväldet i Sovjetunionen med utrensningar, mord och vanliga människors lidanden.

• Courtois, Stéphane (red.). Kommunismens svarta bok. Boken sammanställer forskning kring kommunismens brott från revolutionen till nutid. Avsnitten om sovjetstatens brott (mord, tortyr, deportationer) är skrivna av Courtois och Nickolas Werth.

• Kirunasvenskarna som av idealistiska skäl emigrerade till Sovjetunionen där flera av dem mördades och hur de överlevande som återvände hem hanterats av de svenska kommunisterna:
  • Eneberg, Kaa. Tvingade till tystnad. En okänd historia om några svenska familjeöden.

• • Eneberg, Kaa. Förnekelsens barn. Svenskarna som drog österut. En fortsättning och komplettering av boken Tvingade till tystnad.

• Englund, Peter. Invid ravinen, i Brev från nollpunkten. Historiska essäer (s. 51-89). Essäen diskuterar den sovjetiska terrorn och dess orsaker.

• Karlsson, Klas-Göran. Historia som vapen. Historiebruk och Sovjetunionens upplösning 1985-1995. Boken tar upp problemet mellan ideologi och historia bl.a. om hur Sovjetunionens fall gjorde det möjligt att publicera andra tolkningar av historien än den kommunistiska. Boken berör också problemen med minnet av terrorn och hur ge kommunismens offer upprättelse.

• Karlsson, Klas-Göran. Terror och tystnad. Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen. Boken sammanställer det aktuella forskningsläget kring Sovjetunionens skräckvälde och dess historia .

• Köll, Anu Mai, Kan, Aleksander och Hart, Thomas. Research on Communist regimes. Boken återger översikt över nyare forskning om kommunistiska regimer och deras brott mot mänskligheten.

• Medvedev, Roy A.. Stalin och stalinismen. Medvedev har skrivit den första självständiga Stalinbiografin i Sovjetunionen - efter stalinismens fall i Sovjetunionen var ämnet tabubelagt.

• Pipes,Richard. Den ryska revolutionen. En skildring av förloppet under den ryska revolutionen och den fruktansvärda terror som bolsjevikerna under ledning av Lenin utvecklade.

• Samuelson, Lennart. GULAG som historia: Reflektioner över forskningsläget förr och nu (Historisk tidskrift 2000:3, s. 381-395) Redovisar för dagens de kunskaper om och perspektiv på Stalins slavarbetsläger.

• Staffan Skott tar upp
  • Skott, Staffan. Sovjet från början till slutet. Författaren polemiserar mot de försonande dragen som tillskrivits sovjetregimen och påvisar ett ständigt ”krig mot folket” speciellt under Lenins och Stalin.

• • Skott, Staffan. Aldrig mer! En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten. Redogörelse för mord, slavläger och deportationer ch studie av Sovjetunionen, Kina och Kambodja och hur de krossar av all opposition.
  • Skott, Staffan. Lenins älskarinna och andra ryska öden. Boken bland annat skattar vad det sovjetiska experimentet kostade i fråga om dödsoffer och utebliven folkökning som Lenins och Stalin]]s terror medförde.

• • Skott, Staffan. Sovjetunionen och det nya Ryssland 1900-2000. En uppdaterad version av boken Sovjetunionen från början till slutet.

• Vaksberg, Arkadij. Skjut de galna hundarna! Berättelsen om Stalins åklagare Vysjinskij och hans tid. Boken ger ett porträt och karriär av Andrzej Vysjinskij, som var Stalins åklagare i Moskvarättegångarna på 1930-talet.

• Vaksberg, Arkadij Lubjanka. Sanningen om Stalins skräckvälde: dess torterare, bödlar och miljontals offer. Boken återger både bödlarnas och offrens perspektiv genom enskilda människoöden. Boken tar upp de våldsamma utrensningarna bland sovjetiska militärer och Stalins förföljelser av de sovjetiska judarna.

[redigera] Externa länkar

• Forum för levande historia - Litteratursammanställning
• LIBRIS Den nationella biblioteksdatabasen
• Det tysta landet Upplyssningssida av Föreningen för upplysning om kommunismen med bland annat svenska forskare, baltiska polititiker och vittesbörd av kommunismens offer

[redigera] Planekonomin och humorn

I de så kallade realsocialistiska länderna satsade man stort på utvecklingen av industri. Detta åtföljdes av stolt rapportering om framstegen. Men då medborgarna, trots att fem- och tioårs planer överträffats, konfronterades i vardagslivet med en högst imaginär tillgång på förnödenheter och livsmedel var utvägen en egen variant av galghumor.

