Ludwig van Beethoven
Wikipedia
Ludwig van Beethoven, född 16 eller 17 december 1770 i Bonn, Nordrhein-Westfalen, Tyskland, död 26 mars 1827 i Wien, Österrike, tysk tonsättare.
Bland de mest kända verken återfinns hans femte symfoni i c-moll, "Ödessymfonin", och den nionde symfonin i d-moll. Finalen i fjärde satsen av nionde symfonin har blivit Europahymnen, som används som hymn för Europa och är Europeiska unionens officiella hymn. En annan idag mycket populär komposition är Für Elise.
Innehåll |
[redigera] Biografi
Beethoven föddes i Bonn, där hans barndomshem numera är museum. Sin första musikaliska skolning fick han från femårsåldern av sin far. När han var åtta gjorde han sitt första offentliga uppträdande, och blev 1781 elev till Christan Neefe. Ludwig hade lärt sig allt hans far kunde så han började söka efter kunnigare lärare. Vid tretton års ålder blev han cembalospelare vid kurfurstens kapell i hemstaden, och skrev under detta år tre pianosonater som han, under det han ljög om sin ålder, sände till Max Friedrich av Köln, som utnämnde honom till hovorganist.
Vid sin första utrikesresa 1787 till Wien, träffade han Mozart och ämnade studera för denne, men det blev inte av, eftersom Beethovens mor insjuknade och dog, varför han återvände hem. 1792 begav han sig återigen till Wien, och blev Joseph Haydns elev. Under denna vistelse avled fadern, men Beethoven stannade ändå kvar i denna musikens huvudstad. Under detta år skrev han bland annat Opus 103, en oktett för blåsinstrument. Han var inte bara tonsättare utan även en framstående pianovirtuos, och hans verk för piano vittnar om en, för sin tid, stor fingerfärdighet. Han blev 1794 elev till Albrechtsberger, och debuterade i Wien som solist med ett eget pianostycke, op. 19 i B dur.
År 1800 uppfördes hans första symfoni, op. 21 i C dur. Redan året därefter börjar han märka av en hörselskada som med tiden blev allt värre, och omkring 1818 var han helt döv, men kunde fortsätta att komponera på gehör. Hörselnedsättningen påverkade honom starkt och han övervägde tidigt efter att den hade uppstått att begå självmord. Flera gånger besökte han kurorter som Baden och Karlsbad, men ingenting kunde hindra den tilltagande dövheten. Under dessa besök träffade han bland andra Goethe.
28 mars 1801 uruppfördes den första baletten, Prometeus, och under de närmaste åren var han mycket produktiv, samt komponerade i flera genrer. 1802 skrev han ett oratorium, och 20 november 1805 uruppfördes operan Fidelio. Vid detta laget var han berömd, och när Wien ockuperades 1809 av franska trupper, hade han lön av ärkehertigen för att stanna i staden.
Dövheten gjorde honom djupt bedrövad, och från år 1817 led han av en depression. Under påverkan av denna började han skriva Nionde symfonin och Missa Solemnis. När brodern avled två år före dess, blev Beethoven förmyndare för sin brorson Karl, som likaledes var suicidal och deprimerad. Detta blev hans enda familj. Trots att han förälskade sig flera gånger, och friade till några damer, skulle han förbli ungkarl. Han avled 26 mars år 1827, försvagad men framgångsrik.
Beethoven hade stora brister i sin bildning, förutom på musikens område, men det hindrade inte att han blev mycket beläst, och drevs av en passionerad romantisk revolutionstro på rätten för envar att leva i frihet och värdighet med skydd mot utnyttjande från de mäktiga. Anekdoten om att Beethoven i vrede mot att Napoleon Bonaparte lät sig krönas till kejsare rev dedikationssidan till "Eroican" och hans hyllning till frihet och broderskap i den nionde symfonin är hans tydliga credo. Beethoven strävade också efter att ändra tonsättarrollen från yrkesman som skrev för att behaga sina beskyddare till en tonsättare som skriver som svar på sina egna behov och kreativitet.
[redigera] Beethovens musikaliska testamente
Medan Beethovens tidiga verk tillhör wienklassicismen och har likheter med Mozarts och Haydns verk, kan hans senare alster sägas vara en övergång mellan wienklassicismen och romantiken. Hans verkförteckning innehåller bland annat nio symfonier, flera orkesteruvertyrer, 5 pianokonserter, 1 violinkonsert, 32 pianosonater, 10 violinsonater, flera kammarmusikverk (bland annat 16 stråkkvartetter, pianotrior) och operan Fidelio.
