Teodicéproblemet

Wikipedia

Teodicéproblemet (av franska théodicée, ytterst av grekiska θεός, Gud, och δίκη díkē, ’rättvisa’) behandlar problemet med det ondas närvaro och Guds existens. Ett förslag till lösning på teodicéproblemet kallas en teodicé.

Problematiken kan beskrivas som att inte motsäga sig själv och samtidigt behålla en systematisk helhet. Hur kan man på en och samma gång hävda de följande tre satserna: Gud är allsmäktig; Gud är fullkomligt god; det onda finns? Teodicéproblemet handlar alltså om att vara koherent. Det förekommer enbart i de monoteistiska religioner som bekänner en allsmäktig och god Gud.

Ordet teodicéproblem kommer från en bok med titeln Essais de Théodicée av filosofen Gottfried Leibniz. Den tyske filosofen var dock inte den förste att ta sig an frågeställningen. Man kan betrakta Jobs bok i Bibeln som en djup meditation över det oförtjänta lidandets och ondskans roll i en värld där Gud råder. Boken ger emellertid inte ett klart svar, även om Gud uppträder mot slutet och förkunnar sin storhet.

Teodicén samlar i sig en rad komplexa och svåranalyserade begrepp: synd, lidande, skuld och rättvisa. Det förekommer inget teodicéproblem där människan anses ha syndat och Gud anses straffa. Hans godhet tolkas då som en vilja att genom ett mindre ont leda till ett stort gott. Problemet uppstår enbart där lidandet uppfattas som ett ont och där det klart och tydligt är oförtjänt (vilket är anledningen till att Jobs osannolika fromhet betonas i Bibeln). Den förr ofta förekommande uppfattningen att lidandet är Guds straff för synd delas inte av många idag, och även de som förespråkar den har svårigheter att förklara förekomsten av så mycket lidande i världen. Det finns också frågan om djurens lidande och lidandet i skapelsen i helhet.

I den västerländska kulturen uppfattas lidande och död som ett ont. Med en annan uppfattning skulle tedocéproblemet inte försvinna, men något förenklas: man kunde till exempel betrakta döden som en befrielse. Vanligtvis går dock inte sådana föreställningar ihop med idén om en allsmäktig och god Gud, eftersom denne är upphovet till skapelsen. Den antike tänkaren Boethius föredrog att vända på problemställningen och istället fråga sig var det goda kommer ifrån och varför vi utgår från att det goda är normen. Även detta är emellertid en förutsättning när man talar om en allsmäktig och god skapargud.

Leibniz framlade i sin bok vad eftervärlden kommit att kalla den panglossianska världsuppfattningen, vilket innebär att Gud har utvalt en viss kombination av s.k. monader för att åstadkomma den bästa av alla världar. Somligt gott kräver ett ont för att utvecklas. Alltså måste det finnas ett visst mått av ont i världen för att det goda skall finnas i sin fullhet. Vår värld uppvisar enligt Leibniz den perfekta balansen mellan gott och ont och är sålunda den bästa av världar. Tesen har inte många anhängare idag.

Hans tanke att våra begrepp om gott och ont är alltför snäva för att kunna täcka Guds verklighet och alltså inte förmår omfatta samspelet mellan det goda och det onda i sin helhet är emellertid en viktig del i ett annat svar på teodicéproblemet. Detta svar består i att lämna allt till Gud och erkänna sin egen oförmåga att förstå hur det fungerar. Det är detta som har gjort teodicéproblemet till en relativt marginell fråga inom islam, där den troende mycket mer än inom kristendomen uppmanas att inte försöka utforska Guds hemligheter utan bara hålla sig till hans bud.

Brian Davis, en brittisk filosof, har nyligen utvecklat en teodicé på thomistisk grund där han ifrågasätter ett annat nyckelbegrepp i frågeställningen, nämligen godheten. Vad betyder det att Gud är god? Kan vi applicera våra moraliska normer på Gud? Enligt Davis är Gud ontologiskt god – han är själva fullkomligheten. Man kan alltså fråga sig vad som förpliktigar Gud till något över huvud taget i förhållande till världen. De flesta monoteister torde vara överens om att ingen kan kräva något av Gud. Men den egentliga frågan i teodicéproblemet, det som gör den dramatisk, är vem Gud är och vad han vill. Detta är något som, förutsatt att hon tror på hans existens, är av direkt betydelse för människan.

Den kristne författaren Lactantius formulerade på 300-talet frågan om vad Gud vill och kan på ett mycket tydligt vis:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill och inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Den mest allmänt accepterade lösningen på problemet inom kristendomen är att det ligger inbäddat i problemet med den mänskliga friheten. Enligt denna uppfattning var det Guds vilja att skapa en varelse som var i stånd att förkasta honom, så att den gemenskap som skulle uppstå mellan Gud och människan inte skulle vara tvungen, utan en akt av fri vilja och oegennyttig kärlek. Möjligheten att säga ja förutsätter möjligheten att säga nej. Människan valde enligt den kristna läran att vända sig bort från Gud och följa självhävdandets väg, vilket föranledde att död och lidande intog sin plats i hennes tillvaro. Hela frälsningshistorien är sedan berättelsen om hur Gud i absolut respekt för människans fria vilja försöker föra människan tillbaka till den gemenskap han avsåg henne för i begynnelsen. Teodicéproblemet upplöses enligt denna uppfattning i Kristi lidandes mysterium, där Gud själv anammar det meningslösa och orättfärdiga lidandet för att ge det mening och göra det till en port mot livet med Gud.

En annan förklaringsmodell bygger på tanken att Gud inte är färdig med sin skapelse (en tanke som också kan förenas med idén om människan som Guds medskapare). Skapelsens fullbordan ligger därmed ännu i framtiden. I kristen tankevärld sammanförs detta oftast med Kristi återkomst, men kommunismen och nazismen kan betraktas som sekulariserade varianter av denna lösning, färgade av 1800-talets framstegstro.^{[källa behövs]}

Under 1900-talet har vissa teologer, bland dem Gustaf Aulén, velat försvara Guds godhet genom att inskränka Guds allmakt: Guds makt är begränsad, men han kämpar för det goda i världen.

För att man över huvud taget skall kunna tala om teodicé förutsätts Guds existens, liksom det ondas. Om den ena eller andra tas bort, förekommer inte längre något problem. Ett exempel på detta är Epikuros paradox. Epikuros menade att eftersom ondskan finns så kan inte gudar existera.

[redigera] Källor

Ulf Jonsson: Med tanke på Gud, Artos 2004
Paul Ricœur: Le mal – un défi pour la philosophie et la théologie, Bulletin du Centre protestant d’études, novembre 1986