Skanderbeg

Wikipedia

Skulptur föreställande Skanderbeg, utförd av skulptören Janaq Paço och Genc Hajdari, finns i nationalmuseet i Kruja

Skanderbeg (på albanska Skënderbeu, från turkiskans Iskender Bey Arnauti, ”albanske hövdingen Alexander”; egentligen Georg Kastriota), född kort efter 1403 i Kruja i Albanien, död 17 januari 1468 i Lezha, var en albansk krigare och frihetskämpe.

[redigera] Biografi

Skanderbeg tillhörde adelsfamiljen Kastriota och var son till Johan Kastriota, hövding av Mat i norra Albanien, och Vojsava, dotter till prins Prenku av Mirdita. Genom devschirme-systemet blev han janitsjar i Osmanska riket och uppfostrades i den muslimska läran. Under ett fältslag mot ungrarna och deras fältherre János Hunyadi deserterade han dock från den osmanska armén vid Niš år 1443 och återvände med sin brorson Hamza och 300 albanska ryttare till Dibra i sin hembygd och sedan till Kruja. Skanderbeg besegrade den osmanske paschan genom att omringa honom i slottet i Kruja. Senare ledde han sina landsmän i en resning mot sultanen.

Skanderbeg behärskade inom kort Albanien. Han besegrade flera osmanska härar. I ett fälttåg 1449-1450 försökte den osmanske sultanen Murad II med 100 000 man förgäves besegra honom, och 1461 nödgades Mehmet II att genom ett fredsslut lämna honom i besittning av Albanien.

Skanderbeg inledde hösten 1461 en krigsexpedition om 5000 man och seglade till den italienska hamnstaden Brindisi. Skanderbegs kavalleri deltog i belägringen av Barletta och medverkade till att besegra kungarna av Huset Plantagenet och till att sätta stopp för erövringen av Sicilien. I augusti 1461 återupprättades kungadömet och kung Ferdinand I av Bägge Sicilierna besteg tronen.

År 1464 bröt Skanderbeg fredsavtalet på Pius II:s och venetianarnas uppmaning till samlat kristet korståg och stred därmed åter mot sina tidigare trosfränder. Skanderbeg fick år 1466 reda på att osmanerna hade trängt in i Albanien och var på väg mot huvudstaden med en armé på 200 000 man, ledd av sultan Mehmet II. Folket evakuerades och man tog med alla livsmedel. Den brända jordens taktik lämnade den osmanska armén föga mat att leva på. Armén svalt och nattetid anföll albanerna och hären tvingades därmed att dra sig tillbaka från Albanien.

[redigera] Giftermål

Skanderbeg gifte sig vid 36 års ålder med den 23 år gamla prinsessan Marina Andronika, dotter till Albaniens näst mäktigaste furste Arianit Kommenos Thopia. Paret gifte sig den 26 april 1451 i katedralen i staden Kruja. De efterföljande dagarna besökte brudparet slott och städer över hela landet och mottog gratulationer från landsbefolkningen och flera europeiska stater, inklusive republiken Venedig.

[redigera] Skanderbegs sista dagar

Skanderbeg samlade mot slutet av sitt liv alla albanska furstar i Lezha, samt vissa andra potentater; även republiken Venedig inbjöds. Vid sin ankomst till Lezha blev Skanderbeg smittad av malaria, och kort därefter insjuknade han i en feber som han aldrig återhämtade sig från.

Sedan Skanderbeg blivit sjuk närmade sig en osmansk trupp hans läger. Utan sin ledare gick de albanska trupperna i ställning mot fienden, och man lyckades stå emot. Osmanerna led stora förluster och var tvungna att dra sig tillbaka. Nyheten om segern kom till Skanderbeg kort före hans död den 7 januari 1468. Redan kort efter hans död måste emellertid albanerna åter ge sig under osmanernas överhöghet. Detta inträffade slutgiltigt 1479. Skanderbegs son Johan II flydde till Neapel, där den siste av hans avkomlingar skall ha dött 1873.

År 1501 hade osmanerna återtagit kontrollen över alla de albanska provinserna. Skanderbeg blev en symbol för de albanska självständighetssträvandena från osmanerna.

[redigera] Epitafium

En tid var Skanderbeg inkvarterad vid dagens Piazza Scanderbeg i centrala Rom. På Piazza Albania nedanför Aventinen i Rom reste man 1940 en ryttarstaty av Skanderbeg, utförd av skulptören Romano Romanelli. Monument över Skanderbeg finns även i andra europeiska städer, i Skopje, Priština, Bryssel och Tirana.

Under Jacques Chirac tid som borgmästare i Paris 1976-1995 uppkallade han ett torg efter Skanderbeg.

Marin Barleti publicerade i Rom boken Historia de vita et gestis Scanderbegi Epirotarum principis., "Historien om Skanderbegs liv och död, prinsen av Epirus", som omgående översattes till flera språk.

Ludvig Holberg kallade Skanderbeg en av historiens främsta fältherrar^ . Den franske poeten Pierre de Ronsard skrev på 1500-talet en sonett om honom och så gjorde även den amerikanske poeten Longfellow. Antonio Vivaldi komponerade en teater med titeln Scanderbeg till Skanderbegs ära.

Voltaire skrev att Balkanhalvön inte skulle ha blivit osmanskt om det hade funnits fler ledare av Skanderbegs slag. Disraeli hyllade också Skanderbeg i sin novell The Rise of Iskander. Skanderbeg ansågs av det kristna Europa som hjälte, och påven omnämnde honom som ”Europas atlet”.^[1]

I arberesjiska dikter framställs Skanderbeg inte bara som Albaniens räddare utan även som kristendomens försvarare.^[2]

Det finns en film baserad på Skanderbegs liv och hans kamp mot osmanerna, den heter Velikiy voin Albanii Skanderbeg.

[redigera] Slag

Ruiner av Skanderbegs slott i Kruja

Slag som Skanderbeg utkämpade:

[redigera] Noter

^ Dalhoff-Nielsen, Peter, Örnarnas land : albanerna - ett folk i Europa. Tollarp: Studiekamraten 1995. ISBN 91-88576-08-6
^ Albanian identities: myth and history. Ed. by Stephanie Schwandner-Sievers and Bernd J. Fischer. Bloomington: Indiana University Press 2002. ISBN 0-253-34189-2