Slaget vid Cannae

Efter att Hannibal Barkas besegrat romarna vid Ticinus och Trebia 218 f.Kr. och vid Trasimenussjön 217 f.Kr.. valde senaten Quintus Fabius Maximus till diktator på sex månader. Men Fabius Maximus' försiktighet blev illa omtyckt hos folket och han ersattes av paret Paulus/Varro, som lät utrusta en ny armé - den största armé Rom någonsin sett. Hannibal hade samtidigt avbrutit ett anfallsförsök på Rom och ledde istället ner sin armé till södra Italien där han den 1 augusti 216 plundrade romarnas matförråd. Dagen därpå anlände den romerska armén, under ledning av Paulus och Varro, till floden Aufidus (Ofanto).

[redigera] Slaget

Den romerska välorganiserade armén anföll och pressade karthagernas centerparti bakåt, bestående mestadels av galliska legosoldater. De skickliga libyska krigarna ställde sig upp vid de romerska flyglarna, och det numidiska kavalleriet anföll det romerska vid flankerna och krossade det tack vare erfarenhet och en aning numerär överlägsenhet vid romarnas högra sida. Man red upp bakom, och jagade iväg de romerska ryttarna även på vänsterflanken. Samtidigt hade Hannibals soldater ställt sig i en tunn båge framför romarna, och då kavalleriet anföll bakifrån blev romarna inneslutna och slaktade.

[redigera] Resultat

Den direkta följden av slaget blev att romarnas dröm om att besegra Hannibal ute i fält slogs i spillror - något som ändå skulle förverkligas fjorton år senare (Slaget vid Zama).

Över 80 000 man stupade vid Cannae, vilket är extremt höga siffror för ett slag som utkämpades för 2222 år sedan (2006). Över 80 procent av de döda var romare. Av dem så stupade 5 000 ryttare, 3 000 undkom och alla 80 000 infanterister stängdes in. Av dessa slaktades 60-70 000 och 10 000 togs tillfånga. På karthagisk sida dog cirka 16 700 infanterister, nästan bara galler, och ett fåtal ryttare. Cannae är ett typiskt exempel på dubbel omfattning inom krigskonsten