Kristendomen: Apostlarna

Kristendomens apostlar (av gr. apostolos, budbärare) var Kristi tolv lärjungar, utsända att omvända "alla folk", både judar och hedningar till kristendomen. Även Paulus kom att bli känd som apostel.

Innehåll

1 De ursprungliga tolv
2 Den tolfte aposteln
3 Ytterligare apostlar
4 Se även

[redigera] De ursprungliga tolv

Enligt Markusevangeliet (3:16-19) och Matteusevangeliet (10:2-4), var de lärjungar som utvaldes av Jesus följande:

Simon Petrus
Andreas
Jakob d.ä. och
Johannes, båda söner till Sebedeus
Filippos
Bartolomaios
Matteus
Tomas (Didymus "tvillingen")
Jakob d.y., son till Alfeus
Judas Taddeus
Simon Ivraren
Judas Iskariot

Listan över lärjungar i Lukasevangeliet nämner inte Taddeus (6:13-16), utan inkluderar istället Judas, son till Jakob; Taddeus kallas "Judas ivraren" i några äldre latinska översättningar av Matteusevangeliet 10:3. Johannesevangeliet, till skillnad från de tre övriga evangelierna, har ingen lista över Jesu lärjungar, inte heller anges hur många dessa var. På olika ställen i Johannesevangeliet nämns dock Andreas, Simon Petrus, Filippus, Natanael, Tomas, Judas "men inte Judas Iskariot", Judas Iskariot, den lärjunge han älskade (enligt vedertagen uppfattning Johannes själv), och "sönerna till Sebedeus (d.v.s. Jakob och Johannes)".

[redigera] Den tolfte aposteln

Sedan Judas Iskariot förrått Kristus, och efter detta - tyngd av skuld - hängt sig själv före uppståndelsen, var apostlarna (lärjungarna) bara elva. Enligt Apostlagärningarna 1:23-26, valde de återstående apostlarna mellan himmelsfärden och pingsten en ny tolfte apostel genom lottdragning. Mattias vann denna lottdragning.

[redigera] Ytterligare apostlar

Paulus beskrivs som apostel i de brev av Paulus som är intagna i Bibeln (bl.a. i Romarbrevet 1:1); han omnämns specifikt som 'hedningarnas apostel' (Rom. 11:13). Paulus omnämner även några av sina samtida som apostlar (Rom. 16:7). I Hebréerbrevet refereras till Jesus själv som den förste aposteln i kristendomen.

Ett flertal av de tidiga kristna missionärerna har omtalats som "apostlar". I denna bemärkelse utpekas genom användandet av ordet apostel den speciella roll vissa missionärer haft för den religiösa utvecklingen, och omvändandet till kristendomen, av ett helt land eller folk. När man omtalar Sankt Bonifatius som "germanernas apostel", avses det faktum att Bonifatius var den förste missionären bland germanerna. Ordet används på samma sätt om Kyrillos och Methodios när de utnämns till "slavernas apostlar". Sankt Patrick benämndes Irlands apostel trots att han inte var den förste missionären på ön, men i hans fall härrör apostlaskapet från hans avgörande insatser på det irländska missionsfälet.

I ett flertal nyare kristna samfund använder man apostlaskapet än idag, för personer som förknippas med samfundsbyggande och högtstående ledarskap, och detta motiveras ofta med 1 Kor. 12:28.