Rhenguldet
Wikipedia
Rhenguldet, tyska Das Rheingold, är en opera av Richard Wagner i fyra scener, uruppförd 1869. Rhenguldet är den första delen i operatetralogin Nibelungens ring.
[redigera] Bakgrund
Libretto till Nibelungens ring skrev Wagner i slutet av 1840- och början av 1850-talet. Musiken till Rhenguldet tillkom 1853-1854. Rhenguldet uppfördes första gången i München på Hovteatern 22 september 1869.
Första uppförande i Sverige vad den 26 oktober 1901 på Kungliga teatern.
Förspelet till operan, med sina 136 takter och Ess-dur-ackord som bourdon skapar en effektiv illusion av en flod i rörelse. Harmoniskt sett använder sig Rhengpuldet i stora delar av "traditionell" funktionsharmoni och användning av parallella tonarter, men den inkorporerar flera nya idéer inom harmoni och modulation. Därför räknas operan som ett stort steg framåt just genom det nya originella sättet att använda ackordföljder, kromatik, ständig modulationsoro, rikedom i dissonanser (som han till viss det tog upp från Chopin. Den stora orkestern utökad med till exempel hammare och städ för att symbolisera Nibelungernas smidande.
[redigera] Handling
Personer:
- Gudar:
- Nibelungdvärgar:
- Jättar:
- Rhendöttrar:
- Woglinde (sopran)
- Wellgrunde (sopran)
- Flosshilde (mezzosopran)
Handlingen är förlagd till sagotiden.
Scen 1: Djup i floden Rhen simmar och sjunger Rhendöttrarna om skatten de vaktar och förklarar för kärlekssjuke dvärgen Alberich att bara den som avsäger sig kärleken kan komma åt guldet och smida det till en härskarring. Alberich irriterad på de retfulla vattenvarelserna förbannar kärleken och stjäl guldet.
Scen 2: Wotan, huvudguden, talar för sin fru Fricka, om det nya slottet Valhall han lätt byggas av jättarna Fasolt och Fafner. Wotan har dock lovat att ge Freia som betalning för arbetet. Freia är kärlekens gudinna och det problematiska är att hon odlar gyllene äpplen som ger gudarna deras odödlighet. Wotan inser problemet och tillkallar eldens gud Loge som förväntas rädda honom ur knipan. Loge berättar om den rikedomen Alberich insamlat genom härskarringens kraft, och de går med att ta så mycket guld som täcker Freia som betalning istället för gudinnan. Jättarna håller gudinnan som gisslan tills Wotan kommer med betalningen.
Scen 3: Wotan och Loge beger sig till Nibelheim (i underjorden) där Alberich har förslavat de andra nibelungerna. Alberich är också ägaren till Tarnhelm - en hjälm som kan göra bäraren osynlig eller förvandlad till annan varelse. Med hjälp av Alberichs bror Mime lurar gudarna Alberich att förvandlas till en groda. Då fångar och binder Wotan dvärgen och tar skatten från honom. Alberich förbannar ringen och alla dem som kommer att bära den. Denna förbannelse är en av drivkrafterna i resten av operacykeln Nibelungens ring. Wotan bestämmer sig att behålla ringen.
Scen 4: Jättarna kommer för att hämta betalningen, Guld lastas omkring Freia men det räcker inte till - en liten bit fattas. Först när Erda (jordgudinnan/urmodern) profeterar om gudarnas skymning (Ragnarök) ger Wotan ifrån sig ringen. När Jättarna får betalningen dräper Fafner omedelbart sin broder Fasolt, medan gudarna dansar på regnbågen in i det nya slottet Valhall.
