Nils Edén

Wikipedia

**Nils Edén**

Ämbetsperiod:	19 oktober 1917 – 10 mars 1920
Företrädare:	Carl Swartz
Efterträdare:	Hjalmar Branting
Födelsedatum:	25 augusti 1871
Födelseplats:	Piteå, Norrbotten
Dödsdatum:	16 juni 1945
Dödsplats:	Stockholm, Stockholms län
Maka:	Maria Wallmark
Politiskt parti:	Liberala samlingspartiet

Nils Edén, född 25 augusti 1871, död 16 juni 1945; politiker (liberal), professor, riksdagsman 1909–24, partiledare för Liberala samlingspartiet, statsminister 1917-20, landshövding i Stockholms län 1920–38.

Gift 1904 med Maria Wallmark, dotter till förvaltare Erhard Wallmark och Charlotte Engholm, med vilken han hade tre barn.

[redigera] Biografi

Nils Edén föddes den 25 augusti 1871 i Piteå, som son till rektor Per Olof Edén (1830-1903) och Matilda Kristina Clausén (1838-1921), dotter till Johan Clausén och Elisabet Margareta Granlund. Släkten Edén är känd från 1600-talet, med dess stamfader kyrkoherden i Njurunda, Jöns Svenonis Edenius (1597-1687). Nils Edéns farfar, som också hette Nils Edén, var komminister i Råneå.

Efter mogenhetsexamen i Luleå, blev Edén student vid Uppsala universitet, där han studerade för Oscar Alin. Han blev professor i historia i Uppsala 1909 och liberal riksdagsman samma år. Som Liberala samlingspartiets gruppledare i andra kammaren blev han en av fem i det förtroenderåd som ledde partiet efter Karl Staaffs död 1915.

I valet till andra kammaren 1917 förlorade högern stort. Liberaler och socialdemokrater vann framgångar. Men kungen och drottningen försökte i det längsta undvika en regering med dessa båda antirojalistiska partier. Sittande statsminister Swartz utarbetade en "Stoppa Edén-plan" i tre steg: kungen skulle 1) kalla Edén som regeringsbildare på villkor att socialdemokraterna hölls utanför, 2) Edén skulle inte acceptera dessa inskränkingar, 3) Swartz skulle sitta kvar efter att ha utlovat kvinnlig rösträtt. Förre statsministern Arvid Lindman var med på noterna, men ville när Edén avvisat villkoren låta budet om att bilda regering gå till andra kammarens respekterade talman, moderat-liberalen Johan Widén, med baktanken att han skulle misslyckas. Då skulle kungen kunna anse sig nödgad att åter kalla Swartz som statsminister.

Gustav V lyssnade delvis på dessa råd och till allmän förvåning höll Widén på att lyckas bilda en bred samlingsministär när han pressat kungen att säga ja till en författningsutredning med sikte på allmän och lika rösträtt. Widén stöp dock på att ingen ledande högerman var beredd att ingå, trots att kronprins Gustaf Adolf aktivt försökte bryta dödläget.

Då återstod ingen annan möjlighet för Gustav V än att kalla den ledande liberalen Nils Edén för att bilda koalitionsregering med liberaler och socialdemokrater. Och därmed låta parlamentarismen få sitt slutgiltiga genombrott i Sverige, vilket innebär att folket i val - istället för kungen - avgör vem som sitter i regeringen.

Socialdemokraterna var visserligen det större partiet med 31,1 procent av rösterna mot liberalernas 27,6 procent, men alla inklusive socialdemokraterna själva ansåg det självklart att statsministern skulle hämtas hos liberalerna. Att ta plats vid den ännu formellt enväldige kungens rådsbord var ingen lätt sak för socialdemokrater. Motståndet mot parlamentarism och borgerlig demokrati var så stort inom socialdemokratin att det tidigare under 1917 hade lett till partisplittring. Socialistinternationalen var emot att socialdemokratiska partier alls gick in i regeringsställning. Man ville hellre ha revolution och störta monarkierna.

Edén avkrävde kungen löfte om att inte stoppa ett regeringsförslag om allmän rösträtt och att han utan egna synpunkter godkände de statsråd som statsministern föreslog. När regeringen drivit igenom kvinnlig rösträtt och avskaffat 40-gradiga röstskalan i kommunalvalet började yngre socialdemokrater kritisera regeringen för att den inte gjorde tillräckligt. Regeringen försvagades också av att Hjalmar Branting, som mot sin vilja av Edén tvingats bli finansminister, bara några månader efter tillträdet avgick av personliga skäl. Till slut föll koalitionen på motsättningar i kommunalskattefrågan. Finansminister Fredrik Thorsson, som efterträtt Hjalmar Branting på den posten, föreslog en progressiv kommunalskatt som riktade sig mot bönder och företagare. Liberalerna sa nej. Regeringen avgick. Under de därpå följande åren fortsatte Edén rikta skarp kritik mot socialdemokraternas ekonomiska politik.

Nils Edén tillhörde stadsliberalerna och gav ett kyligt, lite opersonligt intryck, något som mer kan ha bottnat i blyghet än i personlig förmätenhet. Han var motståndare till alkoholförbud men hade en majoritet inom den egna riksdagsgruppen emot sig. Efter folkomröstningen om alkoholförbud 1922, där Edén tillhörde segrarna, blev motsättningarna akuta och i maj 1923 sprack partiet då de frisinnade under CG Ekman bildade eget. Edén bestämde sig då för att lämna politiken och helt övergå till landshövdingeuppdraget i Stockholms län (1920–38). Edén ledde redaktionskommittén för det omfattande bokverk om den svenska riksdagens historia som gavs ut i anslutning till riksdagsjubiléet 1935, under medverkan av en rad av Sveriges främsta historiker och statsvetare. Edén skrev själv en sammanfattande bok om riksdagens utveckling och Sveriges författningshistoria.

Ett av de uppmärksammade beslut som Eden fattade under sin period som landshövding var att stoppa den i Stockholm förberedda obduktionen av Ivar Kreugers kropp. Anledningen till att obduktionen mot familjens vilja stoppades har, då de aktuella handlingarna är försvunna, inte gått att fastställa.

Han avled den 16 juni 1945 i Stockholm, 73 år gammal.