Beethovens största betydelse ligger i hans symfoniska verk som redan i Eroican omdefinierade musikformen, öppnade för rikare instrumentering och för den tiden våldsam dynamik, samt satte ut riktningen för generationer av framtida symfoniker. Alla symfoniska skapelser fick hädanefter finna sig i att bli jämförda med Beethovens verk:
- Symfoni nr 1 C-dur op.21 (1799-1800, första uppförande 1800)
- Symfoni nr 2 D-dur op.36 (1801-1802, första uppförande 1803)
- Symfoni nr 3 Ess-dur "Eroica" op.55 (1803, första uppförande 1805)
- Symfoni nr 4 B-dur op.60 (1806, första uppförande 1807)
- Symfoni nr 5 c-moll "Ödessymfonin" op.67 (1807-1808, första uppförande 1808)
- Symfoni nr 6 F-dur "Pastoralsymfonin" op.68 (1808, första uppförande 1808)
- Symfoni nr 7 A-dur op.92 (1811-12, första uppförande 1813)
- Symfoni nr 8 F-dur op.93 (1812, första uppförande 1814)
- Symfoni nr 9 d-moll op.125 till Schillers ode An die Freude (1823-1824, första uppförande 1824)
- Wellingtons Sieg op.91 (Slagsymfonin)
Beethoven utvecklade konsertformen (framför allt piano- och violinkonserter) från Mozarts form med hjälp av några nya angreppssätt. Inledningarna blev längre och mer symfoniska och leder till mer effektfull introduktion av solisten, speciellt från och med den tredje pianokonserten. Satserna i konserterna är sammanfogade till en helhet och i till exempel i fjärde och femte pianokonserten börjar gränserna mellan satserna att suddas ut. Det tonala innhållet håller på att ständigt utvidgas med bland annat vågade modulationer. Kejsarkonserten och violinkonserten ses som höjdpunkterna bland Beethovens konserter:
- Pianokonsert Ess-dur WoO 4 (1784)
- Violinkonsert C-dur WoO 5 (1790-92)
- Oboekonsert F-dur Hess 12 (1790-93?)
- Rondo för piano och orkester B-dur WoO 6 (1793)
- Pianokonsert nr 2 B-dur op.19 (1788-1801, publ 1801)
- Pianokonsert nr 1 C-dur op.15 (1795, publ 1801, första uppförande 1795)
- Pianokonsert nr 3 c-moll op.37 (1800-03, publ 1804, första uppförande 1803)
- Trippelkonsert för piano violin och cello C-dur op 56 (1804-05, publ 1807, första uppförande 1808)
- Pianokonsert nr 4 G-dur (1804-07, publ 1808, första uppförande 1808)
- Violinkonsert D-dur op.61 (1806, publ 1808, första uppförande 1806)
- Pianokonsert nr 5 Ess-dur Kejsarkonserten (1809, publ 1810, första uppförande 1811)
Beethovens pianosonater räknas till pianolitteraturens viktigaste milstenar och samtidigt återspeglar och dokumenterar de tonsättarens utveckling. Sonaterna kan delas upp i tre grupper - de tidiga op.2-22 och op.49 (med bland annat nr 8 Patétique op.13), mellan perioden op.26-31 (bland annat nr 14 Månsken op.27:2) och de sena op.53-111 (nr 21 Waldstein op.53, nr 23 Appassionata op.57, nr 29 op.106 Hammarklavier, nr 31 op.110 och nr 32 Op.111). Hans fem sista sonater, som har tillkommit under sju år under tonsättarens totala dövhet, visar ett större andligt djup och kan ses som ett inre samtal, ofta med omisskännlig smärta och förtvivlan. I de fem sista sonaterna använder sig Beethoven ofta av fuga.
Liksom pianosonaterna kan även Beethovens stråkkvartetter delas upp i tre perioder: den tidiga (1798-1800) Op.18 med sex kvartetter , mellan perioden op.53 (Razumovsky, 1806) med tre kvartetter, op.74 (Harpan 1809) och op.95 (Serioso 1810-11), och den sena perioden (1824-26) med op.127, op.132, op.130 med op.133 Stora fugan, op.131 och op.135. De sena stråkkvartetterna med sin expressivitet och friare musikalisk form står för en ny dimension i kammarmusiken.
[redigera] Filmer innehållande Beethoven-musik, i urval
|
|
[redigera] Kuriosa
Beethoven har fått en stor krater på Merkurius uppkallad efter sig, Beethovenkratern.
[redigera] Se även
[redigera] Referenser
[redigera] Källor
- Ludwig van Beethoven, Brev : Ett urval, urval och kommentarer av Folke H. Törnblom, Albert Bonniers förlag Stockholm 1952
- Barry Cooper The Beethoven Compendium (1991)
- Robert Layton A Company to the Symphony (1993)
- Melvin Berger Guide to Chamber Music (1985)
- Arnlod Schmitz Beethoven (1927)
[redigera] Litteratur
- Tobias Norlind, Beethoven, Hugo Gebers förlag, Stockholm. 2:a uppl. 1923.
[redigera] Externa länkar
