My Fair Lady
Wikipedia
My Fair Lady är en amerikansk musikal/operett från 1956 av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text), baserad på Bernard Shaws pjäs Pygmalion. Musikalen följer, förutom tilläget av ett antal musiknummer, i vissa avsnitt pjäsen nästan replik för replik – men den innehåller också helt nyskrivna passager och ett par större ändringar, i synnerhet den berömda justeringen av slutet.
Innehåll |
[redigera] Handling
- Se även Pygmalion (pjäs)
Handlingen kretsar liksom i pjäsen runt den excentriske fonetikprofessorn Henry Higgins, som slår vad om att han kan förvandla den smutsiga blomsterflickan Eliza Doolittle till en fin dam, genom att ersätta hennes extrema Cockneydialekt, med en aristokratisk. Experimentet lyckas, men råkar bryta ner Eliza till grunden, eftersom Higgins visserligen arbetat om hennes dialekt, men missat att hon samtidigt också utvecklats som person – och fortsätter behandla henne som försöksmaterial. Pjäsen är en skarp satir över ytlighetsfixeringen hos den dåtida överklassen.
[redigera] Ändringen av slutet
Shaw hade hela tiden avsett att Eliza skulle lämna Higgins i slutet av Pygmalion, för att gifta sig med den enfaldige Freddy Emsford-Hill, men fann att många gärna ville tolka slutet annorlunda. I den brittiska filmatiseringen av Pygmalion 1938 ändrades slutet så att Eliza fick återvända till Higgins i en tillagd scen. Härifrån kommer också den berömda slutrepliken ("var fan är mina tofflor?"), som visar att Higgins trots allt inte ändrat inställning om henne. Shaw reagerade starkt mot ändringen i filmen, och tog sig för att skriva ett efterord i en ny utgåva av pjäsen där han förklarar att brytningen är definitiv och att Eliza gifter sig med Freddy.[1]
[redigera] En framgångssaga
Men över Shaws döda kropp blev föreställningen en långkörare på Broadway 1956-1962 och i London från 1958. I bägge uppsättningar gjordes huvudrollerna som Henry Higgins, Eliza Doolittle och Alfred P. Doolittle av Rex Harrison, Julie Andrews och Stanley Holloway, respektive. Rekordlång speltid fick musikalen också på Oscarsteatern i Stockholm 1959-61 med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Även Stora Teatern i Göteborg, Riksteatern, Nöjesteatern i Malmö och Östgötateatern i Norrköping har haft stora framgångar med musikalen. Den filmades 1964 med Harrison och Holloway men med Andrews utbytt mot den då mer kända Audrey Hepburn, se My Fair Lady (film).
[redigera] My Fair Lady i Norden
Efter att My Fair Lady hade haft premiär i New York och London spelades den först i Norden av alla andra länder i världen. Detta var på grund av att den svenske teaterproducenten Lars Schmidt lyckades få ensamrätt på alla uppsättningar av musikalen i Europa, vilket han utnyttjade till fullo. Schmidt producerade My Fair Lady på Oscarsteatern i koalition med Sandrew-koncernen och teaterdirektör Nils Perne, med premiär 14 februari 1959 och i svensk översättning av Gösta Rybrant. Samma år, 3 december, presenterades pjäsen på Svenska Teatern i Helsingfors i regi av Gösta Folke och finlandssvensk bearbetning av revyförfattaren Cab Brunila. I samarbete med lokala teaterdirektörer producerade Schmidt därefter musikalen i Köpenhamn och Oslo, med premiärer den 2 och 4 januari 1960, i översättning av Holger Bech och Arvid Müller respektive André Bjerke. Den svenska och danska uppsättningen regisserades av den danske regissören och koreografen Sven Aage Larsen, den norska av Alfred Solaas och Ivo Cramér.
Alla produktioner blev stora framgångar, men Schmidts vilja att efterlikna originaluppsättningen fick många att kritisera projekten som ’paketteater’. Numera är det en norm när det gäller högkommersiell musikteater att nyuppsättningar ska vara kopior in i minsta detalj (som till exempel The Phantom of the Opera). De nordiska uppsättningarna kopierade bara scenografi och kläder, medan Larsen härmade danser och delar av iscensättningen så gott han kunde, utan ersättning till upphovsmännen. I valet av skådespelare försökte man också efterlikna originalet: För rollen som Higgins engagerades skådespelare med klassisk erfarenhet: Jarl Kulle, Leif Wager, Mogens Wieth och Georg Løkkeberg, medan Doolittle spelades av folkkära revyskådespelare: Eric Stolpe, Nils Brandt, Osvald Helmuth och Henki Kolstad. Eliza i Stockholm och Köpenhamn gestaltades av vana operettprimadonnor, Gerda Gilboe och Ulla Sallert, medan Mona Hofland i Oslo mest spelat talteater och Liisa Tuomi i Helsingfors gjort musikalroller på sitt modersmål finska men nu debuterade på svenska.
På isländska och finska spelades musikalen 1962, i Reykjavík och Åbo utan att Schmidt producerade. Han ägnade sig i stället åt att vara "handelsresande i My Fair Lady" i Europa, som man sade. Mellan 1960 och 1963 producerade han My Fair Lady i Holland (Amsterdam, Rotterdam och Haag), Belgien (Bryssel och Antwerpen), Tyskland (Västberlin, München, Hamburg, Frankfurt am Main), Italien (Milano och Rom) och Österrike (Wien). Nästan överallt var det Larsen som regisserade, med hjälp av tolk. Hans krav, som ägare av de europeiska rättigheterna, att kostymer och scenografi skulle kopieras kvarstod till 1967.
[redigera] Sånger
- Kan inte engelsmännen tala rent? - Higgins
- Det vore välan f'r'underbart - Eliza och Cockneys
- Med en gnutta flax - Doolittle, Harry och Jamie
- En enkel vanlig man - Higgins
- Med en gnutta flax (repris) - Dootlittle och Cockneys
- Vänta ni, Henry Higgins! - Eliza
- Den spanska räven - Eliza, Higgins och Pickering
- Jag kunde dansa så - Eliza, Mrs Pearce och tjänsteflickor
- Ascot Gavotte - Åskådare vid kapplöpningsbanan
- I dina kvarter - Freddy
- Du gjorde't - Pickering, Higgins, Mrs Pearce och tjänare
- Vänta ni, Henry Higgins! (repris) - Eliza
- I dina kvarter (repris) - Freddy
- Det vore välan f'r'underbart (repris) - Eliza och Cockneys
- För mig till min brud i tid - Dootlittle, Harry, Jamie och Cockneys
- Lovsång till mannen - Higgins
- Utan dig - Eliza och Higgins
- Jag blev så van vid att hon fanns - Higgins
[redigera] Källor
- ^ "[...] This being the state of human affairs, what is Eliza fairly sure to do when she is placed between Freddy and Higgins? Will she look forward to a lifetime of fetching Higgins's slippers or to a lifetime of Freddy fetching hers? There can be no doubt about the answer. Unless Freddy is biologically repulsive to her, and Higgins biologically attractive to a degree that overwhelms all her other instincts, she will, if she marries either of them, marry Freddy. And that is just what Eliza did. [...]" (Läs hela efterordet här).
