Nationalism
Wikipedia
Nationalism (från fr. nationalisme, av "nation"), en politisk ideologi, med utgångspunkt i nationalstatens upprättande och vidmakthållande, och ett betonande av dennas ”intressen” som ett högsta värde. Nationalism skall inte förväxlas med en syn på det egna landet/folket som i något avseende överlägset gentemot andra nationer, sådana attityder brukar istället benämnas för chauvinism.
Nationalismen är enligt sina tillskyndare i grunden ett uttryck för kärlek till den egna nationen,kulturen och folket. Denna tar sig uttryck i värnandet av de folkliga traditionerna, språket, religionen och andra nationalla intressen. För att kunna göra detta krävs det största möjliga politiska oberoende, och detta söker man förverkliga genom upprättandet av en suverän stat med kontroll över ett visst territorium. Men här bör nämnas att det är skillnad på den politiska åsikten att samhällen bör organiseras i nationer och en känslomässig uppfattning om sin egen nation som en bättre.
Nationalism kan i politiskt hänseende ses som en överideologi, då den har kunnat inkorporeras i vitt skilda ideologier. Under 1800-talet uppstod nationalismen inom liberalismen. Runt 1870 börjar de nationella ståndpunkterna förskjutas allt mer åt den konservativa högern. I början av 1900-talet så återfinns mycket starka nationalistiska rörelser i form av fascism och/eller högerextremism. Efter andra världskrigets slut så har nationalismen verkat tillsammans med marxism i flera koloniala befrielserörelser. Från att ofta ha varit motståndare till demokratin har nationalismen tillsammans med övriga ideologier allt mer blivit demokratiska anhängare.
I Sverige har nationell använts parallellt med nationalistisk. Allmänna Valmansförbundets program av 1919 slår fast att den svenska högern är just nationell. Samma uttryck användes även av partiledaren Arvid Lindman.
Innehåll |
[redigera] Nationalismen ur ett historiskt perspektiv
Medan de flesta är tämligen överens om att nationalismen, såsom en politisk ideologi, inte är äldre än upplysningen och franska revolutionen, råder det olika meningar om nationella identiteters ålder, betingelser och historiska framväxt. Sverker Sörlin urskiljer i boken ”Nationens röst” tre huvudriktningar inom nationalismforskningen, som han benämner funktionalism, historism, primordialism. Den funktionalistiska betonar kommunikationer och nätverks (såsom tidningar och järnvägar) betydelser för framväxten av begrepp som nation och nationalitet, och representeras av historiker som Karl Deutch och Ernest Gellner. Den historiska ser nationell identitet som någonting inlärt och en gemenskapsfrämjande process och hit hör ex Benedict Andersson och Eric Hobsbawm.
Nationalismen är en extrem ideologi som tolkas på ett systematiskt begripligt sätt ur olika synvinklar. Man kan idag jämföra med Förenta Staternas (U.S.A) internationella självständighets-förklaring.
Den primordialistiska ser sådant som etnicitet och nationell identitet som uttryck för någonting djupt naturligt och alltid givet, och betonar den moderna nationalismens rötter i äldre patriotiska föreställningar, och hit hör enligt Sörlin historikern Anthony D. Smith och i viss mån Hugh Seton-Watson. Påståendet att Smith skulle betrakta etnicitet och nationell identitet som något för alltid givet är dock grovt felaktigt, och en mer reell vattendelare går istället mellan dem som ser nationell identitet som ett helt igenom modernt påfund (d v s i allt väsentligt en 1800-talsskapelse, ex Gellner, Hobsbawm) och de som ser den som en fördjupning och vidareutveckling av äldre etnisk nationalpatriotism. Dessa två ståndpunkter benämns stundom för den modernistiska respektive ”ethnicistiska” skolan (efter Smiths begrepp ”ethnie”).
De senaste decennierna har den modernistiska skolan varit helt dominerande, men nyare empirisk historisk forskning, inte minst från Sverige (se nedan), har givit betydande stöd för den ethnicistiska ståndpunkten. Detta har resulterat i ett närmande mellan de två riktningarna, men fortfarande är åsikterna mycket divergerande när det kommer till frågan om huruvida ”vanligt folk” rörde sig med nationella eller etniska identiteter överhuvudtaget i äldre tid.
I Nordisk Familjebok menade man att "när nationalismen främst inriktas på befriande av "förtryckta bröder" utanför det egna landets gränser eller på dessas frigörelse genom egna ansträngningar plägar den (numera även utanför Italien, där termen först uppkom) kallas irredentism (jfr Italia irredenta); när den framträder särskilt skrytsam och utmanande, plägar den benämnas chauvinism".
[redigera] Forskningen kring nationalism och identitet i Sverige
I Sverige har under 2000-talet ett flertal historiker (ex.vis Harald Gustafsson, Jonas Nordin, Jens Lerbom m.fl.) kommit med delvis ny, och uppseendeväckande forskning som på avgörande punkter vederlagt den modernistiska skolans teser om nationell identitet som ett modernt projekt. Dels har de kunnat visa på den moderna svenska identitetens rötter i medeltidens konsoliderande statsbildningsprocess, dels på en anmärkningsvärd spridning av nationsidentiteten hos en bredare menighet redan på 1500-talet.
Nutida svenska historiker som fortsatt hävda den modernistiska skolan är Magnus Rodell, Torkel Jansson, Gunnar Broberg och Henrik Höjer, medan ex Monika Edgren intar en slags mellanställning.
[redigera] Litteratur
- ”Den föreställda gemenskapen"”, Benedict Anderson (eng. Imagined Communities)
- ”Gamla riken, nya stater. Statsbildning, politisk kultur och identitet under Kalmarunionens upplösningsskede 1512-1541”, Harald Gustafsson
- ”Ett fattigt men fritt folk”, Jonas Nordin
- ”Den svenskaste historien. Nationalism i Sverige under sex sekel”, Patrik Hall
