Hannes Alfvén
Wikipedia
Hannes Olof Gösta Alfvén, född 30 maj 1908 i S:t Olai församling, Norrköping, Östergötlands län, död 2 april 1995 i Djursholm, Danderyds församling, Stockholms län, svensk fysiker. Son till med.lic Johannes Alfvén och med.lic Anna Clara Romanus. Gift 1935 med Kerstin Erikson (f. 1910, död 1992), dotter till ingenjör Rolf Erikson och Maria Uddenberg. Far till Anna Cecilia, gift Gyllang, född 1937, Inger Alfvén, Rolf Gösta Johannes Alfvén, född 1941, Reidun Anna-Clara Alfvén, född 1943, och Berenike Kerstin Elisabet Alfvén, född 1947. Brorson till Hugo Alfvén. Kusin till Sven Romanus och Margita Alfvén.
Hannes Alfvén doktorerade vid Uppsala universitet och blev docent där samma år, 1934. Han var därefter professor vid Kungliga tekniska högskolan i teoretisk elektroteknik med mätteknik 1940–45, i elektronik 1946–63 och i plasmafysik 1963–73, nobelpristagare i fysik 1970.
[redigera] Bedrifter
Under sin karriär gjorde Alfvén ett flertal grundläggande teoretiska upptäckter. Att grunda och utveckla begreppet magnetohydrodynamik är vad han är mest känd för. Några av de fenomen som han då påvisade är numera knutna till hans namn
Han fann på flera andra fundamentala koncept som inte direkt bär hans namn, bland annat förenklingar i vårt sätt att beskriva hur joniserad gas, plasma, uppför sig. Han kom på att det gängse sättet att beräkna partikelbanor med Störmers banteori var opraktiskt, särskilt i det energiområde som norrskenet ligger i. Detta ledde honom att utveckla ”guiding-center” approximationen, som ett verktyg för laddade partiklars rörelse i elektromagnetiska fält.
Han upptäckte även den första isentropa invarianten av rörelse hos laddade partiklar. Han myntade begreppet infrusna magnetiska fältlinjer, från slutsatser kring solvindens roll som magnetiserat plasma vid uppkomsten av norrsken. Alfvén var för sina medarbetare en mycket inspirerande “guru”, som snabbt satte sig in ett experiments senaste data och med osviklig intuition kunde räta ut nya frågetecken och föreslå nästa angrepp. Sammantaget etablerade dessa metoder magnetohydrodynamik som en ny resurs och eget område för forskning. Det är svårt att föreställa sig att i dag arbeta med plasmafysik utan dessa verktyg som han försåg oss med.
Det var för dessa arbeten "grundläggande insatser och upptäckter inom magnetohydrodynamiken med fruktbärande tillämpningar inom olika områden av plasmafysiken" som han tilldelades nobelpriset i fysik.
Alfvén engagerade sig även i andra närliggande frågor, energiförsörjning, kosmologi och tillhörande samhällsdebatt. Han hade egna idéer om kosmologi som han utvecklade tillsammans med Oskar Klein, och som i USA, dit han förlade sin senare forskargärning, lett till att Klein-Alfvéns kosmologi i huvudsak kommit att förknippas med Alfvéns nyord ambiplasma. Deras gemensamma idéer var alternativa modeller till såväl Big Bang som steady state-teorin med antimateria vs koinomateria i en "metagalax".
Alfvén tog ställning mot användanet av kärnkraften och kan ha varit en av dem som påverkade Torbjörn Fälldin till att inta samma ståndpunkt.
Alfvénlaboratoriet vid Kungliga tekniska högskolan, grundat 1990, liksom asteroid 1778 Alfvén är också uppkallade efter Hannes Alfvén.
[redigera] Bibliografi
- Cosmical Electrodynamics (1950)
- Cosmical Electrodynamics, 2:a utökade uppl. med Carl-Gunne Fälthammar (1963)
- Atomen, människan, universum, Aldus (1964)
- Världen – spegelvärlden: Kosmologi och antimateria (1966)
- Kärnkraft och atombomber (1975)
- Evolution of the Solar System (1976)
- Sagan om den stora datamaskinen (1966) (Skönlitteratur under pseudonymen Olof Johannesson)
- The Plasma Universe, i "Physics Today" (1986)