Det var inte helt riskfritt, även om partifunktionärer gärna bidrog till vitsspridnningen. Trots allt var definitionen på en politisk vits, "kort, härlig och du sitter inne". I dokumentären Hammaren och skämtet av Ben Lewis som finansierades av EU och flera europeiska TV-bolag, och som sändes i SVT vid påsken 2006 togs upp bl.a. de systematiska fängslanden av de som berättat de politiska vitsarna eller använde humorn mot kommunismen eller situationmen i öststaterna, och uppgifterna stämmer exakt med vad om åter ges i detta avsnitt. Likaså är vits-problemet omnämnd in flera verk som går in på kommunismens historia (det förekommer regelbundet ifrågasättande och flaggning med "källa behövs" av detta avsnitt av ett par Wikipedia-läsare). Varubristen var ett återkommande element, och även den partistyrda pressen drog sig inte för att publicera träffande kommentarer även om de var av det snällare slaget. Arbetsmoralen var inte hög - med motiveringen att "de låtsas betala oss och vi låtsas jobba" kunde man gå ifrån arbetsplasen på en "betald permission" eftersom en närliggande butik precis fick in tandkräm, toapapper eller kött.

I Ryssland berättades det om en kvinna som blev trött på att stå i kön för bröd. Hon säger till sina medköandes förskräckelse - "Jag skall gå och döda Andropov!" Hon kommer tillbaka efter sex timmar och då får hon frågan "Nå, hur gick det?" som hon besvarar "Jag gav upp det var för lång kö där också...". Denna vits har även återgets av Michail Gorbatjov i en amerikansk talkshow (se Hammaren och skämtet).

Bland folket var ingenting för heligt att skämta om - Brezjnjevs innerliga kyssar med hans ledarkollegor blev homofoba berättelser, ledarna kunde avsiktligt felciteras till exempel "före kriget stod landets industri inför ruinens brant, men nu tack vare partiets ledande roll har vi tagit ett signifikant steg framåt!". Till och med kön av folk som ville hedra den mumifierade kamraten Lenin på Röda torget kunde bli till en köttkö med den stora stora besvikelsen att kön var lång, kyldisken liten och köttslafsorna beniga och torra.

I Moskva kunde folk klaga på att det blev stopp i avloppen då folk, av rädslan att åka fast, gjorde sig av med utländska böcker skrivna av judar, och Marx Das Kapital var mer än vad rören tålde... (Vitsen användes bl.a. i Tony Palmers filmatiseringen av Solomon Volkovs Vittnessmål).

[redigera] Kultur och kritik

Synsättet på kulturen som de kommunistiska partierna i Sovjetuniunen var mycket konservativ - så kallad socialrealism. Modernismen och konstnärliga experimenten som till viss del fortfarande blomstrade åren efter oktoberrevolutionen inskränktes, förtalades som borgärliga perversioner och utsattes för sträng kontroll och censur i och med Stalins maktövertagande. Recensionerna i partitidningar både tillrättavisade och dömde konstnärer, diktare, tonsättare, teaterfolk och filmmakare. Kulmen inträffade på 1930-talet och terrorn (se Moskvarättegångarna) drabbade hårt även de sovjetiska kulturarbetarna. Vissa drabbades av utfrysning - deras verk publicerades inte och framfördes inte (till exempel Anna Achmatova, Boris Pasternak), andra fängslades, fick sätta livet till med självmord (tex. Marina Tsvetajeva) eller med hjälp av NKVD/KGB (tex. Osip Mandelstam, Isaak Babel). Ibland angrep NKVD en oskyldig familjemedlem (till exempel Achmatovas son).

Kritik av de kommunistiska ("realsocialistiska") staterna och livsvillkoren för deras medborgare resulterade i en rik flora av filmer, romaner och musik.

En del kan tillskrivas propaganda som producerats under kalla kriget, som till exempel komedierna Ninotchka (med Greta Garbo)/Silkesstrumporna (med Fred Astaire), och mer politiskt explicita filmer som Red Nightmare, Red Manace, Anarchy USA. Filmer som Manchurian Candidate (John Frankenheimer, 1962), Dr Strangelove (Stanley Kubrick, 1962) är också typiska exempel på Hollywoods framställning av den kommunistiska totalitära ideologin.

Andra filmer, som till exempel Doktor Zjivago som byggde på Boris Pasternaks epos, bannlystes i öststaterna på grund av dess gestaltning av kaoset under den ryska revolutionen.

