Apostolisk succession
Wikipedia
Apostolisk succession (lat. successio apostolica), sed inom kristna kyrkor som innebär att alla biskopar skall vara vigda av andra vigda biskopar i rakt nedstigande led från apostlarna.
Svenska kyrkan hävdar att den apostoliska successionen behållts sedan före reformationen, men att de danska och norska kyrkorna har tappat den. Sveriges förste lutherske ärkebiskop, Laurentius Petri, inlemmades med deras synsätt i den apostoliska successionen då han vigdes av den katolske biskopen Petrus Magni i Västerås 1531. Katolska kyrkan bestrider denna åsikt då den apostoliska successionen med deras ståndpunkt, tillhör dem, inte godkändes eller påbjöds av påven, och lutherdomen anses vara en irrlära. Därtill menar de, var den katolske biskopen tvingad, varför vigningen måste anses ogiltig. Redan under brytningen bestreds det svenska ställningstagandet, och katolska kyrkan vigde ett par svenska ärkebiskopar (bröderna Johannes Magnus och Olaus Magnus) samtidigt som det på svenskt håll utsetts andra.
Den östortodoxa kyrkan menar att de har bevarat den apostoliska successionen från Andreas och fortsatt hos patriarken av Konstantinopel. I Koptiska kyrkan, där de kallar sin ledare påve, räknar de den från den Markus som skrev evangeliet. Den östortodoxa kyrkan och orientaliska ortodoxa kyrkans ståndpunkt bestrides ej av katolska kyrkan. Mormonerna anser sig ha apostolisk succession eftersom flera av Jesu apostlar sägs ha uppenbarat sig för grundaren och invigt honom. Jehovas vittnen avvisar tron på apostolisk succession, dels att den bevarats, dels att den skulle vara nödvändig. En nygammal variant på samma tema som blivit aktuell inom den svenska frikyrkan under senare år är begreppet apostoliskt ledarskap.
Den apostoliska successionen har flera delar, vilka ofta kan vara svåra att uppfatta, då olika samfund har olika uppfattningar om dessa. När man inom den katolska och den ortodoxa kyrkan kyrkan talar om apostolisk succesion menar man tre saker som måste stämma, för att den apostoliska länken inte skall brytas. Man gör en distinktion mellan vigningssuccession, sätessuccession och kollegialsuccession.
1. Vigningsuccession: Biskopskandidaten måste bli vigd av en biskop, som i sin tur blivit vigd av en biskop (tillbaka till apostlarna.) Vigningen förmedlas genom handpåläggning, och det ska gärna vara fler biskopar närvarande (traditonellt tre).
2. Sätessuccession: För att biskopen skall ha någon rätt till att styra ett stift måste han naturligtvis vara "biskop av stiftet" vilket sker i en speciell installationsrit som oftast sker några dagar efter vigningen. Biskopen övertar då stiftets biskopsstol och blir efterträdare till den förre biskop, som var efterträdare till den förre osv. Detta är anledningen till att man gör biskopslistor, vilket skall visa att man alltid har haft renläriga biskopar på biskopstolarna, vilket gör att man kan garantera den apostoliska tron. Biskopsstolarna har antingen existerat sedan apostlarna grundade dem, till exempel de äldsta i Jerusalem, Rom, Konstantinopel osv., medan de yngre, till exempel Uppsala, helt enkelt upprättades på order av Rom.
3. Kollegialsuccession (kan även räknas in i den andra): Varje gång en apostel dog ersattes han av en ny, (Judas Iskariot efterträddes till exempel av Mattias) vilket gjorde att antalet aldrig sjönk. Då de kristnas antal ökade dramatiskt blev man tvungen att öka antalet apostlar, vilket gjorde att man började dela in i patriarker (direkta efterträdare till apostlarna till exempel Rom: Petrus, Konstantinopel: Andreas) och ärkebiskopar samt biskopar som hjälpte dessa. Trots den stora spridningen, och trots de många schismerna, möts biskoparna fortfarande i synoder, eller koncilier, vilka liknar de första som hölls av apostlarna. Påven har sin självskrivna ställning vid dessa då han är efterträdare till Petrus, som var apostlarnas ledare.
Inom protestantism med episkopal författning räknar man bara med den första, då man omöjligt kan ha de andra två. Men även inom den katolska och den ortodoxa kyrkan varierar synen ganska mycket. Många katoliker ser påven bara som biskoparnas ordförande, emedan andra verkligen vill lyfta fram honom som klippan och den synliga enhetens väktare. Inom ortodoxa kyrkan är det dessutom mycket olika, på vissa håll är patriarkerna väldigt mäktiga (till exempel i Ryssland), emedan de i andra är väldigt svaga gentemot biskoparna (till exempel i Grekland).
