Elisabet av Ryssland
Wikipedia
Elisabet, ry. Jelizaveta Petrovna (Елизаве́та Петро́вна), född 18 december 1709, död 5 januari 1762, rysk kejsarinna från 1741. Dotter till Peter den store och Katarina I.
Då efter kejsarinnan Annas död, 1740, den späde Ivan VI under sin moders förmynderskap besteg tronen, inlät sig Elisabet, som dittills levt främmande för politiken, i stämplingar mot den svaga och hatade regeringen. Hennes främsta rådgivare härvid var den franske läkaren Lestocq och franska sändebudet, markis De la Chétardie. För att befordra planen började hon även underhandlingar med svenske ministern i Petersburg och lockade genom lösa förespeglingar om landavträdelser det i Sverige rådande hattpartiet att angripa Ryssland för att på det sättet framkalla förvirring i Petersburg. Svenskarnas marsch mot Petersburg hejdades väl av nederlaget vid Villmanstrand (augusti 1741), men då under den följande oron Elisabets hållning föreföll de styrande misstänkt, tvingades hon av faran för sin egen frihet att våga ett avgörande steg. Natten till 6 december 1741 infann hon sig personligen i de missnöjda gardesregementenas kaserner, utropades till kejsarinna och lyckades fängsla regentinnan och hennes tyska rådgivare. Ivan och hans familj inspärrades i fängelse, hans anhängare sändes massvis till Sibirien, medan tusentals personer, som landsförvisats av de båda föregående regeringarna, fick återvända hem.
Sedan Elisabet kommit på tronen, ville hon inte höra talas om någon landavträdelse till svenskarna, utan lät sina trupper inrycka i Finland och vann genom freden i Åbo (1743) ytterligare en del av detta land. Efter statskuppen var Lestocq till en början hennes allsmäktige rådgivare, men sedan han störtats, föll styrelsens ledning i händerna på ryska gunstlingar, av vilka förnämligast Bestusjev blev den verklige regenten. Själv saknade Elisabet både lust och kraft att styra och utövade endast undantagsvis något personligt inflytande på politiken. Sålunda torde Fredrik II:s bitande skämt över sedeslösheten vid hennes hov bidragit till att hon i det sjuåriga kriget (1756-63) envist slöt sig till hans fiender.
På ålderdomen förföll hon mer och mer åt dryckenskap. Med greve Razumovski - som först var hennes lakej, sedan hennes kammarherre och slutligen hennes gemål - hade hon en dotter och två söner. Den ortodoxa kyrkans religiösa bruk iakttog hon med stränghet. Hennes regering, mycket uppburen av det gammalryska partiet, var en olyckans tid för Rysslands folk. Elisabet undertecknade visserligen ingen dödsdom, men de grymmaste kroppsstraff användes, och tusentals personer drevs i landsflykt eller hölls i tvångsarbete. Inom lagskipningen och finansförvaltningen härskade oreda och bestickning. Till hennes regerings bättre åtgärder är att räkna stiftandet av universitetet i Moskva och de fria konsternas akademi i Petersburg samt upphävandet av de inrikes tullarna (1753 och 1758). Elisabet dog 5 januari 1762 och efterträddes av sin systerson Peter III.
|
Företrädd av: |
Efterträdd av: |
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