I öststaterna under den kommunistiska eran har filmmakarna ofta balanserat på gränsen till det otillåtna, och det har producerats ett antal filmer kritiska till systemen - en del har lyckats passera censuren medan andra stoppades och fick inte visas förrän efter östblockets och systemets sönderfall. Några filmer som fick störst uppmärksamhet: Andrzej Wajdas Järnmannen/Człowiek z żelaza, Marmurmannen/Człowiek z marmuru, Dirigenten/Dyrygient, Ryszard Bugajskis Förhöret/Przesłuchanie (1982), Péter Bacsós Vittnet/A tanu (1969), Vojtech Jasnys Alla mina goda landsmän/Vsichi dobri rodaci (1968), Marta Mészaros Dagbok för mina barn/Mapló gyermekeimnek (1982).

Efter kommunismens fall har det också producerats en hel del filmer som tar upp den "glömda" historien, som till exempel A forgotten Odyssay (2001) av Jagna Wright och Aneta Naszynska som tar upp de 1,7 miljoner polacker som deporterats till GULAG.

Se även externa länkar:

• http://www.lib.washington.edu/exhibits/AllPowers/film.html
• http://www.library.arizona.edu/help/how/find/films/slavic/documentaries/t.html
• http://www.czechcentre.org.uk/events/archive/film/banned.html

Inom musiken tolkades av samtiden flera av Dmitrij Sjostakovitjs verk som kritiska till situationen - bl.a. hans symfonier med sitt våldsamma tonspråk och referenser till judiska tema och förföljelse. Det är så klart ej bevisat hur lojal eller kritisk Sjostakovitj var (se Solomon Volkov och Vittnesmål - Sjostakovitjs memoarer från 1979) men hans musik berörde djupt under den stalinistiska terrorn. Moderna tonsättare som till exempel Andrzej Panufnik har referat till situationen under den polske generalen Wojciech Jaruzelskis krigstillstånd och det politiska mordet på prästen Jerzy Popiełuszko (Mordet omnämns i ref ^[16]).

Litteraturen har flera stora verk som berör kritiken, kampen mot kommunismen och livsvillkoren för dem som drabbats av systemet. Även allmänt anti-totalitära verk som George Orwell Djurfarmen och 1984, som båda var förbjudna i de östkommunistiska länderna, spreds som underjordisk litteratur.

[redigera] Organisationer (ofullständig lista)

• Antikominternpakten
• World Anti-Communist League
• John Birch Society

[redigera] Referenser

	Den här artikeln innehåller uppgifter som inte styrkts med källhänvisningar.
	Om du känner till ämnet kan du förbättra artikelns trovärdighet genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln och korrigera eventuella fel.

• Norman Davies Hearth of Europe - The Past in Poland's Present (2001)
• Norman Davies och Roger Moorhouse Microcosm - Portrait of a Central European City (2002)
• T.C.W. Blanning The Oxphord Illustrated History of Modern Europe (1966)
• Stéphane Courtois Kommunismens svarta bok (1999)
• Anne Applebaum GULAG de sovjetiska lägrens historia (2003)
• Henning Poulsen Bra böckers Världshistoria band 13, Från krig till krig 1914-1945, (1982)
• Hammer and Tickle: Clandestine Laughter in the Soviet Empire (pocket) av Petr Beckmann (Editor) (1980)
• Bok Kan kommunismen lösas upp i alkohol? av Philippe Meyer och Antoine Meyer" (1979)
• Political Humor under Stalin: an Anthology, edited by David Brandenberger (ms., 2003-)
• Solomon Volkov Vittnesmål - Sjostakovitjs memoarer
• Engelska wiki en:wiki Dalai Lama
• Tibetanska exilregeringen
• freetibet.org

[redigera] Fotnoter

1. ^ John Paul II and The Fall of Communism
2. ^ Norman Davies Heart of Europe s51, s353-5
3. ^ Norman Davies Heart of Europe s357
4. ^ Uppgifterna från Kommunismens svarta bok som återger Pierre-Antoine Donnet Tibet mort ou vif (1990), Jasper Becker Hungry Ghosts: China's Secret Famine (1996), Vanya Kewley Tibet: Behind the Ice Curtain (1990)
5. ^ Räkneresonemanget enligt Kommunismens svarta bok
6. ^ den tibetanska exilregeringens sida
7. ^ Jampa: The Story of Racism in Tibet
8. ^ Amnestys Rapport 2005 (summering)
9. ^ Human Rights Watch Kina och Tibet sida
10. ^ http://hrw.org/wr2k6/
11. ^ FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948
12. ^ Radio Free Europe (Partisk artikel)
13. ^ Vanya Kewley Tibet: Behind the Ice Curtain s255
14. ^ Kommunismens svarta bok s555
15. ^ Jasper Becker Hungry Ghosts s181
16. ^ Norman Davies i Hearth of Europe s411-13