Gösta Bohman

Wikipedia

Bo Gösta Bohman, jur.kand., direktör och politiker (m), född 15 januari 1911 i Stockholm, död 12 augusti 1997 i Stockholm. Bohman var Moderaternas partiledare 1970-1981. Han bidrog starkt till att partiets väljarstöd växte under denna tid, och har blivit en förebild för många moderata politiker, speciellt inom Moderata Ungdomsförbundet.

[redigera] Levnadshistoria

Gösta Bohman var son till den småländske frisinnade disponenten Conrad Bohman och dennes hustru Berta (f. Gabrielsson). Efter avslutad folkskola blev Bohman efter utbildning vid Svea artilleriregemente som tog sin plats i Kristianstad reservofficer 1932. Fyra år senare avlade Bohman juris kandidatexamen efter studier vid Stockholms högskola. År 1939 gifte han sig med förste bibliotekarien Gunnel Mossberg, som var kusin med den socialdemokratiske politikern Eije Mossberg.

1936-1939 fullgjorde Bohman sin tingstjänstgöring vid Södra Roslags häradsrätt, och efter avslutad tjänstgöring som andre tingsnotarie ryckte han in som löjtnant i det militära, vilket inträffade efter den nazityska inmarschen i Polen 1 september 1939. Bohman befordrades under sin tjänstgöring till kapten. Familjen Bohmans liv under beredskapstiden skildras i boken I världskrigets skugga (1996), vilken till övervägande del består av makarna Bohmans brevväxling från krigsåren. Efter kriget blev Bohman direktör vid Stockholms handelskammare (1948) och var kvar på denna tjänst fram till 1970 då han efterträdde Yngve Holmberg som partiledare för Moderata samlingspartiet som i början av januari 1969 hade bytt till Moderaterna från det gamla namnet Högerpartiet.

[redigera] Politisk karriär

Vid det extra utlysta sommarvalet 1958 kandiderade Bohman till riksdagens andra kammare för Stockholms stad, och blev invald. I senare val invaldes han istället i Första kammaren. 1961-1963 var Bohman ordförande i Stockholmshögerns förbund, och blev 1965 efter partiordföranden Gunnar Heckschers avgång förste vice partiordförande och den siste ordföranden i riksdagens mäktiga statsutskott. Efter partiets tillbakagång i valet 1970 tappade många i partiet förtroende för partiledaren Yngve Holmberg och efter en dramatisk extra kongress den 14 november 1970 ställde Bohman upp i valet till partiledare. Den av många politiska bedömare ansedd som en "up and coming" inom politiken, nationalekonomen Staffan Burenstam Linder fällde avgörandet genom att fastslå att han med endast stor tvekan ville ingå i ett partipresidium under Holmberg. Med 132 röster mot Holmbergs 82 röster valdes Bohman till ny partiledare, vilket inledde en tid av valframgångar och klarare profilering i liberal riktning.

Tillsammans med de övriga medlemmarna i partipresidiet, nationalekonomen Staffan Burenstam Linder från Stockholm, den småländske lantbrukaren Eric Krönmark och partisekreterarna Bertil af Ugglas och Lars Tobisson lyckades han få partiet på rätt köl igen efter de traumatiska Heckscher-Holmbergåren som hade resulterat i valnederlag, medlemsflykt, interna stridigheter mellan mörkblå och ljusblå och dåligt skötta partikassor.

1971 förklarade Bohman vid den första enkammarriksdagens öppnande att hans mål var att få bort regeringen Palme, vilken han många gånger kritiserade för deras alltmer radikala inrikes- och utrikespolitik, bl.a. i form av Palmes jultal december 1972, då de amerikanska bombningarna av Hanoi kritiserades i synnerligen hårda ordalag.

Vid riksdagsvalet 1973 gick Bohman tillsammans med Thorbjörn Fälldin och Gunnar Helén till attack bl.a mot Palmeregeringens ekonomi och näringspolitik, men det blev inget maktskifte eftersom Folkpartiet tappade många väljare som gick över till Moderaterna och Centerpartiet.

Eftersom valresultatet blev jämnt mellan bägge blocken 175-175 blev regeringen Palme tvungen att kompromissa med de borgerliga partierna i bl.a inflations- och arbetsmarknadsfrågorna, i riksdagen avgjorde lotten olika riksdagsärenden vid minst 18 tillfällen. Bohman ansåg detta parlamentariskt ovärdigt och krävde nyval - ett krav han inte fick igenom, eftersom socialdemokraterna och folkpartiet fruktade ett sådant extraval.

1976 lyckades Bohman med sitt mål att få till stånd ett regeringsskifte. Han har själv beskrivit det som hans livs gladaste natt när ungmoderater tågade till hans bostad på valnatten med svenska flaggan och sjöng nationalsången på gatan nedanför. Bohman utsågs till först till finansminister, men blev snart ekonomiminister efter uppdelandet av finansdepartementet i ett ekonomidepartement och ett budgetdepartement. Men trepartiregeringen föll 1978 efter slitningar mellan statsminister Thorbjörn Fälldin, biståndsminister Ola Ullsten och den konservative partichefen på grund av kärnkraftsfrågan, där Bohman och Ullsten stod på samma sida mot Thorbjörn Fälldins antikärnkraftlinje.

Moderaterna hade helst sett en regering med moderater och folkpartister. Men folkpartiledaren Ullsten var inte alltför hett intresserad av att regera ensamma med moderaterna, som han ansåg stå för långt ut på högerkanten, och sedan oppositionsledaren Olof Palme hade lovat Ullsten att (s) skulle lägga ner sina röster kunde folkpartiledaren bilda en folkpartiregering med det minsta parlamentariska underlaget sedan 1920-talet.

Bohman kände sig lurad på regeringstaburetterna och förlät aldrig Ullsten för detta i sitt tycke kolossala svek mot borgerligheten. Vid valet 1979 blev moderaterna för första gången sedan 1958 största borgerliga parti. I oktober 1979 bildade Fälldin sin andra trepartiregering med Bohman för andra gången som ekonomiminister, men även Ullsten återkom, vilket skulle bädda för ytterligare bråk inom trepartiregeringen.

1981 bröt till slut den andra Fälldinregeringen samman på grund av skattefrågan och regeringens uppgörelse med socialdemokraterna vid Den underbara natten om marginalskatten. Bohman tog sin mats ur skolan och avgick som ekonomiminister med de övriga moderata statsråden och statssekreterarna. Senare samma år avgick Bohman som partiledare och ersattes av Ulf Adelsohn. Bohman hade sitt riksdagsmandat kvar och skrev under de närmaste åren ner sina politiska memoarer Så var det (1983) och Maktskifte (1984). Han avgick som riksdagsledamot 1991.

1994 avled hustrun Gunnel efter att ha varit sjuk i Alzheimers sjukdom. Hustruns sjukdom skildrades av Bohman i boken Sagan om Gunnel (1996). År 1997 avled Gösta Bohman själv efter att ha varit sjuk en längre tid.

[redigera] Externa länkar