Special Operations Executive
Wikipedia
Special Operations Executive, SOE, också kallad "The Baker Street Irregulars", föregångaren till dagens Special Air Service. SOE var en organisation som under Andra världskriget svarade för sabotage- och understödsverksamhet inom ramen för vad som idag kallas för Military Operations Other Than War (MOOTW). Winston Churchill och Hugh Dalton tog i juli 1940 initiativet till att bilda organisationen som ursprungligen kallades för Section D inom MI6. Uppdraget till SOE var att uppmuntra och understödja spionage och sabotageverksamhet bakom fiendens linjer, men också att utgöra grunden för bildandet av en rudimentär motståndsrörelse i Storbritannien i händelse av en tysk invasion. Denna motståndsrörelse kom att kallas Auxiliary Units.
Innehåll |
[redigera] Ledningen
Hugh Dalton efterträddes i september 1943 av Colin Gubbins (1896-1976) som gjorde en kometkarriär från menig soldat till generalmajor. SOE:s högkvarter låg på 64 Baker Street i London med en forskningsfilial i Aston House i Hertfordshire, Stevenage, där man forskade kring nya vapen och taktik.
SOE:s operationer i Frankrike styrdes av två sektioner i London. Sektion F rekryterade agenter som inte accepterade general Charles De Gaulle som ledare, medan sektion RF samarbetade med De Gaulles rörelse. Två mindre sektioner hade andra uppgifter: sektion EU/P skötte kontakterna med den polska kolonin i Frankrike medan sektion DF ansvarade för flyktvägar och samordning. Under senare delen av 1942 etablerades sektion AMF i Alger.
[redigera] Teknik och utbildning
Under täcknamnet Inter Services Research Bureau, ISRB, inrättade SOE en utvecklingsanläggning för utrustning som skulle användas i den nya verksamheten. Anläggningen var belägen i Welwyn i Hertfordshire och kallades för Station IX. Här utvecklades de radiosändare, sprängladdningar och försåtsmineringar som skulle användas av SOE-agenterna och liknande förband. Bland de produkter som togs fram av Station IX märks Welbike, en hopfällbar motorcykel för fallskärmsjägare, Welrod, som var en pistol med ljuddämpare samt Welman och Sleeping Beauty som båda var transportmedel avsedda för undervattensbruk. De sistnämnda testades vid Station IXa som var en anläggning för vattentester vid Goodwick i Wales. Dessa farkoster skickades i slutet av 1944 till Australien för att testas i tropisk miljö.
SOE var ytterst beroende av säker radiokommunikation. Det tog avsevärd tid att utveckla avancerade radiosändare, bra rutiner för sändning och mottagning samt tillfölitliga kryptosystem. Detta arbete leddes av SOEs chefskryptör, Leo Marks.
SOE utbildade sina agenter vid Wanborough Manor i Guildford, Surrey. SOE utbildade också kvinnliga agenter, till exempel placerade sektion F 39 agenter i Frankrike, varav 13 inte återvände. Den sjätte maj 1991 avtäcktes ett minnesmärke i Valençay till minnet av femtioårsdagen av landsättningen av den första agenten tillhörig sektion F. På minnesmärket finns förtecknat namnen på de 91 män och 13 kvinnor som gav sitt liv för Frankrike.
[redigera] Verksamhet
SOE var särskilt aktiva i Frankrike, Norge, Italien,Nederländerna, Jugoslavien, Algeriet, Grekland, Polen och Tjeckoslovakien, men hade även agenter i Sverige. I ett samarbete mellan SOE och brittiska underrättelsetjänsten skickades en grupp judiska volontärer från Palestina ut som agenter i Europa mellan 1943 och 1945. SOE deltog också i striderna i Sydostasien och mot slutet av kriget samordnade man motståndsarbetet och hemliga operationer i området. Denna del av SOE fick namnet Force 136.
[redigera] Frankrike
Den femte maj 1941 blev Georges Bégué (1911-1993) den förste SOE-agenten som luftlandsattes i Frankrike. Hans första uppgift var att etablera radiokontakt med Storbritannien och förbereda för nästa luftlandsättning av agenter. Mellan maj 1941 och augusti 1944 skickades fler än 400 agenter till Frankrike från sektion F. Deras arbetsuppgifter var bl.a. sabotage, utbildning av motståndsrörelsen, kurirverksamhet, samverkan med motståndsmän och ansvar för radiokommunikation.
[redigera] Sverige
I Sverige svarade SOE genom George Binney för Operation Performance, vilken syftade till att med en liten flotta om tio norska handelsfartyg frakta materiel från Göteborg till Storbritannien. Materielen var synnerligen viktig för den brittiska vapenproduktionen, bl.a. fanns i lasten stora mängder kullager från SKF samt maskiner för framställning av dessa. Sådan materiel saknades i Storbritannien. Genom ett långdraget förhalande av den svenska regeringen som fruktade tyska repressalier och rentav tysk invasion fördröjdes transporten. Binnery påbörjade planeringen under första delen av 1941, med syfte att flottan skulle lämna Sverige i november samma år, men det var först 31 mars 1942 som man gav sig av, då på eget initiativ. Den svenska fördröjningen av avfärden ledde till att tyskarna fick veta vad som hände. Av tio fartyg förlorade man sex. Två kom fram till Storbritannien och två återvände till Sverige. Den svenska flottan hindrade de båtar som redan lämnat svenskt territorialvatten att återvända till Göteborg. Viss materiel nådde Storbritannien, men inte de maskiner som behövdes för att tillverka kullagren. Ett resultat av detta var att relationerna mellan Storbritannien och Sverige utsattes för mycket hårda påfrestningar.
[redigera] Operation Gunnerside
I mars 1941 inrättades i Norge Norwegian Independent Company 1, (NOR.I.C.1) under ledning av kapten Martin Linge. Deras mest berömda insats var Operation Gunnerside - tungtvannsaksjonen - attacken mot den anläggning i Vemork vid Rjukan där tyskarna experimenterade med framställning av tungt vatten. Operation Gunnerside var en del av en större verksamhet kallad Operation Archery, med det slutgiltiga syftet att dels störa tysk verksamhet i Norge, dels fär Tyskland att skicka så mycket trupp som möjligt till Norge. Detta skulle underlätta för de allierade att slå mot Tyskland i Europa.
